Wardruna – Runaljod

2015/01/21 § 2 kommentarer

Det är ingen överdrift att säga att jag lyssnar på musik rätt ofta, mest hela tiden är kanske en bättre beskrivning. När jag pendlar till och från jobbet lyssnar jag på musik, när jag är på jobbet lyssnar jag på musik och när jag kommer hem så lyssnar jag på musik. När jag flyttar så är stereon ofta det sista jag packar ner och det första jag packar upp. De senaste veckorna har det varit en blandning av favoriter som Amon Amarth och Finntroll, med P2 Klassiskt och lite nightcore som omväxling. Men det som spelades mest under hösten 2014 hörde inte hemma i någon av dessa genrer.

Wardruna är en norskt grupp vars musik bäst beskrivs som nyskriven folkmusik spelad på traditionella instrument. Texterna är på så väl norska som på forn- och urnordiska. Det som gör Wardruna lite extra intressant inom sin genre är att gruppen inte består av folkmusiker. Wardrunas grundare Einar ”Kvitrafn” Selvik kommer närmast från den norska black metal scenen och band som Jotunspor och Bak de syv fjell. Det samma gäller för en av gruppen vokalister, Kristian ”Gaahl” Espedal, mer känd sångare i Gorgoroth och God Seed och Lindy Fay Hella som varit vokalist åt bland annat Röyksopp och DJ. Wardunas musik ingår i ett projekt som man kalla Runaljod, en svit om tre album där varje spår representerar en av den äldre futharkens 24 runor. Hittills har bandet släppt två album, Gap Var Ginnunga (2009) och Yggdrasil (2013).

Jag är väldigt svag för kontrasten mellan traditionell folkmusik och ordentligt distade instrument, som hos Hoven Droven. Men Wardrunas styrka ligger i att man istället går åt andra hållet och väljer mer traditionella instrument. På de två albumen spelar Kvitrafn bland annat mungiga, kraviklyra, gethorn, näverlur och tagelharpa. Så trots att musiken är helt nyskriven så ger den ett ålderdomligt, men ändå inte uttalat traditionellt, intryck. Om jag skulle välja ett enda ord för att beskriva Wardrunas musik så är det shamanistisk.

Basen i musiken utgörs ofta av en avskalad, monoton trumslinga som för tankarna till hjärtslag eller trolltrummor. Gaahls mässande och bitvis atonala sång passar perfekt som kontrast till Lindy Fay Hella bidrar mer traditionell skönsång. Lindy Fay Hella har en sångstil som ofta tangerar jojk, och som låter som om den kom från en plats långt bortom lyssnaren. De två stilarna kompletterar varandra, just kombinera det vackra och lite sköra med det fula och grovhuggna gör att musiken blir både jordnära och utomvärldslig.

Det finns ett inslag i Gap Var Ginnunga som jag är rätt kluven till, det är de naturljud som man hittar i bakgrunden. Allt för ofta används det för att förmedla någon form av disneyfierat New Age-perspektiv på naturen som något gulligt och harmoniskt. I Wardrunas musik så hör jag lika delar solljus mellan löv och älvdimma över ängar som nordanvind och iskallt regn. Det känns aldrig insmickrande eller pålagt utan som en självklara bakgrundsljud i den värld där musiken utspelar sig. Gap Var Ginnunga är väldigt tematiskt sammanhållet, men ibland så önskar jag att det var lite spretigare. Idén att varje låt ska representera en runa ur futharken är svår att ta på allvar när det bland är svårt att ens veta var en låt sluta och en annan börjar. Den låt som sticker ut mest är Hagal. Det avskalade ackompanjemanget består av mungiga och slagverk och inledningens mörka och ordlösa sång för tankarna de sutror jag hörde under min vistelse på Eiheiji.

Yggdrasil är ett steg i rätt riktning, det övergripande temat från Gap Var Ginnunga är kvar men utan att man nöter vidare i samma hjulspår. Tempot är högre, arrangemangen är mer dynamiska, stämmorna är fler och albumet har den variation som Gap Var Ginnunga saknade. Där Gap Var Ginnunga är kontemplativ så är Yggdrasil både hårdare och råare men med en transliknande kvalitet. Här får sången utvecklas och går från att bara var ett bland andra instrument till att vara i centrum och utnyttja röstens unika egenskap, att bilda ord. Texterna som är hämtade ur nordisk folk- och asatro får ta mer plats och tillför en dimension som jag verkligen uppskattar och behöver. Öppningsspåret Rotlaust Tre Fell är en god kandidat till att vara min favoritlåt under 2014. Sången är både finstämd och grovhuggen och med har en refräng som formligen kräver att få sjungas högt vid en eld.

Gap Var Ginnunga och Yggdrasil lämnar mig med två frågor. Kommer det avslutande albumet, Ragnarok, hålla samma höga klass? Och när ska jag få tummen ur och köpa den där säckpipan?

Annonser

Stockholm Jazz Festival

2013/10/15 § Lämna en kommentar

Igår så inleddes årets upplaga av Stockholm Jazz Festival på Fasching. Kvällen bjöd på en för mig okänd grupp som förband, italiensk-belgiska Ragini Trio. Huvudnumret var de dess då mer välbekanta Subtropic Arkestra som jag skrivit om tidigare.

Ragini Trio består av Nathan Daems på saxofon(er), Lander Gyselinck på trummor och Marco Bardoscia på bas samt inslag av en elektroniskt pålagd sitar. Musiken som kommer från deras första album består av nyarrangemang av klassisk indisk musik, så som bandet tycker att den borde låta. Det är duktiga musiker och ett intressant koncept men trots detta så kan jag inte hjälpa att tycka att arrangemangen känns lite tunna. Man blir lite för beroende av saxofonen för att bära upp låtarna vilket gör att man för att få lite variation ibland faller in i alla-måste-spel-solo fällan. Lander Gyselinck lyckas med konststycket att spela ett solo som för en kort sekund får mig att tänka på Michael Shrieves trumsolo på Soul Sacrifice. Trots att känslan var övergående så får det ses som ett gott betyg. Konserten spelades in av SR och lär väl dyka upp framöver.

Jag har tidigare försökt sätta fingret på exakt vad det är som gör att jag gillar Goran Kajfeš musik så mycket. Trots åskilliga genomlyssningar av så väl Subtropic Arkestras album som hans soloalbum så har jag inte lyckats översätta upplevelsen till ett konkret begrepp. Men när konserten har pågått i bara några sekunder blir det helt uppenbart vad detta något är och varför det var så svårt att identifiera på skivorna. Precis som på deras konsert på Gustav Adolfs torg så är det hans och bandets förmåga att med musik sätta en kompakt, intensiv stämning i rummet. Långt innan det som i traditionell mening är en melodi eller ett solo kommer in så har stämningen i rummet helt förändrats.

En stor del av detta ligger i vad jag under andra omständigheter skulle tänka på som ackompanjemang. Men här är ackompanjemanget som en konsert i sig själv där solostämmorna i all sin ekvilibristiska prakt endast kronan på verket, inte musikens stöttepelare.  Jag har många gånger av hur konstigt det är att denna typ av jazz inte har fått ett större genomslag. Just förmågan att sätta en stämning utan solon och traditionell melodi gör att musiken skulle kunna utgöra ett perfekt soundtrack till en film. Musik som är närvarande utan att hela tiden kräva ens fulla uppmärksamhet. På samma sätt så förundras jag över att jag inte stöt på artister som samplar Goran Kajfeš musik då den har ett sound som är genreöverskridande. Jag kan bara drömma om vad resultatet skulle bli om Madlib gjorde ett försök, likt hans samarbete med Blue Note. Det skulle nog bli en modern klassiker redan från början.

För mig är konsertens absoluta klimax den sista låten innan ”extranumren”, Yakar Inceden Inceden. Om konserten fram till denna punkt har haft ett otroligt driv och energi så blir det här i det närmaste övermänskligt. Tempot går upp, ljudvolymen går upp och energin i rummet når bristningsgränsen. Bastonerna från orgeln känns i kroppen, men som en ljudstöt likt en bastrumma som en vibration som långsamt växer i styrka. Det är högljutt, bröligt, kakofoniskt och det nio man stora bandet ligger hela tiden på gränsen till att överbelasta öronen men utan att någonsin gå för långt. Det är kraften från en yxa men hanterad med samma finess som en skalpell. För den ful-litterärt bevandrade så skulle jag beskriva liveversionen av Yakar Inceden Inceden som hur jag tänker mig att uruppförandet av Maraviglia lät. Fast utan det efterföljande kaoset i publiken.

När en av mina favoritlåtar, Karina, väl spelades som ”extranummer” så kändes det dock som att det inte fanns mer att ge, det gick inte att toppa den förra låten. Under all andra omständigheter så hade det varit en fest för öronen och en källa till musikalisk extas. Men nu så erbjöd extranumren i alla fall en liten stund till återhämtning innan det var dags att bege sig hemåt.

Till vidare är det här den bästa upptagningen jag kunnat hitta från konserten. Men fransk Tv var på plats och filmade det hela. Så om The Pirate Bay står oss bi så kanske hela konserten finns tillgänglig om ett tag.

The Reason Why Vol. 1

2013/08/07 § 1 kommentar

Att försöka hänga med i svensk jazz kan ibland vara rätt förvirrande. Grupper och konstellationer är ofta lika kortlivade som japanska idoler. Ibland så gör de bara en skiva för att sedan tystna helt eller dyka upp ur tomma intet flera år senare. Alla som vart med om att deras favoritband lagt ner instrumenten vet vilken traumatisk musikupplevelse det kan vara. Inom jazzen så har dock sådana uppbrott oftast betydligt mindre allvarliga för alla fans. En jazzgrupps uppbrott betyder ofta inte att musikerna slutar spela med varandra, utan kanske bara att man gör det under nya former och under ett nytt namn. I många fall är det vem som skrivit musiken som avgör vad bandet heter just denna gång. Det finns därför ofta en ganska stor överlappning mellan gruppernas medlemmar, där de riktigt flitiga artisterna tycks ha ett finger med över allt.

För mig så finns det tre namn som alltid lyckas fånga min uppmärksamhet när jag letar efter ny svensk jazz, Goran Kajfeš (trumpet), Jonas Kullhammar (saxofon) och Per ”Ruskträsk” Johansson (saxofon). Det är tre musiker som i sina olika konstellationer och kombinationer innehar åtminstone fem platser på min personliga tio-i-topp jazzlista. På albumet ”The Reason Why Vol. 1” så återfinns samtliga tre, denna gång under namnet Goran Kajfeš Subtropic Arkestra. Redan här är det med andra ord som upplagt för en riktigt bra skiva. Dessutom var Subtropic Arkestras konsert ifjol på Gustav Adolfs torg, med musik från albumet ”X”, årets i särklass starkaste musikupplevelse.

Till skillnad från ”X”, där musiken var skriven av Kajfeš själv, så består ”The Reason Why Vol. 1” enbart av covers. Det är för mig okända låtar, av för mig mestadels okända artister från världen alla hörn. Men om jag ska vara ärlig så tog det tog mig faktiskt rätt länge innan jag förstod att det faktiskt var frågan om covers då Kajfeš elektroniska och psykedeliska jazzsound tydligt präglar låtarna. Min enda invändning mot ”X” var att albumet (inte konserten) trots sin stora och skickliga ensemble kunde kännas lite väl loj och ibland började gå på tomgång. På ”The Reason Why Vol. 1” så upplever jag att Goran Kajfeš använder en större dynamik och växlar mellan lite mer introspektiva och finstämda partier med röjiga och ruffiga partier. Just musiker som vågar spela lite fult och ta ut svängarna är något som jag verkligen uppskattar. Det som skiljer skalonanister från verkligt bra solister är förmågan att inte bara bryta mot regler när det behövs, utan att skriva nya allt efter som. Det ger albumet en helt annan dynamik där låtarna bygger upp rätt förutsättningar för den kommande spår de är inte bara fristående spår. Goran Kajfeš öppnar stark, tar sedan ned det intensiteten lite för att till sist öka mot den stora finalen. Det är en upplevelse som i mina öron talar för just albumformatet snarare än lösryckta singlar eller MP3-filer. I ett väl sammansatt album är helheten alltid större än summan av dess delar. Något som blir ännu tydligare när man lyssnar på skivan på vinyl och inte kan byta spår med en snabb knapptryckning. Att lyssna på ett album från början till slut ger en helt annan, om än inte alltid bättre, bild av verket som helhet.

Egentligen så förtjänar alla åtta spår på ”The Reason Why Vol. 1” att få någon form av omnämnande men det är det sista spåret ”Karina” som jag verkligen fastnat för. Min första reaktion när jag hörde Karina vara att det precis lika gärna hade kunnat vara något ur Frank Zappas album ”The Grand Wazoo” eller ”Waka/Jawaka”. Med tanke på att Zappa är en av mina stora favoriter och att ”The Grand Wazoo” i mina öron är ett av hans bättre album så är det verkligen inget dåligt omdöme. När jag jämför med Arthur Verocais original så framträder det Kajfeš tillfört tydligt. Hans version är både betydligt råare och intensivare. Det målbrottsbrölande ljudet från Ruskträsk barytonsaxofon ger både en helt annan tyngd och botten till låten samtidigt som den ger kontrast de mer finstämda stämmorna. Andreas Söderströms gitarrspel får mig dessutom att helt glömma bort hur mycket jag egentligen hatar jazzgitarr. Hans spelstil och sätt att använda wah-wah fullbordar verkligen illusionen av att man lyssnar på en bortglömd Zappa låt.

Den enda kritiken jag har är att det verka vara väldigt länge innan jag får chansen att höra albumet live. Det verkar dock som att det inte är förrän i november det är dags för en konsert i mitt närområde, då i Uppsala. Men om man bor i Göteborg så får man chansen redan till helgen. Subtropic Arkestra kommer nämligen att spela på Way Out West den 9:e augusti. Bara det är en god anledning att skaffa ett festivalpass.

Och en liten bonus från Subtropic Arkestras förra album ”X”

Gat-mamseller och gesäller

2013/06/20 § Lämna en kommentar

Jag är inte säker på om min första kontakt med Bellman var genom hans musik eller genom Bellman-historier. Jag skulle inte bli förvånad om jag hört Bellmans visor sjungas på någon fest även om jag inte minns det. Men mitt första minne av namnet Bellman inleds med en ryss och en tysk. Det tog säker tio år till innan jag förstod att han inte bara var huvudpersonen i en samling roliga historier utan en historisk person och en av Sveriges största musiker genom tiderna.

Det var först i samband med att jag upptäckte en annan av mina husgudar, Arne Anka, som jag fick upp ögonen för Bellman. Kopplingen kan tyckas långsökt men Bellmans musik spelar en stor roll i många Arne Anka serier.  Dels så figurerar Bellmans musik ibland i bakgrunden, ibland i förgrunden och ibland ombearbetad. Men kopplingen syns även i den dynamiska duon Arne Anka och Krille Krokodil framställs ofta som en sorts modern version på Bellman och Mollberg. Det tog därför inte länge innan jag blev tvungen att höra vad det var som var så speciellt med Bellman och hans profet Fred Åkerström.

Trots att Bellman var både erkänd och hyllad så levde han större delen av sitt liv med ekonomiska svårigheter. Han fick vissa inkomster från bokförsäljning, statliga ämbeten och från diverse mecenater. Men han fick ändå hanka sig fram genom att leva på lånade pengar och flytta till allt mindre lägenheter. När inte ens det räckte satt han i fängelse för att kunna få sina skulder avskrivna. Trots att han rörde sig i förnäma sällskap så levde han och hans familj oftast på ruinens brant. Det finns historier som gör gällande att han stal mat från de baler och banketter han uppträdde för att ta hem till familjen.

När jag för första gången hittade in på sajten bellman.net så fick Bellmans musik en helt ny dimension. Där finns inte bara texterna utan även originalnoterna. Men viktigast av allt är de små ordförklaringarna som finns länkade till texterna. När man undrar vem denna Fredman som så ofta omnämns är eller vad som menas med en nymph så räcker det att hålla muspekaren över ordet för att få sin fråga besvarad. Det gör att man genast får en bild av Bellmans värld, hans vänner och hans inspirationskällor. För utöver musiken och lyriken så har många av hans epistlar och sånger något att berätta. Det blir extra tydligt när man läser de bakgrundshistorier som inleder epistlarna.

Epistel N:o 23 – Som är et Solioquium då Fredman låg vid krogen Kryp-In, gent emot Banco-huset, en sommar-natt år 1768
Epistel N:o 28 – Om et anstäldt försåt emot Ulla Winblad.
Epistel N:o 40 – Angående Bröllopet hos Bensvarfvars.

Även om Bellman tar sig många friheter i sina texter så har väldigt många av dem sin grund i historiska händelser. Men det är inte den historia vi läser om i skolan utan de små vardagliga händelserna. Kanske skulle man kunna säga att Bellman var en av Sveriges urbloggare, om än i musikalisk form. Han beskrev sin samtid så som han såg den och så som de besuttna önskade att den skulle berättas. Det är nog just det som gör att texterna trots dryga 200 åren som passerat ändå kan känns både bekanta och aktuella. För även om samhället förändras så består den mänskliga naturen och de mänskliga svagheterna.

Imorgon är det midsommarafton, Sveriges inofficiella nationaldag. Så vad passar bättre än att njuta av solen blank och trind till tonerna av Sveriges inofficiella nationalskald. Passa på att fira dagen traditionsenligt, i Bacchis sälskap. Eller som Bellman skulle sagt:

Gutår båd natt och dag!
Ny vällust, nytt behag!
Fukta din aska;
Fram bränvins flaska;
Lydom Bacchi lag;

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin MusikEndast för förryckta.