Nexus

2014/07/03 § Lämna en kommentar

I avdelningens lunchrum så har vi en liten bokhylla fylld med diverse facktidningar, populärvetenskapliga böcker och kvarlämnade pocketdeckare. Om jag av någon anledning är den enda som äter lunch just då så brukar jag passa på att bläddra i någon av böckerna under tiden jag värmer maten. Oftast blir det inte mer än så, men ibland så är det inte du som hittar boken utan boken som hittar dig. Nexus tar läsaren med in i den nära framtiden där mänskligheten står och väger mellan ett evolutionärt kvantsprång och sin egen undergång.

Nexus, som gett boken sitt namn, är en silverfärgad vätska bestående av nanomaskiner som efter intag fäster sig på hjärnans neuroner. Varje nanomaskin har ingen processorkraft att tala om eller någon avancerad mjukvara. Dess styrka kommer från att de kan direktkommunicera med hjärnan och koppla sig samman med närliggande nanomaskiner. Det gör att Nexusanvändare kan överbrygga gapet mellan människa och maskin. Det finns bara ett problem. Nexus är en drog som staten anser vara mångdubbelt farligare än heroin och bekämpar med alla tillgängliga resurser. I fel händer kan nämligen Nexus sinnesförändrande egenskaper användas för att producera lydiga soldater, hängivna undersåtar eller hjärntvättade slavar. Något som mindre nogräknade individer och organisationer drar nytta av.

Boken följer, Kade som är doktorand i neurovetenskap. För honom och hans vänner är Nexus en genväg till att förstå hur den mänskliga hjärnan fungerar. Istället för att ge yttre sinnesstimuli och sedan mäta hjärnaktiviteten så gör Nexus att de kan se och följa processerna i realtid ner på neuronnivå. För att underlätta sitt arbete så utvecklar man en ny version av Nexus som är permanent med och med en mjukvara som gör att nanomaskinerna fungerar som en dator, integrerad med den egna hjärnan. Men den avgörande skillnaden är att man förbättrat nanopartiklarnas räckvidd vilket gör att man kan kommunicera, inte via omvägar genom ögon och öron, utan från sinne till sinne. De som vågar kan välja bort den sista barriären som gör skillnad på mina tankar och dina tankar, mina känslor och dina känslor, min kropp och din kropp. De som vågar ta steget och blotta hela sin person kan uppgå i ett kollektivt medvetande där alls erfarenheter, idéer och känslor förenas.

Det dröjer inte länge innan myndigheterna och den nyinstiftade avdelningen av Homeland Security, Emerging Risk Directorate, får upp ögonen för Kades och hans vänners olagliga forskningsprojekt. Efter en räd mot en av deras nattliga Nexus-sessioner så ställs de inför valet att bli inlåsta i ett mörk hål och bortglömd eller acceptera att bli spioner i USA:s gränslösa krig mot droger. Ett uppdrag som tar Kade och hans övervakare Sam genom den nyfödda transhumanismens mörka bakgator.

Bokens övergripande handling känns på det stora rätt väldigt bekant och även om den bjuder på en del överraskningar ganska förutsägbar. Det som gör att Nexus sticker ut och är en så stark läsupplevelse är det teknologiska och spirituella perspektivet på Nexus. Beskrivningarna av hur det är att förena sig med det kollektiva medvetandet är fascinerande och påminner om psykonauters beskrivning av upplösning av gränsen mellan jaget och omgivningen och egodöd. Utan denna sista mentala barriär så är man helt naken och utlämnad men samtidigt närmare sina medmänniskor än som annars är möjligt. Det är en hissnande och fantasieggande tanke som är lika delar skrämmande och lockande.

De kulturella och vetenskapliga aspekterna av Nexus är om möjligt ännu mer långtgående. En av de avgörande orsakerna till att vi människor idag är högst upp i näringskedjan ligger i vår förmåga att kommunicera och samarbeta. Ensamma är betydligt svagare än många av våra forna bytesdjur ute på savannen. Genom samarbete och koordination så har vi kunnat gå bortom våra bräckliga kroppars begränsningar. Utan att kunna dela, kombinera och bygga vidare på andras idéer så måste vi ordets sanna bemärkelse återuppfinna hjulet.

Varje framsteg inom kommunikation har i sin tur lett till nya upptäckter. Det skrivna ordet gjorde inte bara att vi kunde kommunicera över avstånd utan också mellan generationer utan att de ursprungliga idéerna förvanskades. Boktryckarkonsten gjorde i sin tur att böcker som tidigare bara funnits i enstaka exemplar helt plötsligt kunde spridas över hela världen. I vår tid har internet lett till att information är tillgänglig på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt. Stora delar av vår samlade kunskap finns tillgängligt för alla med en dator och en internetuppkoppling. Det har öppnat upp för så väl vetenskapliga som kulturella utbyten över alla geografiska gränser. Men modern kommunikationsteknik har ännu inte lyckats överbrygga en av de största utmaningarna, att överföra en idé som bara existerar i ditt eget huvud till ett medium som kan förstås av andra. I Nexus kollektiva medvetande finns det inget behov av att förklara en idé, mina idéer är våra idéer. Vilka stora upptäckter ligger bara och väntar på att de rätta personerna äntligen ska förstå varandras idéer?

Den övergripande frågan i Nexus är om de oändliga möjligheterna det erbjuder överväger de katastrofala riskerna. Hotet är inte bara att Nexus kommer användas för brottsliga syften utan om det kommer innebära slutet för mänskligheten. När blir det kollektiva medvetande så stort och olikt ett mänskligt psyke att det glömmer bort de individer som det består av? Skulle den omodifierade mänskligheten slutligen utkonkurreras eller assimileras av den post-mänskliga arten? Skulle resultatet bli att vi slutligen kan leva i fred och harmoni eller skulle vi reduceras till obetydliga drönare i ett Borg-liknade kollektiv? Nexus lämnar oss med många intressanta frågor om vetenskapens roll i samhället och vetenskapens ansvar för dess konsekvenser.

-Imagine a world where it took most of a life time to speak or read, where many never reach that point. Imagine that you could show people a faster way. That in a year or two you could show them the basics of language, of literacy Would you do it?
-Yes.
-Even though it would surely at times be used for profanity or vile speach?
-Yes.
-Even though fools might read dangerous things written by bigger fools, might follow their instructions and hurt themselves and others?
-Yes
-Even though writing could be used to describe weapons that could be used to kill others?
-Yes
-Even though charismatic fascists might use the power of speach to stir people up, to incite violence, to stroke heatred, to start war?
-Yes.
-Why?
-Because I think people would use it for more good than harm.

-Then you have my answer.

Jag vill tro att det inte är vetenskapen vi ska frukta, utan vår egen natur, vår latenta förmåga till ondska. För vetenskapen har ingen egen vilja, bara möjligheter och begränsningar. Det är vi människor som väljer hur den ska utnyttjas, för gott eller för ont. Sammanfattningsvis så kan jag säga att Nexus är den mest fascinerande bok jag läst på väldigt länge och en bok jag rekommenderar för alla som har ett intresse av transhumanism. Jag kommer definitivt att läsa uppföljaren Crux, även om jag har svårt att se att den lyckas upprepa bedriften.

Motsatsmetoden

2014/05/21 § Lämna en kommentar

Så här i valtider så går det inte en dag utan att partierna försöker trumfa varandra i sin paradgren, att verka handlingskraftiga. Trots att jag är rätt säker på var jag står politiskt så känns det ofta som att alla partiledare har rätt i det de säger. Det skulle kunna förklaras med att jag lider av tillfällig sinnesförvirring eller är utsatt för någon form av svartkonst. Men allt som oftast beror det på att de faktiskt inte säger något. Visst ser man att munnen rör på sig och hör att ljud kommer ut. Men ofta så finns det väldigt lite innehåll i det som sägs. Man försöker att locka till sig den skygga, rosa enhörning som är medianväljaren gnom att inte säga något som kan uppröra. Inom politiken kallas det triangulering, att försöka hitta en position mellan dig och din motståndare som kan locka osäkra väljare.

Då brukar jag använda mig av ett trick eller en lek, vi kan kalla den motsatsmetoden. Den gå ut på att ta ett utspel och försöka skapa utspel som har den motsatta innebörden. Det kan antingen göras genom att sätta in en negation eller genom en lite mer ambitiös omskrivning, men ju mindre dess då bättre. Om motsatsen låter helt orimlig och aldrig skulle fungera som ett politiskt utspel så är det en god chans att det ursprungliga utspelet bara bestod av floskler. Fast bara för att ett politiskt utspel har substans så behöver det varken vara vettigt eller relevant. Det är dessutom ingen garanti för att det är något du behöver hålla med om. För att illustrera det hela så har jag plockat några citat från olika partiers EU-valmanifest.

”Vi vill att maten ska vara fri från gifter och skadliga tillsatser.”

Det är ett uttalande som jag vill tro att alla partier skulle kunna skriva under på. Men vad är det egentligen man säger? Vad är motsatsen till detta förnuftiga uttalande?

”Vi vill att maten ska innehålla gifter och skadliga tillsatser.”

Det är inte bara ett idiotiskt ställningstagande utan också, med all rätt, ett politiskt självmord. Det är inte bara en fråga om tillsatser i allmänhet, utan ämnen som per definition är skadliga och giftiga. Den absurda och orimliga motsatsen visar hur urvattnat och meningslöst det första utspelet var. Det var inte en fråga om politik, eller förnuft, utan en fråga om ren självbevarelsedrift. Kring den ständigt närvarande frågan om jobben konstaterar ett riksdagsparti att:

”Vi vill: Att EU ska samarbeta för fler jobb”

Att man skulle propagera för färre jobb låter föga troligt. Det är ett uttalande som väldigt få skulle finna något större fel med. Om man inte är EU-kritisk till den grad att den enda EU-fråga man kan se är dess avveckling. Många politiska utspel kan bilda fler olika motsatser med samma andemening men med lite tonläge.

”Vi ska vara en stark kraft för fred, frihet och försoning.”

Beroende på hur man ser på meningen så kan man skapa ett antal olika motsatser, men med ganska snarlika resultat. Man kan skapa en motsats genom att fokusera på ordet ”stark” och istället göra uttalande mer diminutivt.

 ”Vi ska vara en svag kraft för fred, frihet och försoning.”

Det är förvisso ett uttalande som ligger rätt nära verkligheten, men inget som jag ser att våra politiker skulle förespråka. Den enklaste formen av motsats är att helt sonika lägga till ett ”inte” eller motsvarande negation i det ursprungliga uttalandet.

”Vi ska inte vara en stark kraft för fred, frihet och försoning.”

Det är fortfarande ett ganska försiktigt uttalande men som ändå faller på sin egen orimlighet. Även om det kanske har funnits en tid och en plats där det setts som ett viktigt utspel så är det inte år 2014 i Sverige. Om man vill få tänka lite extra och ta experimentet ett steg längre så kan man försökta byta ut adjektiven.

”Vi ska vara en stark kraft för krig, förtryck och hämndlystenhet”

Här behöver man nog inte tänka speciellt länge för att inse att uttalande faller på sin egen orimlighet. Även om de olika motsatserna har ganska olika tilltalston så är samtliga uttalanden som man knappast förväntar sig att höra i en politisk debatt. Därför så är det ursprungliga uttalande ganska meningslöst, det är valfläsk utan substans.

Ibland så kan det vara svårt att utröna vad det är som egentligen menas med det våra politiker säger. Listigt och vagt formulerade uttalanden är jämte personangrepp en politikers främsta vapen i en debatt. Vad det är som den egentliga poängen med ett politiskt utspel är inte alltid helt enkelt att förstå. Men även här så är motsatser ett bra verktyg.

”För ett grönare EU vill PARTIET förbjuda alla farliga kemikalier i produkter som säljs inom EU.”

Här finns det två tänkbara motsatser som ger upphov till helt olika tolkningar av budskapet.

”För ett grönare EU vill PARTIET tillåta alla farliga kemikalier i produkter som säljs inom EU.”

Den första motsatsen är ett liksom den förra ett exempel på ett utspel som vi knappast lär höra en politiker göra. Men den andra motsatsen är dess då mer intressant då den ifrågasätter själva andemeningen.

”För ett grönare EU vill PARTIET tillåta alla farliga kemikalier i produkter som säljs utom EU.”

I det ursprungliga uttalandet så känns fransen ”inom EU” väldigt självklar, det är där som EU-parlamentet i huvudsak verkar. Men när man börjar ställa upp motsatser så är det inte lika självklart längre. Är det så att EU fortfarande vill tillåta produkter som innehåller farliga produkter så länge som de exporteras utanför EU? Det en ganska otrolig tolkning som man knappast skulle göra från utspelet. Men om man ser till vad som faktiskt står så kan man inte utesluta det heller.

Finns det då några exempel på politiska utspel som klarar vårt experiment? Det gör det naturligtvis men finns oftast på en betydligt mer undanskymd plats i partiprogrammen.

 ”PARTIET vill att alla EU:s beslut ska bedömas utifrån huruvida de bidrar till fler jobb, en så kallad jobbstreaming av EU:s politik.”

Här ger det inte särskilt mycket att bara sätta in en negation. Det ger en motsats, men att definiera vad man inte vill göra är ett retoriskt självmål. Det ger dina motståndare chansen att verka handlingskraftiga och gör att du själv mest framstår som en bakåtsträvare och nej-sägare. Om vi istället fokuserar på ordet jobb och testar några alternativ så får vi betydligt intressantare tolkningar.

 ”PARTIET vill att alla EU:s beslut ska bedömas utifrån huruvida de bidrar till bättre miljö …”

Vi har fortfarande ett tydligt ställningstagande för något och inget som är orimligt per automatik. Alla partier skulle inte sätta miljön som EU:s främsta mål men det är ett av Miljöpartiets två huvudmål med sin EU-politik.

 ”PARTIET vill att alla EU:s beslut ska bedömas utifrån huruvida de bidrar till fred”

Nu är vi inne på en retorik som bland annat Folkpartiet använt sig av inför EU-valet, EU som ett verktyg för fred i Europa. Detvar den drivande anledningen till att EUs föregångare, Kol och stålunionen skapade, att förhindra ett nytt världskrig. Så även här så utgör motsatsen ett fullt rimligt utspel. Det beror på att det ursprungliga utspelet har sin grund i ett verkligt ställningstagande och en tydlig prioritering.

Naturligtvis så är det ingen perfekt metod och den är knappast banbrytande. Det finns många utspel som är för komplexa för att på ett enkelt sätt kunna reduceras till sin motsats. Men motsatsmetoden har varit ett bra grovfilter som ta bort de största svålbitarna i den politiska soppan. Den är ingen ersättning för politisk analys och kritiskt tänkande, men ibland kan den vara en väldigt underhållande genväg.

Exempel på politiska utspel är tagna från.

Utspel 1,2: Miljöpartiets EU-valmanifest
Utspel 3:    Folkpariets partiprogram för EU-valet
Utspel 4:    Moderaternas valmanifest för EU-valet
Utspel 5:    Socialdemokraternas valmanifest för EU-valet

Försvarspolitik som valfråga

2014/05/13 § Lämna en kommentar

För några år sedan så föreföll det som helt orealistiskt att försvaret skulle vara en valfråga år 2014. Men när SVT här om veckan hade sin partiledardebatt så inledde man med över 20 minuter försvarsdebatt. Så sent som ett för år sedan hade det varit helt otänkbart. Men även om det glädjer mig att riksdagspartierna tar frågan på något större allvar så vill jag ändå höja ett varningens finger. Försvarspolitik och valfläsk hör inte ihop. Försvarspolitik måste se ur ett längre perspektiv än bara den kommande mandatperioden. Försvarets värde ligger till stor del i den politiska handlingsfrihet det ger och kan aldrig frikopplas från övrig politik.

För att verkligen kunna tala om självständighet så krävs en viss mängd av handlingsfrihet. Utan ett försvar är man väldigt känslig för påtryckningar och riskerar att antingen få lägga sig platt i alla konflikter eller vara beredd på att plikta dyrt. Det krävs inte alltid fientlig trupp på svensk mark för att vi ska förlora vårt självbestämmande. Det kan bland annat ske genom hot av så väl militär som ekonomisk natur. Om varje beslut i riksdagen syftar till att vinna våra allierades gunst eller blidka våra fiender så spelar det ingen större roll att vi faktiskt själva fått välja våra egna parlamentariker. Då kommer självbestämmande och demokrati aldrig vara mer än en illusion.

Det finns en vanlig föreställning att förhållandet mellan en stat och dess medborgare kan liknas vid den mellan barn och föräldrar. Till exempel har svenskan och grekiskan har ordet ”fädernesland”, ryskan ”Rodina – moderlandet”. Men gemensamt för dessa föreställningar där en att staten är föräldern och befolkningen barnen. I mina ögon så är det ett synsätt som baserar sig på en auktoritär världsbild där barn och medborgare är undersåtar. Det är inte ett synsätt som jag förknippar med demokrati. Om något har vi medborgare en föräldraroll, ibland att beskydda, men oftast att uppfostra landet Sverige.

Inte ens i sandlådan är ”min pappa är starkare än din pappa” ett frikort för att bete sig hur som helst. Än mindre ska det vara så i den internationella politiken. Även om jag vill att vi ska kunna försvara Sverige så ska vi inte uppfostra en överbeskyddad mobbare som är grannskapets skräck. Den politiska debatten och demokratiska arbetet är vår gemensamma strävan att göra Sverige till en bra vän och god granne.

Att kritisera Sveriges styre och agerande är det samma som att vara fientligt inställd till Sverige. Blind lydnad och underlåtenhet att kritisera missförhållanden är aldrig det samma som att visa lojalitet. Sverige är inte bara en landyta. Att försvara Sverige är inte bara att hindra en fientlig landstigning. Det är också att skydda Sveriges befolkning och vår gemensamma rätt att forma vilket land Sverige ska vara. Utan en egen röst i världspolitiken och en egen vilja i den nationella politiken så spelar vår självständighet en väldigt liten roll. Utan värden att som är förtjänar att försvaras så är det meningslöst att ha en försvarsmakt. Det är vår strävan efter att göra Sverige till en bättre plats som gör existensförsvaret relevant.

Som anställd soldat så tar jag risken att en dag få välja mellan att döda eller dödas. För mig är det därför ännu mer angeläget att Sverige är ett land som förtjänar den uppoffringen. Därför är jag inte beredd att rösta enbart baserat på ett partis försvarspolitik, även om det är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Om vi köper försvarsförmåga till priset av en negativ samhällsutveckling så kan vi snart finna att vi inte har så mycket kvar som är värt att försvara. För mig är inte den stora valfrågan om Sverige skall försvaras, utan vad som skall försvaras.

Publish or perish

2014/03/25 § Lämna en kommentar

Vetenskapen bygger på att man som enskild forskare fritt kan använda andra forskares resultat. Vi använder vår gemensamma samlade kunskap som bakgrund för vår egen forskning och för jämföra med framtida resultat. I mitt dagliga arbeta använder jag kod som utvecklats på IRF:s avdelning i Uppsala. Den är tillgänglig under Beerware License, det vill säga att får använda programmet om man bjuder upphovsmannen på en öl om man träffas. Forskning är därför i mångt och mycket en sample/remix-kultur. Genom att hitta nya tolkningar och tillföra eget material skapar något som är större än summan av dess ingående delar. Det enda motkravet för att få använda någon annan persons resultat är att man anger sin källa, både för att kunna under bygga sina påståenden men även för att ära den som äras bör. Att ange källan är skillnaden mellan en referens och ett plagiat.

För mig som laddat hem musik, spel och film så länge som min uppkoppling tillåtit så känns det som något självklart att fritt sprida filer. Först var det via suspekta hemsidor är man fick ducka mellan pop-ups för att ladda med MP3-filer. Sen blev det Kazaa där allt var virus eller porr, utom porren som bara var virus. Sen fortsatte man via Ancient Spirit och Pirate Bay att se och lyssna på allt som verkade intressant utan att bry sig i hur vida det var lagligt eller för den delen ens lovligt. Men att byta namn på filerna och påstå att jag är upphovsmannen har alltid varit mig helt främmande. Distinktionen mellan att nyttja och utnyttja har jag alltid upplevt som väldigt tydlig.

Jag håller just nu på med att revidera min andra forskningsartikel och tvingas då arbeta mot en av forskningsvärldens stora avarter, de vetenskapliga tidsskrifterna. Där kombinerar man forskningens höga ideal om tillgänglighet och fritt användande med en hänsynslös affärsmodell som allt mer framstår som ett hinder för framtida forskning.

Att bli publicerad i en vetenskaplig tidsskrift är inte bara viktigt, det är hela ditt existensberättigande som forskare. En artikel som blivit publicerad har granskats av minst två oberoende experter på området och på så sätt kvalitetssäkrats. Det är ett av de viktigaste stegen för att skilja faktisk vetenskap från pseudo-vetenskap. Vilka tidsskrifter du publicerar i avgör inte bara din forsknings genomslagskraft utan även din forskningsgrupps och institutions anseende och dina framtida karriärmöjligheter. Att bli publicerad i Nature kan vara skillnaden mellan en befordran eller att inte få fortsatt anställning. På engelska kallas det publish or perish.

Att skriva en vetenskaplig artikel är inte lätt, framför allt inte om man har resultat som ingen väntade sig att få. Man ska med text och bilder få en främmande människa att inte bara förstå processen och resultaten, utan också komma att dela dina slutsatser. Du måste skriva en artikel som är tydlig, detaljerad, övertygande men som samtidigt inte döljer några motsägelsefulla observationer bara för att det gynnar din tes. Allt detta på ett sätt som är både kortfattat och inbjuder till läsning. Jag överdrier inte när jag säger att det är stora mängder upprymdhet, frustration, inspiration och perspiration som ligger bakom en artikel.

Utöver detta så tillkommer ett antal stilistiska krav från tidsskriftens sida. Ju äldre och ju mer prestigefylld tidskriften är dess då striktare och ofta orimligare är kraven. När min första artikel skulle publiceras i Journal of Geophysical Research så fick jag till exempel inte använda den internationellt vedertagna ISO-standarden för tid och datum, utan blev tvungen att ändra till det amerikanska formatet DD/MM/YY. Lyckligtvis så har de stora journalerna sina egna LaTeX-mallar som gör en stor del av jobbet åt dig. I alla fall om du tagit dig tid lära dig att använda LaTeX. Forskare, lär dig använda LaTeX!

När din artikel är färdig så skickar du in den till din tilltänkta tidsskrift, ofta via ett omständigt och uråldrigt datasystem. Om tidsskriftens redaktör tycker att artikeln är lämplig för publikation så kontaktar hen två oberoende, anonyma experter som får ganska din artikel. Det är kallas med facktermer peer review. Om de anser att din artikel är tillräckligt nyskapande, relevant och håller nog hög kvalitetet så får du en chans att besvara de frågor som oundvikligen uppkommit under granskningen samt komplettera eventuella mindre brister. Processen forsätter på detta sätt till dess att artikel antingen kan publiceras eller refuseras om oegentligheter framkommit.

Det är en omfattande process men som är helt nödvändigt för att inte riskera att publicera förfalskade forskningsrön, något som ändå händer för ofta. Det är både en tidskrävande, och i slutändan en dyr process. Den tidskrift som jag publicerar i, Journal of Geophysical Research, kostar i sin helhet 5915 $/år eller cirka 38000 kr/år för en institutionsprenumeration. Det är inte en av de billigare tidsskrifterna men de dyraste kostar upp emot 15000-20000 $/år. Många förlag säljer dessutom endast sina tidsskrifter i färdiga paket. Då kan man tvinga sina kunder att köpa fyra smala tidsskrifter för bara att komma åt storsäljaren i paketet. Det slår hårt mot många mindre universitet, men även en gigant som Harvard har problem att betala för sina prenumerationer.

Det är nu saker och ting blir spännande. Det är ganska naturligt att läsarna betalar för att prenumerera på tidsskrifterna, man får tillgång till de noggrant granskade artiklar som utgör den bas man bygger sin egen forskning på. Men hur mycket av dessa intäkter går till forskarna som skrivit artikeln och sedan överlåtit sin upphovsrätt till tidsskriften? Svaret är inget, eller rättare sagt mindre än inget. När min första artikel blivit antagen för publikation så fick jag en räkning på 1000 $ skickat till mig. Det är vad vi får betala för det arbete som tidsskriften lägger ner på att få artikeln klar för publicering. Om jag vill att artikeln ska vara tillgänglig för allmänheten och inte bara prenumeranter så får jag lägga på ytterligare 3500 $ på räkningen. Att granska en artikel är naturligtvis en omfattande process eftersom det kräver man anlitar oberoende experter som kan göra jobbet. Experter vars tid är väldigt dyrbar, experter som ironiskt nog i en majoritet av fallen inte får betalt en enda krona för att granska artikeln. Peer-review är nämligen så fundamentalt för forskningen att forskare förväntas göra detta gratis då man själv är beroende av att någon annan granskar dina artiklar.

Man kan därför med all rätt fråga sig vad de 1000 $ avdelningen betalade var värt. Jag får en viss korrekturläsning, men merparten görs av en obetald, anonym expert. Jag får en mer genomarbetat layout på artikeln. Men då jag jobbar i LaTeX och tidsskriftens egen LaTeX-mall så består skillnaderna i att någon bestämt var mina tabeller och illustrationer ska ligga samt att den förses med sidfot och sidhuvud. Är det värt min upphovsrätt och 1000 $?

Tidsskrifternas affärsmodell från en svunnen tid. När den infördes var det betydligt mer komplicerat att typsätta och trycka en artikel, framför allt en med bilder och ekvationer. För att läsa en artikel fick man gå till sitt universitetsbiblioteks arkiv och gå igenom de tidsskrifterna som fanns i den fysiska samlingen. Jag vågar påstå att idag så står de flesta tryckta tidsskrifterna och samlar damm. För en förkrossande majoritet av forskarna är det både snabbare och enklare att söka och ladda hem artiklarna via någon av den många forskningsdatabaser som finns tillgängliga på internet.

Så finns det något sätt att komma runt hela problematiken? Det finns tidsskrifter som förvisso tar betalt av författarna men där alla artiklar sedan är öppna för allmänheten. Ett exempel inom mitt område är Annales Geophyicae eller den bredare ArXiv (notera URL:en). Om jag istället publicerat min artikel i Annales Geophysicae så hade kostnaden blivit 451 €, vilket är ungefär hälften av vad jag betalade till Journal of Geophysical Research. Granskningen av min artikel hade varit precis lika strikt men den hade sedan varit fritt tillgänglig för allmänheten. Så varför publicerade jag inte min artikel där?

Det jag som forskare personligen får ut av att publicera en artikel är inte pengar utan erkännande. I forskningsvärlden finns det inget som är så mycket värt som att bli citerad. Att ens artikel blir citerad visar att ens forskning är relevant och kvalitativ. Antalet artiklar man publicerar och antalet citering man får likaställs allt för ofta med ens värde som forskare. Annales Geophyicae är inte en lika prestigefylld tidsskrift som Journal of Geophysical Science, den är till exempel i det närmaste okänd utanför Europa. Därför skulle resultatet bli att väldigt få skulle läsa min artikel och ännu färre skulle i slutända citera den. Min artikel hade inte varit sämre, men chansen att den faktiskt tillfört något till mitt forskningsområde hade sjunkit drastiskt.

Missförstå mig inte, jag grämer mig inte över att vi måste betala för att få publicera våra artiklar, det kan jag leva med. Jag grämer mig inte över att jag inte får betalt från förläggarna eller att jag förlorar min upphovsrätt. Mitt bidrag till världen är inte min privatekonomi utan min kunskap. Ett erkännande av min förmåga som forskare räcker bra. Men att förläggarna för de stora tidsskrifterna ska kunna ta betalt från både skribenter och läsare är inget annat än att hänsynslöst utnyttja sitt monopol på forskning. Jag vet inte om det är ren och skär girighet eller att man glömt varför man finns till, för att sprida kunskap och vetenskap. Men det är inte en situation som är unik för forskningen, många branscher lever gott på att använda uppfinnares och konstnärers verk utan en själig ersättning.

So wait a minute… you want me to go shopping, cook the food, and put it in front of you but you won’t let me sit down and eat with you? The fuck is that?

Without me and everybody like me out there you ain’t nutting but a good idea, motherfucker
-Immortal Technique, The message and the money

Vi sitter därför i en tillsynes omöjlig situation. Om vi väljer att publicera i de traditionella journalerna så föder vi ett i grunden felaktigt system. Men om vi publicerar i de öppna tidsskrifterna så riskerar vi att marginalisera vår egen forskning. Men utan kvalitativa artiklar i de öppna tidsskrifterna så kommer de aldrig få det erkännande som krävs för att bryta den onda cirkeln. Jag kan inte påstå att jag sitter inne med en enkel och smärtfri lösning, men en insikt om problemets natur är det första steget. Nästa gång någon säger att jag inte förstår hur det är att drabbas av fildelning så vet jag vad jag ska svara: Du slipper i alla fall betala fildelarnas räkningar.

 

Spår

2014/03/10 § Lämna en kommentar

Det är en vinterkväll på Bromma flygplats, ute på plattan står ett anonymt privatjet och väntar. Två män leds in i en av byggnaderna av svensk säkerhetspolis. En stund senare kommer männen ut igen, denna gång ledda av maskerade vakter. De båda männen bär identiska overaller, har en huva som gör att de inte kan se något, deras händer och fötter är hopkedjade. De leda ombord på det väntande jetplanet, spänns fast i sina stolar och lyfter snart mot en okänd destination. När de landar fängslas de utan rättegång och torteras. Det skulle kunna vara upptakten till en svensk thriller med Mikael Persbrant i huvudrollen men är precis vad som skedde den 18 december 2001 när två egyptiska medborgare bosatta i Sverige, Ahmed Agiza och Mohammed Alzery, under mycket ovanliga omständigheter avvsiades till Egypten. Händelsen blev när den avslöjades känd som Egyptavvisningarna.

Jag kommer ihåg när avslöjandet gjordes 2004. Men jag minns bara de grova dragen. Dels så var det tio år sedan, men det var dessutom i samband med min värnplikt och min första vistelse i Japan, som både bildligt och bokstavligt innebar en mediaskugga. Det kan därför vara på sin plats att påminna om några av detaljerna kring avvisningarna.

För det första strider det mot FN:s konvention mot tortyr att avvisa någon till ett land där denne riskerar tortyr. Då tortyr är vanligt förekommande i egyptiska fängelser så var detta en mycket verklig risk. För att komma runt detta förhandlade man från svensk sida fram en garanti för att de båda inte skulle bli torterade. Men uppföljningen av denna överenskommelse bestod endast av att Agiza och Alzery intervjuades av svenska ambassadören i Kairo, Sven Linder, med fängelsepersonal närvarande. De vittnesmål om tortyr som framfördes förnekades sedan Linder i intervjuer och de officiella handlingarna censurerade.

Själva avvsiningaren var sig ovanlig. Planet var ett privatjet registrerat på ett anonymt amerikanske bolag och vakterna var inte svenska poliser utan maskerade män som inte yttrade ett ord under tiden. Efterforskningarna visade att jetplanet alltid utgick från Washington DC, ofta besökte Guantanomo Bay och lämnade efter sig ett spår av försvunna människor. Planet var dessutom inte tillgängligt för privatpersoner eller företag utan hyrdes endast ut till amerikanska myndigheter. Vad som gör det hela mer anmärkningsvärt är att SÄPO gjorde sitt första gripande 16:40 men att beslutet om avvisning inte var i deras hand förrän som tidigast 17:00. Det kan inte förklaras med att man har en effektiv organisation utan att man på förhand visst vad beslutet skulle bli och när det skulle ske.

Lena Sundströms bok Spår beskriver det journalistiska arbete som ledde fram till avslöjandet som borde ha skakat samhället i grunden. Boken följer de tre TV4-journalisterna Sven Bergman, Joachim Dyfvermark och Fredrik Laurins försök att tränga igenom den mur av förnekanden och hemligstämplar som omgärdade avvisning.

Spår är en djupdykning i den svenska politikens innersta rum och de beslut som tas bakom lykta dörrar. Ju mer de tre journalister nystar i affären dess då tydligare blir det att det inte var något som skedde via tysta överenskommelser mellan tjänstemän på CIA och SÄPO utan något som gick hela vägen in i regeringen. Beslutet om avvisningarna togs under ett extrainsatt regeringssammanträdande samma dag som avvisningarna skedde. På sammanträdet närvarde inte minre än 15 statsråd, inklusive statsminister Göran Person, vice statsminister Lena Hjelm-Wallén, utrikesminsiter Anna Lindh, justitieminster Tomas Bodström och försvarsminister Björn von Sydow.

Den diskrepans som framträder mellan Sveriges höga moral kring mänskliga rättigheter och de realpolitiska ställningstagande som de används för att dölja kunde inte vara större. Det är med en sorts skräckblandad förtjusning man ställer sig frågan om våra politiker och statsanställda är blåögda och inkompetenta eller beräknande och hänsynslösa. Kanske är det turerna kring Anna Lindhs delaktighet som är mest intressanta då hon efter sin död fick en sort helgonstatus. Men den bild som Spår målar upp av våra dåvarande folkvalda är allt annat än helgonlik.

Boken berättas som om det vore en roman vilket gör att den får en annan dramaturgi än en renodlad faktabok. Det är väldigt fascinerade att få följa med i det journalistiska arbetet och se personerna bakom. Den kombination av idealism och brinnande intresse som verkade vara en drivande kraft och genomtänkta manipulation som arbetet krävde utgör en hissnande läsning. Den visar hur man utan några kort på handen, annat än en historia som måste berättas, kan förändra hela bilden av ett land. Men bokens format är också en av dess svagheter. Den består av dramatiseringar snarare än intervjuer och fakta. För samtidigt som den är spännande och medryckande så gör det samtidigt att man får overklighetskänslor. Jag finner mig gång på gång tänka att det nog bara är fiktion. Kanske är det därför som Egyptenavvisningen har glömts bort. Det är en historia som är lite för spektakulär för att vara sann. Även om det blev regeringsskifte 2006 så har jag mycket svårt att tänka mig att avvisningarna var en bidragande orsak. När det väl kommer till kritan är det väldigt få som bryr sig om sådana frågor om de ställs mot pengar i den egna plånboken.

Sammantaget så är Spår en av de mest omskakande böckerna jag läst på väldigt länge. Inte på grund av att den presenterar så mycket för mig nya fakta utan det systematiska sätt som den gör det på. Den blir ett koncentrat av brottstycken som jag minns sedan det ursprungliga avslöjandet. Den är ett skrämmande exempel på när helheten är större en dess ingående delar. Den gör också väldigt tydligt att de senaste årens Pirate Bay-rättegångar, FRA-debatter och NSA-avslöjanden inte utgör något nytt och unikt. Det är ingen skillnad på en röd eller blå regering i dess underlåtenhet mot stormakterna. Det enda som verkar skilja är hur man motiverar sina beslut.

Spår visar på det pris vi betalar för våra internationella samarbeten. För ibland kan de osynliga kostnaderna större än de synliga. Vad mer har Sverige gjort för att vinna politiska gentjänster? Vilka uppgifter är det egentligen som FRA levererar till GCHQ och NSA? Hur mycket mer är det som sker i så stor hemlighet att det aldrig kommer till allmänhetens kännedom? Det kommer vi aldrig få veta. Det ligger i hemlighetens natur att dess omfattning aldrig kan bli helt känd. För hur uppskattar man omfattningen på det man inte ens vet om existerar. För jag kan inte tänka mig att egyptenavvsiningen är det enda moraliska övertramp som en Svensk regeringen gjort för att köpa politiska poäng på den internationella arenan, allt i den gemensamma säkerhetens namn. Men vad är dessa politiska poäng egentligen värda när det kommer till kritan, när vår egen säkerhet står på spel? Ukraina har haft ett samarbete med NATO som på många sätt är närmare än det Sverige har. Man har bland annat stöt NATO:s operationer  i Irak och Afghanistan. Men hittills så har ingen av deras så kallde nära vänner ställt upp för dem. Så kan vi verkligen förvänta oss att någon kommer till vår räddning? Och om räddningen väl kommer vad har den då redan kostat oss?

Necronomicon, en Lovecraft-antologi

2014/02/03 § 4 kommentarer

Howard Phillips Lovecraft, eller H. P. Lovecraft som han är mer känd som, är en av många inflytelserika författare som förblivit relativt okända utanför sin ganska snäva läsarkrets. Kanske är det inte så konstigt då hans skräckberättelser ursprungligen publicerades i tidningen Wierd Tales Men bland rollspel datorspel och metallåtar finns det en uppsjö av eller mindre uppenbara referenser och hyllningar av Lovecraft. Och hans betydelse som inspirationskälla har diskuterats av författare så som Arthur C Clark, Joyce Carol Oates, Stephen King, och Neil Gainman. Kanske är det så att berättelsernas inflytande på kulturen med välkänt än berättelserna i sig. Lovecraft har haft en sorts svensk renässans senare tid. Nu senast med Unga Dramatens skräckmusikal Necronomicon och för några år sedan Anders Fagers Lovcraftianska novellsamling Svenska Kulter. Men Lovecraft kan knappast kategoriseras som varken populärkultur eller finkultur utan någon som har sin främsta förankring inom nördkulturen. I antologin Necronomicon så finns 35 av hans mest kända berättelser samlade.

När jag läser så är det oftast berättelsen som är det drivande och språket är ofta något som jag bara märker av när det är väldigt bra eller väldigt dåligt. Men det finns två författare som jag kan identifiera på hur de skriver, Murakami och Lovecraft. Murakami är lite lurig eftersom hans texter gått igenom en översättning, men hans stil och dramaturgi lyser ändå igenom oavsett om det handlar om brunnar, talande katter eller löpning. Lovecraft har däremot på engelska ett språk och en berättarstil som är så eget att man skulle känna igen hans böcker med en ord-frekvensanalys. För var annars hittar man så många, ”unspeakable horrors”, ”eldritch” eller ”cyclopean” i en och samma berättelse. Lovecraftianska adjektiv är en helt egen ordklass som man verkligen kan grotta ner sig i.

Under Lovecrafts levnadstid på slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet visade den moderna fysiken, med kvantfysiken och den allmänna relativitetsteorin i spetsen, en värld som inte lydde de lagar som vi var vana vid. Modern fysik är än idag en källa till förbrylling bland fysikstudenter världen över då den sällan går att beskriva med ett annat språk än matematik. Den moderna fysiken gjorde att vår välordnade, klassiska bild av universum blev allt mer abstrakt och kaotisk. Lovecrafts genre brukar ibland kallas för Cosmic Horror och man märker att hans berättelser är influerade av de vetenskapliga framsteg gjordes under hans livstid. Berättelserna tangerar ibland science fiction men utan att helt kapa banden med det övernaturliga. Det övernaturliga är inte gudomligt utan bortom vår begränsade förståelse och tekninken nog avancerad för att tas för magi. Teknologin gör att man projecera sitt medvetande genom tid och rum eller korsa galaxen under sin livstid. Men vetenskapen och teknologion förblir ett vertyg för att kunna rucka på naturlagarna snarare än en grundförutsättning för handlingen.

Men kanske var det framstegen inom astronomin som hade störst prägel på Lovecrafts värld. Att Lovecraft för första gången skrev om den mörka planeten Yuggoth i vårt solsystems utkant samma år som Pluto upptäckte är ingen slump. På samma sätt som Copernicus och senare Galileo visade att jorden inte var solsystemets mitt så började vetenskapen nu förstå att solsystemet inte var galaxens mitt och än mindre universums mitt. Tanken på att vi människor, från en liten obetydlig planet, skulle en vara betydelsefulla i ett universum som är större än vi kan föreställa oss blev allt mer absurd. För även om Lovecrafts värld inte befolkas av gudar i traditionell bemärkelse så är hans universum fyllt av varelser så mäktiga att vi inte förmår skilja dem från gudar. Just insikten om vår egen obetydlighet och skräcken inför vår maktlöshet i ett oändligt kosmos blev ett central tema för Lovecraft, där vår egen okunnighet om vad som väntade ute i rymden var det enda som räddade oss från att förlora vårt förstånd.

The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and safety of a new dark age.
-The Call of Cthulu

Lovecraft återkommer ofta till galenskap i sina berättelser. En del av berättlsern tar sitt avstamp i galenskapen och frågan om vad som orsakat den. Kanske hade Lovecrafts fascination med galenskap sitt ursprung i hans fars psykiska ohälsa som ledde till att han avslutade sitt liv på ett sinnessjukhus. För en protagonist eller antagonist i en Lovecraft-berättelse ligger galenskapen alltid och lurar i bakgrunden. Ibland är det ett hot bortom horisonten, ibland en outtalad fråga om berättarens tillstånd och ibland en välkommen räddning från att oskyddad stirra en skräckinjagande verklighet i vitögat.

I am writing this under an appreciable mental strain, since by tonight I shall be no more
-Dagon

From a private hospital for the insane near Providence, Rhode Island, there recently disappeared an exceedingly singular person.
-The Case of Charles Dexter Ward

It is true that I have sent six bullets through the head of my best friend, and yet I hope to show by this statement that I am not his murderer. At first I shall be called a madman – madder than the man I shot in his cell at the Arkham Sanitarium.
-The Thing on the Doorstep

För de syner som möter Lovecrafts protagonister och berättare är ofta så bisarra och fasansfull att de antingen driver dem till vansinnets rand eller uppstått ur berättarens egna vanföreställelser. Det är den stora frågan som man som läsare ställs inför, kan man lita på en galnings berättelse? Som berättarteknik så är jag väldigt kluven till just galenskapen. Det introducerar ett element av overklighet, som tillsammans med Lovecraft’s redan bisarra värld gör att det som läsare är svårt att ta saker och ting på allvar. När inte ens berättaren vågar lita på sina ögon och öron varför ska jag som läsare göra det? Men samtidigt så är det också ett verktyg för att beskriva hur skräckinjagande en upplevelse har varit utan att faktiskt beskriva upplevelsen. Lovecraft bryter ständigt mot konventionen, show don’t tell, och beskriver ofta den skräck och galenskap som protagonisten upplever i detalj utan att för den beskriva vad som faktiskt orsakat den

Bear in mind closely that I did not see any actual visual horror at the end. To say that a mental shock was the cause of what I inferred – that last straw which sent me racing out of the lonely Akeley farmhouse and through the wild domed hills of Vermont in a commandeered motor at night – is to ignore the plainest facts of my final experience.
-The Whisperer in Darkness

Man kan naturligtvis resonera att det är ett dåligt sätt att berätta en historia på. Och jag medger att det lämnar en hel del att önska. Berättelsens klimax blir ofta det som är minst utförligt beskrivet till förmån djuplodande analyser av arkitekturen in New Englands städer. Men samtidigt lämnar det väldigt mycket till läsarens fantasi och ens förmåga att fylla i luckorna med sina egna rädslor. Kanske är det också så att den surrealistiska värld Lovecraft beskriver, med sin icke-euklidiska geometri, ofattbara skalor och eoner långa tidsperspektiv inte går att fästa på papper. Det har gjorts ett antal försök att göra film på Lovecrafts berättelser men inte ens med modern filmteknik har man lyckats ge hans ord liv på ett sätt som blivit vare sig en konstnärlig eller kommersiell framgång.

Lovecraft’s i särklass största svaghet är hans personporträtt, eller kanske bristen på personporträtt. I den lilla mån Lovecraft beskriver sina huvudpersoner så gör han det efter en och samma mall. Den absoluta merparten av hans huvudpersoner är introverta, manliga, akademiker av anglosaxiskt påbrå som har ett intresse för historia. Det är ord som precis lika gärna hade kunna användas för att beskriva Lovecraft själv. När han beskrev verligheten tog han uttrycket, ”skriv om det du kan”, väldigt bokstavligt samtidigt som hans fantasi gör det oförklarlioga var gränslös. Kanske var det genom sina berättelser snarare än fysiska resor som Lovecraft utforskade världen. För utöver en kortare period efter sitt giftemål, då han bodde i New York, så lämnade han knapp sin hemstad Providence. Det återspeglas också i hans böcker som ofta utspelar sig i och kring de (med amerikanska mått mätt) gamla städerna i New England. Det är ett mönster som lustigt nog återfinns i en av hans litterära arvtagare, Stephen King, som ofta låter sina böcker utspela sig i hemstaten Maine.

Att Lovecrafts berättelser oftast är i novellform när nog lika mycket ett medvetet val som en konsekvens av hans stil. För i den längre texterna så börjar berättelserna ibland att gå på tomgång vilket gör att den utlovade skräcken ersätts av en lika smygande likgiltighet. Eftersom han följer sitt eget recept till punkt och pricka i större delen av berättelserna innebär det också att Necronomicons nästan 900 sidor är för mycket, även för mig. Hans upprepningar av teman blir allt mer påfrestande men gjorde samtidigt att jag fick ett helt nytt perspektiv på hans författarskap. Så även om jag rekommenderar antologin för alla som gillar en bra skräckhistoria så är det nog inget man läser från pärm till pärm. Bokens format är en svart inbunden tegelsten och mot slutet var läsupplevelsen den samma. Men namnet formatet och illustrationerna gör att man redan när man plockar upp boken sätts i rätt sinnesstämning. För trots Lovecrafts brister var det en väldigt startk upplevelse att läsa ”At the mountains of Madness” samtidigt som hela huset och Longyearbyen skakades av en våldsam snöstorm och ylande vind.

Folk och Försvar 2014

2014/01/15 § Lämna en kommentar

För mig brukar Folk och Försvar sammanfalla med en av årets absoluta produktivitets-dippar. Under tre dagar så sitter jag på jobbet hörlurarna långt in i hörselgången och försöker att beta av alla rutinuppgifter jag skjutit upp under den gångna månaden. Sett ur det perspektivet så var det kanske tur att jag hade nog med rutinuppgifter på mitt skrivbord för att hålla mig sysselsatt en hel vecka.

Ett av de starkaste intrycken från årets upplaga av Folk och Försvar är hur stort och i vissa fall litet avtryck det gångna året haft på våra folkvalda. Under 2013 så har vi gång på gång fått indikationer på att vår att närområde inte är lika förutsägbart som vi trott, den ryska påsken, Zapad 2013 och en allt aggressivare rysk utrikespolitik är bara några exempel på ett nygammalt mönster som gjort comeback. Samtidigt så har försvarets tillstånd gång på gång varit föremål för debatt och diskussion. Det kanske tyngsta inlägget i debatten gjordes av Riksrevisionen som i sin rapport konstaterar att Försvarsmakten inte har fått de förutsättningar som krävs för att genomföra IO14, och betydligt allvarligare  att IO14 när den väl införts inte kommer kunna leva upp till de krav den utformats för.

Moderaternas två representanter, Fredrik Reinfeldt och försvarsminister Karin Enström, verkar dock inte ha tagit några som helst intryck av det gångna året. Deras anföranden innehöll förvisso en hel del saker som jag personligen kan hålla med om, att det finns många hot och risker som inte är militära och samarbete med våra grannar är viktigt för säkerhet och stabilitet. Reinfeldt beskrev i vilket dåligt skick det svenska försvaret var när han tog över som statsminister. Något som förvisso stämmer men något som berodde på beslut som gjordes, för att använda Folk och Försvars populäraste fras, med bred enighet. Men det återkommande mantrat om ett försvar som är gripbart här och nu låter dess då mer ihåligt när man konstaterar att det bygger på en organisation som inte finns här och nu. IO14 kommer troligtvis inte införas förrän efter 2023 och då med en försvinnande liten numerär som konsekvens. Det är dock väldigt intressant att Reinfeldt som tidigare varit en av de starkaste NATO-förespråkarna inte längre är intresserad av att driva den frågan eftersom han anser att det inte finns ett tillräckligt stöd för NATO-medlemskap i Sverige.

Karin Enström diskuterade de utmaningar som försvarsreformen står inför samt utvecklingen i Ryssland. Men hon gör inga försök att resonera kring vad det innebär för Sverige eller att bemöta Riksrevisionens rapport. Hennes uttalande om att det behövs ökad transparens kring Försvarsmaktens planering känns i det närmaste parodisk för den som följt med i regeringen icke-beslutsprocess kring de många materielprojekten som väntar på godkännande.

Stefan Löfven verkade vara väldigt obekväm i sin roll och hans anförande kändes väldigt spretigt. Utanförskap, arbetslöshet och bostadsbrist är viktiga frågor och definitivt inkluderat i det vidare begreppet säkerhet men kanske något för ett annat forum än Folk och Försvar.  Även internationell handel, energiflöden och pågående konflikter är naturligtvis viktiga för vår säkerhet men Löfven gjorde inga försök att sätta det i ett konkret säkerhetspolitiskt kontext eller göra någon form av analys.

Peter Hultqvist som är Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson var något mer konkret i sina uttalanden. Han tog avstamp i de slutsatser som Riksrevisionen presenterade i sin rapport, att IO14 inte kommer kunna uppfylla målen inom en snar framtid och de många problem den brottas med. Det är inte det samma som att politisk vilja eller färdiga lösningar men i alla fall ett tecken på en medvetenhet den situation man har att jobba med. Han diskuterade även möjligheten att återinför en allmän mönstring för att vid behov kunna aktivera den vilande värnplikten och ge unga en bättre insikt i vad Försvarsmakten gör. Just förberedelserna för att kunna återuppta värnplikten var en av grundbultarna i den reform som ledde till yrkesförsvaret, men som sedan dess ignorerats av regeringen.

Folkpartiets Jan Björklund tog tillfället i akt att profilera sig som det försvarsvänliga borgerliga alternativet, något som sedan mannaminne varit Moderaternas nisch. Att Jan Björklund sitter inne med en hel del kunskap om det militära har jag inga tvivel om. Inte bara eftersom han är före detta officer utan på grund av hur han diskuterar försvaret. Tillskillnad från många av de tidigare talarna så var han betydligt mer konkret i sina resonemang med förslag ner på en operativ nivå. Björklund lyckades sätta fingret på en väldigt central fråga som ofta går förbi obemärkt i debatten.

En brandkår kan faktiskt inte dimensioneras efter risken för brand, om risken för brand är låg kan man ju ändå inte avskaffa brandkåren. En brandkår måste dimensioneras efter om att om brand trots allt bryter ut, vilken kapacitet krävs då även om risken är liten.

När vi väl behöver ett större försvar så är det oftast försent att göra något åt det. Ett bra exempel är den upprustning som Sverige påbörjade 1939 som inte var färdig förrän i slutet av 1940-talet.  Just den inbyggda tröghet som finns i ett system som är reaktivt snarare än proaktivt har diskuterat på Wisemans Wisdoms under den gångna veckan. Vidare så nämner Björklund att den organisation vi nu kämpar med att inför aldrig har varit avsedd för ett existensförsvar utan för att över tid kunna delta internationella insatser. Något som lett till den låga numerär vi har idag. För att kunna få tillstånd den numerär som krävs för ett existens försvar så öppnar han upp för en kombination av anställda soldater och värnpliktiga.  Främst för att kunna bemanna den materiel vi idag har förrådsställd snarare än en uppbyggnad. I NATO frågan så är Björklund till skillnad från Reinfeldt väldigt tydlig i sitt ställningstagande. Man anser att Sverige bör bli medlemmar i NATO och detta inom en kort framtid. Men hans argumentation är främst ideologisk snarare än operativ vilket han är öppen med. Att höra en politiker prata ideologi är idag rätt ovanligt, men något som jag uppskattar även om jag inte delar den.

Den största överraskning stod nog Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt för. Vänsterpartiet kan knappast kallas försvarsvänligt och brukar som regel vara bland de första att förorda besparingar i försvarsbudgeten. Jonas Sjöstedt beskriver att Vänsterpartiet på senare tid har blivit tvungen att omvärdera sin försvarspolitik. Att öppet säga erkänna att man ändrat sig är för mig något av en frisk fläkt i politiken. Vänsterpartiets NATO-motstånd är känt sedan länge och den vision Sjöstedt presenterar är djupt rotad i den militära alliansfriheten. Men för att alliansfriheten skall vara trovärdig så måste den också kunna backas upp av ett existensförsvar. Enligt Sjöstedts utspel så ser han det som en möjlighet att öka anslaget till förbandsverksamhet genom att minska eller avveckla vårt bidrag till EU:s och NATO:s stridsgrupper och.  I det försvar han presenterar så kommer värnplikten återtas som ett verktyg för rekrytering och folkförankring men utan den faktiska plikten.

Vänsterpartiet är sedan länge skeptiskt till svensk vapenexport och vapenindustrin och Sjöstedt beskriver att det är en av deras viktigaste frågor. Utvecklingen av JAS39E är bland annat ett av de projekt som Sjöstedt ställer sig tveksamt till då det riskerar att bli en mycket dyr affär som han anser kan äta upp en för stor del av försvarsbudgeten. Samtidigt så ser han stora problem med den svenska vapenexporten, både i att den går till fel mottagarländer men också i att den blir ett av många hänsynstaganden när vi bedriver vår utrikespolitik.  Samtidigt så erkänner han att vi kommer behöva en egen vapenindustri och en vapenexport, men att vi måste vara mer selektiv i vem vi säljer till.

Att Sverige skall utgöra en självständig röst i utrikespolitiken är något som Sjöstedt ofta återkom till i sitt anförande och jag kan hålla med om att vi inte har samma starka stämma som t.ex. på Palmes tid. Samarbeten och unioner får i mina ögon aldrig innebära att vi som nation inte vågar stå för våra egna åsikter. För garantier om hjälp vid en invasion är aldrig gratis. Det kan handla om stöd vid internationella insatser, som till exempel var fallet i Irak eller i Sveriges fall säkert vara underrättelser från FRA:s spaning på kabelburen trafik.

Folk och Försvar har på ett sätt varit en väldigt absurd upplevelse. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva den dagen då Folkpartiet står närmare Vänsterpartiet än Moderaterna i sin försvars inriktning. Kanske är inte de breda överenskommelserna som så många talat om omöjliga. Men det verkar allt mer som att det inte kommer bli på Moderaternas villkor. Det är inte utan att jag börjar känna ett svagt hopp inför försvarsbeslut 2015, våra politiker har öppnat sina ögon. Den stora frågan är bara finns det en genuin vilja att gå vidare, åt vilket håll kommer det bli och hur försvaret ska klara av ytterligare en reform innan den förra genomförts. Det kommer i sanning bli ett intressant år. Om jag ska göra en spaning för 2014 så tror jag att årets trendigaste militära begrepp kommer bli värnplikt, i någon form. TV4 och Wiseman har redan tagit upp frågan och jag har för avsikt att skriva av mig inom kort.

Relaterade länkar
Folk och Försvars hemsida för Rikskonferensen där alla föreläsningar finns uppladdade.

Tillägg: DN rapporterat att Vänsterpartiets, via sin försvarspolitiske talesman, Torbjörn Björklund öppnar upp för en höjning av försvarsbudgeten från nuvarande 1,15 % av BNP till upp emot 1,7 % av BNP. det är en avsevärd höjning och medge att det stora materielberget kan minskas avsevärt.