För Sverige i rymden

2015/10/21 § 4 kommentarer

Efter en intensiv vecka på ESA:s årliga workshop för Cluster konstellationen så fick jag till sist tid att se Folk och Försvars seminarium, Rymden: Strategi för militär förmåga och civil nytta. Då det behandlar två saker jag brinner för, rymden och försvaret, så väckte det många funderingar. Det här är ett försök att ge min bild av vad civila och militära aktörer har att vinna på att Sverige satsar på ett ambitiöst och långsiktigt arbete med rymdvetenskaperna.

Ur ett samhällsperspektiv så har rymdarenan en flerdelad roll. Rymden och vårt eget solsystem utgör i sig en källa till samhällsrisker. Mitt forskningsområde, rymdplasmafysik, studerar den ständiga växelverkan mellan solvinden och planeternas magnetosfärer. Småskaliga variationerna i solens aktivitet och variationer mellan natt och dag påverkar t.ex. radiokommunikation, både i rymden och på marken. Vilket signalister kan märka av genom att räckvidden på vissa typer av radio kan vara betydligt sämre under vissa av dygnets timmar. Kraftig solaktivitet, i form av solstormar, ger en kraftig expansion av jordens strålningsbälten vilket bland annat leder till skador på satelliter och ökad strålningsdos för astronauter. Starka förändringarna i jordens magnetfält kan leda till att transformatorer överbelastas och förstöras. Extrema solstormar, som 1859 års solstorm, kan leda till strömavbrott och förstörd infrastruktur på en global skala.

De flesta meteorider som träffar jorden är små som sandkorn och brinner upp i atmosfären. Men större meteorider och långperiodiska kometer utgör ett litet men allvarligt hot. Det största nedslaget i modern tid skedde år 1908 över en glesbefolkad del av Sibirien. Men den resulterande explosionen motsvarade 10-30 megaton trotyl, vilket är jämförbart med de kraftigaste kärnladdningarna som provsprängts. Konsekvenserna av ett motsvarande nedslag över en storstad skulle vara katastrofala.

Samtidigt utgör rymdarenan en i det närmaste ovärderlig resurs för de som har tillgång till den. Att på ett eller annat sätt nekas tillgång till rymdarenan utgör i sig ett hot mot stabilitet och säkerhet då många samhällsviktiga funktioner är beroende av t.ex. vädersatelliter eller GNSS-system. Det är inte en slump att både EU och Ryssland lagt resurser på egna alternativ till det amerikanska GPS-systemet, i form av Galileo och GLONASS.Ur ett militärt perspektiv så är rymden ett viktigt verktyg för både kommunikation och informationsinhämtning, så väl i fred som under kriser och konflikter

Ska vi kunna skydda oss mot hot från rymden så måste vi först och främst förstå dem bättre. Vi kan upptäcka solstormar som har potential att ge skador på elnätet ett dygn innan de når oss. Men vi kan inte uppskatta omfattningen förrän cirka en timme innan den når oss. Det går inte att stänga ner stora delar av Sveriges elnät på en chansning, men kan samtidigt inte riskera att reagera för sent. Ska vi kunna förhindra eller minimera skadorna av ett meteoritnedslag så måste de upptäckas mycket god tid, vilket är svårt då de är extremt ljussvaga. Dessutom måste vi kunna beräkna deras bana med stor precision, vilket är komplicerat då de påverkas av andra kroppar i solsystemet. Även om utvecklingen har gått framåt så finns det fortfarande stora luckor i vår kunskap och våra förmågor. Vill man verkligen gå till botten med att förstå och förebygga dessa hot så krävs det riktade satsningar.

Att verka i rymden ställer helt andra krav än de som finns på jorden och kräver helt andra lösningar. En nyttolast måste vara både lätt och liten för att hålla ner kostnaderna för uppskjutningen. Att skjuta upp ett kilo till low-earth orbit kostar upp emot 15000 USD/kg. Som en konsekvens av viktbegränsningarna måste man bygga nyttolaster som är energisnåla, för att hålla nere vikten från solpaneler och radiatorer. Slutligen måste nyttolasten vara extremt tålig. Den ska klara av stora krafter vid uppskjutning och väl i omloppsbana utsätts för extrema temperaturskillnader och höga strålningsdoser utan möjligheter till reparation.

Att utveckla teknik som ska användas i rymden är därför något som kräver ett helt nytt förhållningssätt och ofta tvingar fram helt nya tekniska lösningar. Lösningar som ofta kommer att leva sitt eget liv. NASA har en databas där man listar de spin-offs som man genererat, och det är en diger läsning. Det är allt ifrån mjukvara för att simulera nedisning av flygplan, effektivare solceller eller metoder för att upptäcka cancer på mammogram. Ur ett militärt perspektiv är rymd spin-offs extra intressanta då det finns en stor överlappning mellan de krav som ställs på rymdplattformar och militära plattformar

Sverige har en lång historia av att delta i internationella rymdprojekt och har bidragit med instrument som bland annat studerat, Venus, Jorden, Mars, Saturnus och kometen 67P/Churyumov–Gerasimenko. Dessutom är Sverige inblandat i instrumentering till två kommande rymdprojekt till Merkurius och Jupiter. Problemet är att de stora internationella projekten löper över upp emot 15-25 år från att de föreslås tills dess att de är klara. Men de olika faserna involverar helt olika aktörer och det krävs flera att man arbetar med flera parallella projekt för att kunna behålla de olika kompetensen. Sverige har konstruerat ett antal egna rymdplattformar, bland annat i form av satelliterna Viking (1987), Freja(1992), Astrid 1/2 (1995/1998) och senast Munin (2000). Men sedan dess har det delvis gått i stå, och den kontinuitet som krävs för att behålla kompetensen har brutits.

Ett första steg skulle kunna vara att satsa på så kallade CubeSats, nanosatelliter som max får vara 30x10x10 cm. CubeSats är ett relativt okomplicerat sätt för universitet och företag att bedriva självständig forskning och lära sig vad det innebär att bygga för rymden. På KTH arbetar studenter med vad man hoppas ska bli Sveriges första studentsatellit, MIST. I nuläget skjuts CubeSats upp i mån om utrymme på befintliga raketer. Det gör att det är svårt att veta när man faktiskt kommer skjutas upp, eller bestämma vilken bana satelliten kommer få. Det finns goda möjligheter att börja göra billiga och miljövänliga CubeSats uppskjutningar från Esrange, förutsatt att den politiska viljan finns. Det skulle sänka tröskeln för aktörer som vill ge sig i på rymdarenan vara ett första steg för att den kontinuitet som krävs för en livskraftig nationell rymdindustri.

Jag vill, inte helt opartiskt, påstå att en satsning på rymdforskning erbjuder lösningar på många av de utmaningar Sverige ställs inför inom rymdarenan. Att besvara nya rymdvetenskapliga frågor, kräver utveckling av nya rymdplattformar, som kräver att vi löser problem ingen tänkt på och utvecklar teknik som ingen drömt om. Teknisk som kommer att komma till nytta på mest oväntade platserna. Ett ambitiös och långsiktig rymdforskningsprogram ger oss det know-why och know-how som krävs i ett högteknologiskt samhälle. Det ger oss de verktyg som krävs för att internationellt, och kanske i framtiden även nationellt, kunna tillgodose framtida svenska rymdbehov, militära så väl som civila. Som Jan Salestrand beskriver i sitt avslutande anförande så får man för varje krona som investeras i rymdverksamhet tillbaka fem kronor i återbäring. Så för att parafrasera astrofysikern Neil deGrasse Tyson, är frågan inte om vi har råd att satsa på rymden, utan om vi har råd att inte satsa på rymden?

 

Underlåtenhet att handla?

2015/05/15 § Lämna en kommentar

När jag för över tio år sedan gick min ledarskapsutbildning för att bli värnpliktig gruppchef så var det en punkt man ständig belyste, vikten av att våga agera. Detta brukar ofta sammanfattas med förmaningen:

Underlåtenhet att handla ligger oftast en chef mer till last än valet av medel.

Man har aldrig perfekta förutsättningar, man har aldrig full överblick och man har inte alltid möjlighet att vänta på order uppifrån. Men man måste ändå snabbt och beslutsamt kunna agera och anpassa sig till den situation som råder. Det är inte enkelt och det kan leda till fruktansvärda konsekvenser. Men ibland måste man kunna ta svåra beslut på kort tid. I 2015 års försvarspolitiska inriktningspropositions inledning står det att läsa:

Beredskapskraven innebär att krigsförbanden med befintlig krigsduglighet och utan föregående återtagning ska kunna mobiliseras inom en vecka efter beslut om höjd beredskap. [min emfas]

Det är uppseendeväckande är att Insatsorganisationen 2014 (IO14) har en mobiliseringstid som är längre än de 24-72 timmar som gällde under värnpliktsförsvarets dagar. Som ett exempel kan vi ta Rysslands beredskapsövning mellan 16-21 mars, total sex dagar. Den omfattade cirka 80,000 soldater, cirka 12,000 fordon och vapensystem, 65 örlogsfartyg och 15 stycken ubåtar samt över 220 luftfarkoster ur MD N och MD V. Det är en numerär som vida överstiger den som återfinns i IO14. Ur Jägarchefens utmärkta sammanställning av övningen går det bland annat att utläsa att 98. Luftlandsättningsdivisionen redan under övningens andra dygn hade transporterat två regementen från deras baseringsområde i Ivanovo till övningens operationsområde i Olenegorskom, en sträcka om 1300 km. Under denna tid mobiliserades även delar av Norra flottan, 76. Luftlandsättningsdivisionen, flertalet specialförband, markförband och flygförband. Det är ur detta perspektiv som vår mobiliseringstid på en vecka måste ses.

Så den stora frågan är om vi kommer kunna mobilisera, i tid? Om övningen som beskrivs ovan hade varit ett anfall så hade vi varit tvungna att besluta om mobilisering tre till fem dygn innan det första Ryska förbandet. Senare än så så hade vi riskerat att ställas inför fullbordat faktum. För att detta ska vara möjligt krävs två saker, goda underrättelser och förmågan att på mycket kort tid agera på dessa underrättelser. Vår förmåga till underrättelseinhämtning är jag dock varken rätt person att analysera eller kommentera, eller något som bör diskuteras offentligt.

I modern tid har Sverige alltid varit långsamt att reagera på försämringar i omvärldsläget. Försvarsbeslutet 1925 resulterade i att Sverige vid andra världskrigets inledning hade genomfört en omfattande nedrustning. Trots varningar om en stundande invasion av Danmark och Norge så togs inget beslut om mobilisering, man ville inte provocera Hitler. Har vi lyckats bryta denna trend under senare år? Omställningen av försvaret, till att vara dimensionerat för internationella insatser, kom i och med Försvarsbeslutet 2004. I försvarspropositionen står att läsa,

Regeringens säkerhetspolitiska bedömning är att ett militärt väpnat angrepp enskilt mot Sverige fortfarande är osannolikt under överskådlig tid (minst en tioårsperiod).

samt att,

Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet.

I enlighet med den inslagna vägen så omvandlades försvarsmakten till en organisation som allt mer var anpassad efter att kunna bemanna den nordiska EU-stridsgruppen (NBG) samt de internationella insatserna Sverige deltog i. I försvarsberedningens omvärldsanalys från 2007 gör man bedömningen att

I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland.

Försvarsbeslutet 2008 innehöll det som är Försvarsmaktens nuvarande organisation, IO14, eftersom den skulle vara införd senast under år 2014. I den konstaterar man att

Den politiska utvecklingen i Ryssland får allt tydligare auktoritära drag med inslag av korruption, inskränkning av det oberoende civila samhällets utrymme samt ökande nationalism. Den centrala politiska kontrollen över samhället och ekonomin fortsätter att förstärkas. Oberoende massmedier har ett begränsat utrymme och partiväsendet är svagt.
 …
Det finns en politisk ambition att återta stormaktsrollen och med alla tillgängliga medel, inklusive militära, kunna hävda nationella intresse Georgienkonflikten har visat att den ryska tröskeln för att använda militärt våld i närområdet har sänkts, men att den varierar med den politiska och strategiska situationen i varje enskilt fall

Trotts att den säkerhetspolitiska situationen förvärrats och att omvärldsanalysen lackmustest har visat att Ryssland är beredd att använda militärt våld mot sin grannar så görs inga ansatser att påbörja den återtagning av militär kapacitet som omnämns i försvarsbeslutet 2004. Den försvarspolitiska reaktionen på Rysslands invasion av Ukraina är i samma anda, man finansierar hälften av det som behövs för att kunna införa IO14. En organisation som i bästa fall kan försvara en del av landet i en vecka, men först någon gång efter 2020. Inriktningspropositionen 2015 innehåller ytterligare en viktigt detalj:

Beredskapskraven innebär att krigsförbanden med befintlig krigsduglighet och utan föregående återtagning ska kunna mobiliseras inom en vecka efter beslut om höjd beredskap. [min emfas]

Den vecka som vi har på oss att mobilisera inkluderar inte tid för repetitionsövning och kommer troligtvis inte räcka till mycket mer än transport till mobiliseringsplats, fältlastning och eventuellt transport av förbanden till den enda plats som kommer försvaras. Då den nuvarande organisationen, utöver kontinuerligt anställd personal, även bemannas av tidvis tjänstgörande personal samt inpliktade före detta värnpliktiga så får man räkna med att det på sina håll kommer finnas stora övningsbehov. På så väl personlig nivå, som på förbandsnivå. Övningsbehov som kan mätas i allt ifrån veckor till månader innan en acceptabel stridsduglighet kan uppnås. Därför är den övningsverksamhet som sker just i detta nu helt avgörande för att hur stridsdugliga förbanden kommer vara på mobiliseringens sjunde dag. En mobilisering utan föregående beredskapshöjning och repetitionsutbildning, kan förvisso vara möjlig att genomföra, men då med avsevärda brister i förbandens stridsduglighet. Om vi dröjer längre än så är risken att motståndaren redan uppnått sina mål.

Med risk för att låta defaitistisk, så finns det väldigt lite som talar för att våra politiker kommer uppvisa den handlingskraft som krävs för att i tid ta beslutet att mobilisera. Frågan som återstår är om vi då överhuvudtaget kan tala om att vi har en reell försvarsförmåga? Kan vi ens påstå att Försvarsmakten överhuvudtaget har en tröskeleffekt när det står klart att den politiska viljan saknas? Det är inte en slump att Ryssland kommunicerar med av militärt maktmedel. De förstår att den avskräckande effekten hos deras armé är beroende av att omvärlden är övertygad om att de inte tvekar att använda den. Jag tycker inte att Sverige ska bedriva en utrikespolitik baserad på militära hot. Men om vi inte ens kan övertyga oss själva att Sverige kommer försvaras, hur ska vi kunna övertyga någon annan? Så gärna en större försvarsbudget, men först en rejäl försvarsvilja.

Relaterat:

Försvarsproposition 2004 – Vårt framtida försvar
Säkerhet i samarbete – Försvarsberedningens omvärldsanalys (2007)

Försvarsproposition 2008 – Ett användbart försvar
Försvarsproposition 2015
Jägarchefen: Si vis pacem para bellum

Nya tider, nytt försvar?

2014/11/26 § Lämna en kommentar

Med det pågående kriget i Ukraina och ubåtskränkningen i Stockholms skärgård så har värnpliktens vara eller icke vara åter igen diskuterats, både bland närmast sörjande men också av gammelmedia. Värnplikten har av vissa föreslagits som en lösning på Försvarsmaktens bemanningsproblem och som ett sätt att höja vår territoriella beredskap. Men är en återinförd värnplikt verkligen lösningen på de problem försvaret lider av? Kan värnpliktiga hantera komplexa konflikter som kriget i Ukraina, där gränserna mellan terrorism, inbördeskrig och krig allt mer suddas ut eller operera modern högteknologisk försvarsmateriel? Ska vi helt frångå det tankesätt som präglade omställningen till yrkesförsvaret, tillgänglighet och spetskompetens var ledord?

Det råder inga tvivel om att anställda soldater har potential att bli bättre än sina värnpliktiga dito. Det en värnpliktig övade under 12 månader kan en anställd soldat ägna 12 år till. Det ger inte bara möjligheten att bli bättre på samma uppgifter den värnpliktige skulle kunna lösa utan även att både bredda och fördjupa sina färdigheter. Det är ingen slump att flygförare varit anställda officerare långt innan stridsvagnsförare blev anställda soldater. Vissa befattningar är så pass komplexa att de måste övas kontinuerligt, där en mobiliseringsövning vart fjärde år räcker inte till för att bibehålla sin kompetens. Dessutom så ger kontinuiteten som anställd personal innebär en större möjlighet att ta steg i från att verka i samövade grupper och plutoner till samövade brigader och kanske även fördelningar.

Ett problem med värnpliktsförsvaret var de värnpliktigas varierande grad av motivation. För även om det utbildats många initiativrika och motiverade grupper så finns det också många som endast löste sina uppgifter i den mån som krävdes för att undvika bestraffning för ordervägran. En återkommande reflektion efter våra övningar på 92. Artilleribataljonen är hur mycket snabbare vi lär oss och tar för oss av uppgifter jämfört med de värnpliktskullar som vi rekryterats ur.

Men om anställd personal ska bli så bra på sin tjänst som reformen till ett yrkesförsvar försätter så krävs det övning, övning och åter övning. Problemet är att det är allt annat än billigt att öva med förband som består av anställd personal. För varje fältdygn som en anställd har så får man en ersättning på cirka 1000 kr samt åtta timmar ledighet. För ett förband som består av värnpliktiga så är dagsersättningen den samma oavsett om man ligger på logementet eller har strapatsövning, det som kostar extra är de anställa befälens fältdygn. Det är därför en stor skillnad i vad det kostar att ha ett fältdygn för ett kompani med hundra anställda eller ett kompani med 90 värnpliktiga och tio anställda. Med försvarets ansträngda ekonomi så bidrar detta till den trend av sjunkande övningsverksamhet som Wiseman, Skipper och Försvar och Säkerhet redovisat. För egen del så kunde jag i dagarna, med vemod konstatera att nästa års KFÖ blivit omvandlad till en SÖF, bedömt av ekonomiska skäl. Resultatet av den sjunkande övningsverksamheten är att man urholkar många av de fördelar man hoppades få av övergången till ett yrkesförsvar.

Ett välkänt problem är att många avbryter sin anställning i förtid. Med kortare anställningstid så förvärras problemet med uteblivna eftersom man får en minskad intensitet i övningstid kombinerat med en minskad ackumulerad övningstid under en anställning. Med de låga ingångslönerna för GSS utgör tillägget för fältdygn ett avsevärt ekonomiskt tillskott. Kombinerat med att många, på grund av få övningar, upplever att man inte sysslar med sin huvudtjänst så är detta en starkt bidragande orsak till för tidiga avhopp. För hur ska man kunna rekrytera folk med talang, oavsett om det är uthållighet som en professionell triatlet eller simultanförmågan hos en flygledare, om man varken kan erbjuda en bra lön eller en meningsfylld arbetsdag?

Så har värnplikten någon roll att fylla i dagens Sverige? Jag tror det, men inte sin ursprungliga form och inte som ett renodlat värnpliktsförsvar. Politik handlar om att utnyttja de resurser som finns och att göra de kompromisser som krävs. Jag tror inte att vi har de ekonomiska förutsättningarna som krävs för att kunna ställa upp en tillräcklig numerär med enbart anställda soldater. Det handlar om att kravsätta tjänster efter hur mycket övningen tjänsten kräver och hur hög beredskap den kräver. Förband med höga krav på att öva och hög beredskap bör bemannas av kontinuerligt tjänstgörande personal, förband med medelhöga krav på övningstid och beredskap med tidvis tjänstgörande personal och de med låga behov inpliktad personal som gjort repetitionsövningar.

Ett vanligt argument mot förband bestående av värnpliktiga är att ett skytteförband av värnpliktiga bara skulle vara kanonmat, vilket är ett oacceptabelt slöseri med liv. Oavsett ens syn på värnpliktigas förmåga till strid så ska man minnas att inte alla som bär uniform har en stridande befattning. En av de viktigast och mest oglamorösa aspekterna är logistik, något som kan avgöra ett krig och där kvantitet är avgörande. Här finns det många civila kompetenser som är av yttersta vikt, om man bara har förmågan att verka under fältmässiga förhållanden. En fungerande logistikkedja och omfattande basorganisation skulle göra att vi kan få större effekt ur de stridande förband vi har.

I mina ögon har värnplikten fortfarande en viktig roll att fylla, dels som rekryteringsbas till yrkesförband. Jag hade ingen lust att göra värnplikt, men efter tio månader hade jag bytt uppfattning om försvaret. Jag tror inte att jag är ensam om den upplevelsen, även om det kan slå åt båda hållen. De som efter värnplikt motsvarande en förlängd GMU vill jobba vidare, antingen som kontinuerligt tjänstgörande eller som tidvis tjänstgörande, blir anställda och får sin befattningsutbildning vid respektive krigsförband. De som inte har något intresse av anställning får utbildning inom underhållsfunktioner och civilförsvar. Varje person som kan ge första hjälpen vid olyckor, rena vatten vid störningar i vattenförsörjningen eller hålla sig varm vid ett strömavbrott frigör resurser till att åtgärda det som orsakar problemen istället för att lösa akuta problem som gått att undvika.

Jag tror dock inte att en blixtsnabb försvarsreform är den rätta vägen att gå. Om något så behöver Försvarsmakten just nu de resurser och den arbetsro som krävs för att lyckas inta IO14. Det är den åtgärd som ger snabbast effekt och redan här saknas det stora mängder materiel och personal. Dessutom tillkommer ett skriande behov av medel- och långräckviddigt luftvärn, något som inte finns med i IO14. Vägarna är många men det är tydligt att den inslagna vägen inte gett oss en reell försvarsförmåga. Kvalitet kan trumfa över kvantitet, förmågebredd över specialisering, men just nu har vi varken eller. Oavsett vilken väg man väljer framöver kommer det kräva mer resurser och klarare koppling till målsättningen.

Om man vill återinföra värnplikten utan att orsaka en organisatorisk kollaps så måste kanske skapa en utbildningsorganisation som är skild från krigsförbanden, som kan sköta en försvarsmaktsgemensam GMU. Då kan krigsförbanden, där även hemvärnet är en viktig del, fokusera på befattningsutbildning av sina nya soldater och samövning av förbandsdelarna. Vi har inte tio år på oss att reagera på vår förändrade omvärld, men måste samtidigt kunna se längre än den nuvarande mandatperioden. Gärna ett nytt invasionsförsvar, men först ett fungerande IO14.

Motsatsmetoden

2014/05/21 § Lämna en kommentar

Så här i valtider så går det inte en dag utan att partierna försöker trumfa varandra i sin paradgren, att verka handlingskraftiga. Trots att jag är rätt säker på var jag står politiskt så känns det ofta som att alla partiledare har rätt i det de säger. Det skulle kunna förklaras med att jag lider av tillfällig sinnesförvirring eller är utsatt för någon form av svartkonst. Men allt som oftast beror det på att de faktiskt inte säger något. Visst ser man att munnen rör på sig och hör att ljud kommer ut. Men ofta så finns det väldigt lite innehåll i det som sägs. Man försöker att locka till sig den skygga, rosa enhörning som är medianväljaren gnom att inte säga något som kan uppröra. Inom politiken kallas det triangulering, att försöka hitta en position mellan dig och din motståndare som kan locka osäkra väljare.

Då brukar jag använda mig av ett trick eller en lek, vi kan kalla den motsatsmetoden. Den gå ut på att ta ett utspel och försöka skapa utspel som har den motsatta innebörden. Det kan antingen göras genom att sätta in en negation eller genom en lite mer ambitiös omskrivning, men ju mindre dess då bättre. Om motsatsen låter helt orimlig och aldrig skulle fungera som ett politiskt utspel så är det en god chans att det ursprungliga utspelet bara bestod av floskler. Fast bara för att ett politiskt utspel har substans så behöver det varken vara vettigt eller relevant. Det är dessutom ingen garanti för att det är något du behöver hålla med om. För att illustrera det hela så har jag plockat några citat från olika partiers EU-valmanifest.

”Vi vill att maten ska vara fri från gifter och skadliga tillsatser.”

Det är ett uttalande som jag vill tro att alla partier skulle kunna skriva under på. Men vad är det egentligen man säger? Vad är motsatsen till detta förnuftiga uttalande?

”Vi vill att maten ska innehålla gifter och skadliga tillsatser.”

Det är inte bara ett idiotiskt ställningstagande utan också, med all rätt, ett politiskt självmord. Det är inte bara en fråga om tillsatser i allmänhet, utan ämnen som per definition är skadliga och giftiga. Den absurda och orimliga motsatsen visar hur urvattnat och meningslöst det första utspelet var. Det var inte en fråga om politik, eller förnuft, utan en fråga om ren självbevarelsedrift. Kring den ständigt närvarande frågan om jobben konstaterar ett riksdagsparti att:

”Vi vill: Att EU ska samarbeta för fler jobb”

Att man skulle propagera för färre jobb låter föga troligt. Det är ett uttalande som väldigt få skulle finna något större fel med. Om man inte är EU-kritisk till den grad att den enda EU-fråga man kan se är dess avveckling. Många politiska utspel kan bilda fler olika motsatser med samma andemening men med lite tonläge.

”Vi ska vara en stark kraft för fred, frihet och försoning.”

Beroende på hur man ser på meningen så kan man skapa ett antal olika motsatser, men med ganska snarlika resultat. Man kan skapa en motsats genom att fokusera på ordet ”stark” och istället göra uttalande mer diminutivt.

 ”Vi ska vara en svag kraft för fred, frihet och försoning.”

Det är förvisso ett uttalande som ligger rätt nära verkligheten, men inget som jag ser att våra politiker skulle förespråka. Den enklaste formen av motsats är att helt sonika lägga till ett ”inte” eller motsvarande negation i det ursprungliga uttalandet.

”Vi ska inte vara en stark kraft för fred, frihet och försoning.”

Det är fortfarande ett ganska försiktigt uttalande men som ändå faller på sin egen orimlighet. Även om det kanske har funnits en tid och en plats där det setts som ett viktigt utspel så är det inte år 2014 i Sverige. Om man vill få tänka lite extra och ta experimentet ett steg längre så kan man försökta byta ut adjektiven.

”Vi ska vara en stark kraft för krig, förtryck och hämndlystenhet”

Här behöver man nog inte tänka speciellt länge för att inse att uttalande faller på sin egen orimlighet. Även om de olika motsatserna har ganska olika tilltalston så är samtliga uttalanden som man knappast förväntar sig att höra i en politisk debatt. Därför så är det ursprungliga uttalande ganska meningslöst, det är valfläsk utan substans.

Ibland så kan det vara svårt att utröna vad det är som egentligen menas med det våra politiker säger. Listigt och vagt formulerade uttalanden är jämte personangrepp en politikers främsta vapen i en debatt. Vad det är som den egentliga poängen med ett politiskt utspel är inte alltid helt enkelt att förstå. Men även här så är motsatser ett bra verktyg.

”För ett grönare EU vill PARTIET förbjuda alla farliga kemikalier i produkter som säljs inom EU.”

Här finns det två tänkbara motsatser som ger upphov till helt olika tolkningar av budskapet.

”För ett grönare EU vill PARTIET tillåta alla farliga kemikalier i produkter som säljs inom EU.”

Den första motsatsen är ett liksom den förra ett exempel på ett utspel som vi knappast lär höra en politiker göra. Men den andra motsatsen är dess då mer intressant då den ifrågasätter själva andemeningen.

”För ett grönare EU vill PARTIET tillåta alla farliga kemikalier i produkter som säljs utom EU.”

I det ursprungliga uttalandet så känns fransen ”inom EU” väldigt självklar, det är där som EU-parlamentet i huvudsak verkar. Men när man börjar ställa upp motsatser så är det inte lika självklart längre. Är det så att EU fortfarande vill tillåta produkter som innehåller farliga produkter så länge som de exporteras utanför EU? Det en ganska otrolig tolkning som man knappast skulle göra från utspelet. Men om man ser till vad som faktiskt står så kan man inte utesluta det heller.

Finns det då några exempel på politiska utspel som klarar vårt experiment? Det gör det naturligtvis men finns oftast på en betydligt mer undanskymd plats i partiprogrammen.

 ”PARTIET vill att alla EU:s beslut ska bedömas utifrån huruvida de bidrar till fler jobb, en så kallad jobbstreaming av EU:s politik.”

Här ger det inte särskilt mycket att bara sätta in en negation. Det ger en motsats, men att definiera vad man inte vill göra är ett retoriskt självmål. Det ger dina motståndare chansen att verka handlingskraftiga och gör att du själv mest framstår som en bakåtsträvare och nej-sägare. Om vi istället fokuserar på ordet jobb och testar några alternativ så får vi betydligt intressantare tolkningar.

 ”PARTIET vill att alla EU:s beslut ska bedömas utifrån huruvida de bidrar till bättre miljö …”

Vi har fortfarande ett tydligt ställningstagande för något och inget som är orimligt per automatik. Alla partier skulle inte sätta miljön som EU:s främsta mål men det är ett av Miljöpartiets två huvudmål med sin EU-politik.

 ”PARTIET vill att alla EU:s beslut ska bedömas utifrån huruvida de bidrar till fred”

Nu är vi inne på en retorik som bland annat Folkpartiet använt sig av inför EU-valet, EU som ett verktyg för fred i Europa. Detvar den drivande anledningen till att EUs föregångare, Kol och stålunionen skapade, att förhindra ett nytt världskrig. Så även här så utgör motsatsen ett fullt rimligt utspel. Det beror på att det ursprungliga utspelet har sin grund i ett verkligt ställningstagande och en tydlig prioritering.

Naturligtvis så är det ingen perfekt metod och den är knappast banbrytande. Det finns många utspel som är för komplexa för att på ett enkelt sätt kunna reduceras till sin motsats. Men motsatsmetoden har varit ett bra grovfilter som ta bort de största svålbitarna i den politiska soppan. Den är ingen ersättning för politisk analys och kritiskt tänkande, men ibland kan den vara en väldigt underhållande genväg.

Exempel på politiska utspel är tagna från.

Utspel 1,2: Miljöpartiets EU-valmanifest
Utspel 3:    Folkpariets partiprogram för EU-valet
Utspel 4:    Moderaternas valmanifest för EU-valet
Utspel 5:    Socialdemokraternas valmanifest för EU-valet

Försvarspolitik som valfråga

2014/05/13 § Lämna en kommentar

För några år sedan så föreföll det som helt orealistiskt att försvaret skulle vara en valfråga år 2014. Men när SVT här om veckan hade sin partiledardebatt så inledde man med över 20 minuter försvarsdebatt. Så sent som ett för år sedan hade det varit helt otänkbart. Men även om det glädjer mig att riksdagspartierna tar frågan på något större allvar så vill jag ändå höja ett varningens finger. Försvarspolitik och valfläsk hör inte ihop. Försvarspolitik måste se ur ett längre perspektiv än bara den kommande mandatperioden. Försvarets värde ligger till stor del i den politiska handlingsfrihet det ger och kan aldrig frikopplas från övrig politik.

För att verkligen kunna tala om självständighet så krävs en viss mängd av handlingsfrihet. Utan ett försvar är man väldigt känslig för påtryckningar och riskerar att antingen få lägga sig platt i alla konflikter eller vara beredd på att plikta dyrt. Det krävs inte alltid fientlig trupp på svensk mark för att vi ska förlora vårt självbestämmande. Det kan bland annat ske genom hot av så väl militär som ekonomisk natur. Om varje beslut i riksdagen syftar till att vinna våra allierades gunst eller blidka våra fiender så spelar det ingen större roll att vi faktiskt själva fått välja våra egna parlamentariker. Då kommer självbestämmande och demokrati aldrig vara mer än en illusion.

Det finns en vanlig föreställning att förhållandet mellan en stat och dess medborgare kan liknas vid den mellan barn och föräldrar. Till exempel har svenskan och grekiskan har ordet ”fädernesland”, ryskan ”Rodina – moderlandet”. Men gemensamt för dessa föreställningar där en att staten är föräldern och befolkningen barnen. I mina ögon så är det ett synsätt som baserar sig på en auktoritär världsbild där barn och medborgare är undersåtar. Det är inte ett synsätt som jag förknippar med demokrati. Om något har vi medborgare en föräldraroll, ibland att beskydda, men oftast att uppfostra landet Sverige.

Inte ens i sandlådan är ”min pappa är starkare än din pappa” ett frikort för att bete sig hur som helst. Än mindre ska det vara så i den internationella politiken. Även om jag vill att vi ska kunna försvara Sverige så ska vi inte uppfostra en överbeskyddad mobbare som är grannskapets skräck. Den politiska debatten och demokratiska arbetet är vår gemensamma strävan att göra Sverige till en bra vän och god granne.

Att kritisera Sveriges styre och agerande är det samma som att vara fientligt inställd till Sverige. Blind lydnad och underlåtenhet att kritisera missförhållanden är aldrig det samma som att visa lojalitet. Sverige är inte bara en landyta. Att försvara Sverige är inte bara att hindra en fientlig landstigning. Det är också att skydda Sveriges befolkning och vår gemensamma rätt att forma vilket land Sverige ska vara. Utan en egen röst i världspolitiken och en egen vilja i den nationella politiken så spelar vår självständighet en väldigt liten roll. Utan värden att som är förtjänar att försvaras så är det meningslöst att ha en försvarsmakt. Det är vår strävan efter att göra Sverige till en bättre plats som gör existensförsvaret relevant.

Som anställd soldat så tar jag risken att en dag få välja mellan att döda eller dödas. För mig är det därför ännu mer angeläget att Sverige är ett land som förtjänar den uppoffringen. Därför är jag inte beredd att rösta enbart baserat på ett partis försvarspolitik, även om det är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Om vi köper försvarsförmåga till priset av en negativ samhällsutveckling så kan vi snart finna att vi inte har så mycket kvar som är värt att försvara. För mig är inte den stora valfrågan om Sverige skall försvaras, utan vad som skall försvaras.

Publish or perish

2014/03/25 § Lämna en kommentar

Vetenskapen bygger på att man som enskild forskare fritt kan använda andra forskares resultat. Vi använder vår gemensamma samlade kunskap som bakgrund för vår egen forskning och för jämföra med framtida resultat. I mitt dagliga arbeta använder jag kod som utvecklats på IRF:s avdelning i Uppsala. Den är tillgänglig under Beerware License, det vill säga att får använda programmet om man bjuder upphovsmannen på en öl om man träffas. Forskning är därför i mångt och mycket en sample/remix-kultur. Genom att hitta nya tolkningar och tillföra eget material skapar något som är större än summan av dess ingående delar. Det enda motkravet för att få använda någon annan persons resultat är att man anger sin källa, både för att kunna under bygga sina påståenden men även för att ära den som äras bör. Att ange källan är skillnaden mellan en referens och ett plagiat.

För mig som laddat hem musik, spel och film så länge som min uppkoppling tillåtit så känns det som något självklart att fritt sprida filer. Först var det via suspekta hemsidor är man fick ducka mellan pop-ups för att ladda med MP3-filer. Sen blev det Kazaa där allt var virus eller porr, utom porren som bara var virus. Sen fortsatte man via Ancient Spirit och Pirate Bay att se och lyssna på allt som verkade intressant utan att bry sig i hur vida det var lagligt eller för den delen ens lovligt. Men att byta namn på filerna och påstå att jag är upphovsmannen har alltid varit mig helt främmande. Distinktionen mellan att nyttja och utnyttja har jag alltid upplevt som väldigt tydlig.

Jag håller just nu på med att revidera min andra forskningsartikel och tvingas då arbeta mot en av forskningsvärldens stora avarter, de vetenskapliga tidsskrifterna. Där kombinerar man forskningens höga ideal om tillgänglighet och fritt användande med en hänsynslös affärsmodell som allt mer framstår som ett hinder för framtida forskning.

Att bli publicerad i en vetenskaplig tidsskrift är inte bara viktigt, det är hela ditt existensberättigande som forskare. En artikel som blivit publicerad har granskats av minst två oberoende experter på området och på så sätt kvalitetssäkrats. Det är ett av de viktigaste stegen för att skilja faktisk vetenskap från pseudo-vetenskap. Vilka tidsskrifter du publicerar i avgör inte bara din forsknings genomslagskraft utan även din forskningsgrupps och institutions anseende och dina framtida karriärmöjligheter. Att bli publicerad i Nature kan vara skillnaden mellan en befordran eller att inte få fortsatt anställning. På engelska kallas det publish or perish.

Att skriva en vetenskaplig artikel är inte lätt, framför allt inte om man har resultat som ingen väntade sig att få. Man ska med text och bilder få en främmande människa att inte bara förstå processen och resultaten, utan också komma att dela dina slutsatser. Du måste skriva en artikel som är tydlig, detaljerad, övertygande men som samtidigt inte döljer några motsägelsefulla observationer bara för att det gynnar din tes. Allt detta på ett sätt som är både kortfattat och inbjuder till läsning. Jag överdrier inte när jag säger att det är stora mängder upprymdhet, frustration, inspiration och perspiration som ligger bakom en artikel.

Utöver detta så tillkommer ett antal stilistiska krav från tidsskriftens sida. Ju äldre och ju mer prestigefylld tidskriften är dess då striktare och ofta orimligare är kraven. När min första artikel skulle publiceras i Journal of Geophysical Research så fick jag till exempel inte använda den internationellt vedertagna ISO-standarden för tid och datum, utan blev tvungen att ändra till det amerikanska formatet DD/MM/YY. Lyckligtvis så har de stora journalerna sina egna LaTeX-mallar som gör en stor del av jobbet åt dig. I alla fall om du tagit dig tid lära dig att använda LaTeX. Forskare, lär dig använda LaTeX!

När din artikel är färdig så skickar du in den till din tilltänkta tidsskrift, ofta via ett omständigt och uråldrigt datasystem. Om tidsskriftens redaktör tycker att artikeln är lämplig för publikation så kontaktar hen två oberoende, anonyma experter som får ganska din artikel. Det är kallas med facktermer peer review. Om de anser att din artikel är tillräckligt nyskapande, relevant och håller nog hög kvalitetet så får du en chans att besvara de frågor som oundvikligen uppkommit under granskningen samt komplettera eventuella mindre brister. Processen forsätter på detta sätt till dess att artikel antingen kan publiceras eller refuseras om oegentligheter framkommit.

Det är en omfattande process men som är helt nödvändigt för att inte riskera att publicera förfalskade forskningsrön, något som ändå händer för ofta. Det är både en tidskrävande, och i slutändan en dyr process. Den tidskrift som jag publicerar i, Journal of Geophysical Research, kostar i sin helhet 5915 $/år eller cirka 38000 kr/år för en institutionsprenumeration. Det är inte en av de billigare tidsskrifterna men de dyraste kostar upp emot 15000-20000 $/år. Många förlag säljer dessutom endast sina tidsskrifter i färdiga paket. Då kan man tvinga sina kunder att köpa fyra smala tidsskrifter för bara att komma åt storsäljaren i paketet. Det slår hårt mot många mindre universitet, men även en gigant som Harvard har problem att betala för sina prenumerationer.

Det är nu saker och ting blir spännande. Det är ganska naturligt att läsarna betalar för att prenumerera på tidsskrifterna, man får tillgång till de noggrant granskade artiklar som utgör den bas man bygger sin egen forskning på. Men hur mycket av dessa intäkter går till forskarna som skrivit artikeln och sedan överlåtit sin upphovsrätt till tidsskriften? Svaret är inget, eller rättare sagt mindre än inget. När min första artikel blivit antagen för publikation så fick jag en räkning på 1000 $ skickat till mig. Det är vad vi får betala för det arbete som tidsskriften lägger ner på att få artikeln klar för publicering. Om jag vill att artikeln ska vara tillgänglig för allmänheten och inte bara prenumeranter så får jag lägga på ytterligare 3500 $ på räkningen. Att granska en artikel är naturligtvis en omfattande process eftersom det kräver man anlitar oberoende experter som kan göra jobbet. Experter vars tid är väldigt dyrbar, experter som ironiskt nog i en majoritet av fallen inte får betalt en enda krona för att granska artikeln. Peer-review är nämligen så fundamentalt för forskningen att forskare förväntas göra detta gratis då man själv är beroende av att någon annan granskar dina artiklar.

Man kan därför med all rätt fråga sig vad de 1000 $ avdelningen betalade var värt. Jag får en viss korrekturläsning, men merparten görs av en obetald, anonym expert. Jag får en mer genomarbetat layout på artikeln. Men då jag jobbar i LaTeX och tidsskriftens egen LaTeX-mall så består skillnaderna i att någon bestämt var mina tabeller och illustrationer ska ligga samt att den förses med sidfot och sidhuvud. Är det värt min upphovsrätt och 1000 $?

Tidsskrifternas affärsmodell från en svunnen tid. När den infördes var det betydligt mer komplicerat att typsätta och trycka en artikel, framför allt en med bilder och ekvationer. För att läsa en artikel fick man gå till sitt universitetsbiblioteks arkiv och gå igenom de tidsskrifterna som fanns i den fysiska samlingen. Jag vågar påstå att idag så står de flesta tryckta tidsskrifterna och samlar damm. För en förkrossande majoritet av forskarna är det både snabbare och enklare att söka och ladda hem artiklarna via någon av den många forskningsdatabaser som finns tillgängliga på internet.

Så finns det något sätt att komma runt hela problematiken? Det finns tidsskrifter som förvisso tar betalt av författarna men där alla artiklar sedan är öppna för allmänheten. Ett exempel inom mitt område är Annales Geophyicae eller den bredare ArXiv (notera URL:en). Om jag istället publicerat min artikel i Annales Geophysicae så hade kostnaden blivit 451 €, vilket är ungefär hälften av vad jag betalade till Journal of Geophysical Research. Granskningen av min artikel hade varit precis lika strikt men den hade sedan varit fritt tillgänglig för allmänheten. Så varför publicerade jag inte min artikel där?

Det jag som forskare personligen får ut av att publicera en artikel är inte pengar utan erkännande. I forskningsvärlden finns det inget som är så mycket värt som att bli citerad. Att ens artikel blir citerad visar att ens forskning är relevant och kvalitativ. Antalet artiklar man publicerar och antalet citering man får likaställs allt för ofta med ens värde som forskare. Annales Geophyicae är inte en lika prestigefylld tidsskrift som Journal of Geophysical Science, den är till exempel i det närmaste okänd utanför Europa. Därför skulle resultatet bli att väldigt få skulle läsa min artikel och ännu färre skulle i slutända citera den. Min artikel hade inte varit sämre, men chansen att den faktiskt tillfört något till mitt forskningsområde hade sjunkit drastiskt.

Missförstå mig inte, jag grämer mig inte över att vi måste betala för att få publicera våra artiklar, det kan jag leva med. Jag grämer mig inte över att jag inte får betalt från förläggarna eller att jag förlorar min upphovsrätt. Mitt bidrag till världen är inte min privatekonomi utan min kunskap. Ett erkännande av min förmåga som forskare räcker bra. Men att förläggarna för de stora tidsskrifterna ska kunna ta betalt från både skribenter och läsare är inget annat än att hänsynslöst utnyttja sitt monopol på forskning. Jag vet inte om det är ren och skär girighet eller att man glömt varför man finns till, för att sprida kunskap och vetenskap. Men det är inte en situation som är unik för forskningen, många branscher lever gott på att använda uppfinnares och konstnärers verk utan en själig ersättning.

So wait a minute… you want me to go shopping, cook the food, and put it in front of you but you won’t let me sit down and eat with you? The fuck is that?

Without me and everybody like me out there you ain’t nutting but a good idea, motherfucker
-Immortal Technique, The message and the money

Vi sitter därför i en tillsynes omöjlig situation. Om vi väljer att publicera i de traditionella journalerna så föder vi ett i grunden felaktigt system. Men om vi publicerar i de öppna tidsskrifterna så riskerar vi att marginalisera vår egen forskning. Men utan kvalitativa artiklar i de öppna tidsskrifterna så kommer de aldrig få det erkännande som krävs för att bryta den onda cirkeln. Jag kan inte påstå att jag sitter inne med en enkel och smärtfri lösning, men en insikt om problemets natur är det första steget. Nästa gång någon säger att jag inte förstår hur det är att drabbas av fildelning så vet jag vad jag ska svara: Du slipper i alla fall betala fildelarnas räkningar.

 

Spår

2014/03/10 § Lämna en kommentar

Det är en vinterkväll på Bromma flygplats, ute på plattan står ett anonymt privatjet och väntar. Två män leds in i en av byggnaderna av svensk säkerhetspolis. En stund senare kommer männen ut igen, denna gång ledda av maskerade vakter. De båda männen bär identiska overaller, har en huva som gör att de inte kan se något, deras händer och fötter är hopkedjade. De leda ombord på det väntande jetplanet, spänns fast i sina stolar och lyfter snart mot en okänd destination. När de landar fängslas de utan rättegång och torteras. Det skulle kunna vara upptakten till en svensk thriller med Mikael Persbrant i huvudrollen men är precis vad som skedde den 18 december 2001 när två egyptiska medborgare bosatta i Sverige, Ahmed Agiza och Mohammed Alzery, under mycket ovanliga omständigheter avvsiades till Egypten. Händelsen blev när den avslöjades känd som Egyptavvisningarna.

Jag kommer ihåg när avslöjandet gjordes 2004. Men jag minns bara de grova dragen. Dels så var det tio år sedan, men det var dessutom i samband med min värnplikt och min första vistelse i Japan, som både bildligt och bokstavligt innebar en mediaskugga. Det kan därför vara på sin plats att påminna om några av detaljerna kring avvisningarna.

För det första strider det mot FN:s konvention mot tortyr att avvisa någon till ett land där denne riskerar tortyr. Då tortyr är vanligt förekommande i egyptiska fängelser så var detta en mycket verklig risk. För att komma runt detta förhandlade man från svensk sida fram en garanti för att de båda inte skulle bli torterade. Men uppföljningen av denna överenskommelse bestod endast av att Agiza och Alzery intervjuades av svenska ambassadören i Kairo, Sven Linder, med fängelsepersonal närvarande. De vittnesmål om tortyr som framfördes förnekades sedan Linder i intervjuer och de officiella handlingarna censurerade.

Själva avvsiningaren var sig ovanlig. Planet var ett privatjet registrerat på ett anonymt amerikanske bolag och vakterna var inte svenska poliser utan maskerade män som inte yttrade ett ord under tiden. Efterforskningarna visade att jetplanet alltid utgick från Washington DC, ofta besökte Guantanomo Bay och lämnade efter sig ett spår av försvunna människor. Planet var dessutom inte tillgängligt för privatpersoner eller företag utan hyrdes endast ut till amerikanska myndigheter. Vad som gör det hela mer anmärkningsvärt är att SÄPO gjorde sitt första gripande 16:40 men att beslutet om avvisning inte var i deras hand förrän som tidigast 17:00. Det kan inte förklaras med att man har en effektiv organisation utan att man på förhand visst vad beslutet skulle bli och när det skulle ske.

Lena Sundströms bok Spår beskriver det journalistiska arbete som ledde fram till avslöjandet som borde ha skakat samhället i grunden. Boken följer de tre TV4-journalisterna Sven Bergman, Joachim Dyfvermark och Fredrik Laurins försök att tränga igenom den mur av förnekanden och hemligstämplar som omgärdade avvisning.

Spår är en djupdykning i den svenska politikens innersta rum och de beslut som tas bakom lykta dörrar. Ju mer de tre journalister nystar i affären dess då tydligare blir det att det inte var något som skedde via tysta överenskommelser mellan tjänstemän på CIA och SÄPO utan något som gick hela vägen in i regeringen. Beslutet om avvisningarna togs under ett extrainsatt regeringssammanträdande samma dag som avvisningarna skedde. På sammanträdet närvarde inte minre än 15 statsråd, inklusive statsminister Göran Person, vice statsminister Lena Hjelm-Wallén, utrikesminsiter Anna Lindh, justitieminster Tomas Bodström och försvarsminister Björn von Sydow.

Den diskrepans som framträder mellan Sveriges höga moral kring mänskliga rättigheter och de realpolitiska ställningstagande som de används för att dölja kunde inte vara större. Det är med en sorts skräckblandad förtjusning man ställer sig frågan om våra politiker och statsanställda är blåögda och inkompetenta eller beräknande och hänsynslösa. Kanske är det turerna kring Anna Lindhs delaktighet som är mest intressanta då hon efter sin död fick en sort helgonstatus. Men den bild som Spår målar upp av våra dåvarande folkvalda är allt annat än helgonlik.

Boken berättas som om det vore en roman vilket gör att den får en annan dramaturgi än en renodlad faktabok. Det är väldigt fascinerade att få följa med i det journalistiska arbetet och se personerna bakom. Den kombination av idealism och brinnande intresse som verkade vara en drivande kraft och genomtänkta manipulation som arbetet krävde utgör en hissnande läsning. Den visar hur man utan några kort på handen, annat än en historia som måste berättas, kan förändra hela bilden av ett land. Men bokens format är också en av dess svagheter. Den består av dramatiseringar snarare än intervjuer och fakta. För samtidigt som den är spännande och medryckande så gör det samtidigt att man får overklighetskänslor. Jag finner mig gång på gång tänka att det nog bara är fiktion. Kanske är det därför som Egyptenavvisningen har glömts bort. Det är en historia som är lite för spektakulär för att vara sann. Även om det blev regeringsskifte 2006 så har jag mycket svårt att tänka mig att avvisningarna var en bidragande orsak. När det väl kommer till kritan är det väldigt få som bryr sig om sådana frågor om de ställs mot pengar i den egna plånboken.

Sammantaget så är Spår en av de mest omskakande böckerna jag läst på väldigt länge. Inte på grund av att den presenterar så mycket för mig nya fakta utan det systematiska sätt som den gör det på. Den blir ett koncentrat av brottstycken som jag minns sedan det ursprungliga avslöjandet. Den är ett skrämmande exempel på när helheten är större en dess ingående delar. Den gör också väldigt tydligt att de senaste årens Pirate Bay-rättegångar, FRA-debatter och NSA-avslöjanden inte utgör något nytt och unikt. Det är ingen skillnad på en röd eller blå regering i dess underlåtenhet mot stormakterna. Det enda som verkar skilja är hur man motiverar sina beslut.

Spår visar på det pris vi betalar för våra internationella samarbeten. För ibland kan de osynliga kostnaderna större än de synliga. Vad mer har Sverige gjort för att vinna politiska gentjänster? Vilka uppgifter är det egentligen som FRA levererar till GCHQ och NSA? Hur mycket mer är det som sker i så stor hemlighet att det aldrig kommer till allmänhetens kännedom? Det kommer vi aldrig få veta. Det ligger i hemlighetens natur att dess omfattning aldrig kan bli helt känd. För hur uppskattar man omfattningen på det man inte ens vet om existerar. För jag kan inte tänka mig att egyptenavvsiningen är det enda moraliska övertramp som en Svensk regeringen gjort för att köpa politiska poäng på den internationella arenan, allt i den gemensamma säkerhetens namn. Men vad är dessa politiska poäng egentligen värda när det kommer till kritan, när vår egen säkerhet står på spel? Ukraina har haft ett samarbete med NATO som på många sätt är närmare än det Sverige har. Man har bland annat stöt NATO:s operationer  i Irak och Afghanistan. Men hittills så har ingen av deras så kallde nära vänner ställt upp för dem. Så kan vi verkligen förvänta oss att någon kommer till vår räddning? Och om räddningen väl kommer vad har den då redan kostat oss?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin PolitikEndast för förryckta.