Crux

2015/03/06 § Lämna en kommentar

Crux är uppföljaren till vad som för mig var 2014 största litterära överraskning, Ramez Naams transhumanistiska roman Nexus. Första bokens namne, Nexus, är en silvrig vätska bestående av nanodatorerer som låter användaren augmentera sin hjärna, överbrygga gränsen mellan människa och maskin samt riva murarna mellan individuella medvetanden.

När vi kommer in i Crux har Nexus gått från att vara ett privat experiment till att vara ett globalt fenomen. Nexus finns nu så väl på skumma bakgator som i lugna villaområden och användningsområdena är lika många som användarna. Föräldrar till autistiska barn använder det för att kunna nå ut till sina barn, buddhistiska munkar för att uppgå i världssjälen, sektledare för framtvinga fanatisk lydnad och sadister för att kunna känna sina offers skräck och lidande. Nexus har tagit ett stor steg mot att nå sin enorma potential, för gott och för ont. Bokens huvudperson, Kade, bedriver ett privat krig mot de som försöker utnyttja hans skapelse för onda syften. När han och hans vänner skapade Nexus byggde de in en bakdörr i Nexus-OS som ger honom förmågan att se till att förövarna aldrig kan upprepa sina illdåd.

Bokens drivande externa konflikt, vem som ska kontrollera Nexus känns på många sätt sekundär för berättelsen. För mig är Kades etiska och moraliska konflikt mycket mer intressant. Är hans rättvisa, som utkräver med hjälp av sin bakdörr in i Nexus-OS, verkligen så annorlunda från de illdåd han försöker förhindra? Finns det syften som är så ädla att de ursäktar även de mest avskyvärda medel och är Kades syften verkligen så ädla som han själv vill tro? Crux tar ett steg närmare en av transhumanismens stora frågor, var går gränsen mellan människa och post-människa? Vad händer med de som inte kan eller är villiga att ta steget bortom de männskliga begränsningarna? Kan omodierfierade människor och post-människor samexistera eller kommer den omodifierade människan, liksom Neandertalaren, att utkonkurreras?

Där den första boken utstrålade optimism och förundran över Nexus oanade möjligheter och en känsla av rättmätigt uppror mot etablissemanget målar Crux upp en betydligt mörkare bild. Nexus existerar inte längre i en värld sprungen ur sina skapares idealism utan har släpats genom verklighetens lera och blod. Men det är i den imperfekta verkligheten som idéer verkligen testas och åstadkomma förändring, inte inlåst i ett laboratorium eller reducerad till en partydrog. Där Nexus var euforisk, psykedelisk och full av upptäckarglädje så känns Crux mer jordnära, allvarstyngd och kontemplativ. Den bjöd mig inte på en lika stor läsupplevelse, troligtvis eftersom den inte har nyhetens behag, men lyckas ändå med konststycket att fascinera, ifrågasätta och vara sin idé trogen utan att börja gå på tomgång.

Cosmos: A SpaceTime Odyssey

2014/08/26 § Lämna en kommentar

Det långt ifrån alla dagar som jag längtar efter att gå till jobbet. Glädjen att upptäcka och utforska kan ofta begravas under berg av data som är både överväldigande och irrelevant. Men sedan några veckor har tillbaka så har jag hittat något som alltid lyckas med att påminna mig om varför jag inte har ett vanligt jobb och varför jag efter 19 års utbildning fortfarande ser mig själv som en student.

Cosmos: A SpaceTime Odyssey är den andliga uppföljaren till Carl Sagans tv-serie Cosmos: A Personal Voyage från 1980. I den nya tappning har astrofysikern Neil deGrasse Tyson tagit över rollen som berättare. Neil deGrasse Tyson är på många sätt även Carl Sagans andliga arvtagare i att han är inte bara forskare utan en entusiasmerande lärare. Som sjuttonåring så var Neil deGrasse Tyson på studiebesök hos Carl Sagan. En upplevelse som han beskriver med orden.

”I already knew I wanted to become a scientist. But that afternoon, I learned from Carl the kind of person I wanted to become.”

A SpaceTime Voyage är en ganska spretig historia, som så ofta är fallet när försöker beskriva vårt kosmos. Den spänner över hela vårt universums historia, från Big Bang, till den avlägsen framtid. När solen förångat jorden och allt som återstår är en vit dvärg som sakta kommer svalna över de kommande tiotals miljarder åren. Man går bortom de ofattbara avstånden som avgränsar vårt synliga universum, ut i multiversum och hela vägen ner i de subatomära partiklarnas absurda värld.

Som fysiker och science fiction entusiast så är det ganska sällan som jag lär mig något nytt från den här typen av dokumentärer. För att jag ska lära mig något nytt så måste jag oftast gå bortom det rent populärvetenskapliga. Naturfilmer med sitt vackra foto ofta ha ett konstnärligt mervärde, även om de inte tillför några nya insikter eller kunskaper. Men inom fysiken är det sällan som data kommer i form av fotografier eller filmscener. Inom fysiken har astronomin en särställning i att bygger på just bildanalys och har producerat bilder som både kan ta andan ur en och förändra ens perspektiv på kosmos. Ta bara Hubble Ultra Deep Field som ett exempel.

A SpaceTime Odyssey är mycket riktigt en visuell fest. Man har på ett sömlöst sätt kombinerat astronomiska foton och naturbilder med ambitiösa datorvisualiseringar. Men samtidigt är det där som serien uppvisar sina brister, den känns ibland överproducerad. Man verkar inte är trygg i sitt narrativ och försöker klämma in så många visuella bländverk som möjligt i varje scen. Neil deGrasse Tysons genuina passion för vetenskap och utforskning av rymden gör honom till en fantastisk föreläsare. Hans försvarstal för rymdprogrammet ger mig rysningar varje gång jag hör det. Men manuskriptet förmår inte riktigt att förmedla denna passion. Det blir för perfekt, för genomtänkt och för sterilt.

För mig så är den stora behållningen av A SpaceTime Odyssey det perspektiv på vårt universum och på vetenskapen som den ger. Att förstå de mest grundläggande egenskaperna hos vårt universum är att konfronteras med sin egen obetydlighet. Vi är en planet, i ett solsystem runt en av Vintergatans 300 miljarder stjärnor, i en av det synliga universums 200 miljarder galaxer. Mänsklighetens födelse är en konsekvens av 14 miljarder år av ständig förändring och oräkneliga supermassiva stjärnors död. Utan dem hade inte det kol, syre, kväve och andra tunga grundämnen som vår kropp består av skapats. För trots universums sinnesförintande storhet så är vi alla en del av vad som gör det så fantastiskt.

När Neil deGrasse Tyson beskriver vetenskapens historia upplever jag samma ambivalenta känsla av obetydlighet och samhörighet. För den urmänniska som lärde sig tämja elden så måste den moderna människan framstå som gudar. Men vi skulle inte vara där vi är idag om det inte vore för en av mänsklighetens äldsta och mest karaktäristiska drag, vår nyfikenhet. A SpaceTime Odyssey berättar vetenskapens historia genom betydelsefulla, och inte så sällan uppmärksammade, forskares levnadsöden. Det som är slående är inte bara hur många briljanta forskare som tillsammans, steg för steg, gett oss vår förståelse av universum, utan också hur många gånger de mest banbrytande forskarna varit motarbetade av sin samtid. Men även när det inte råder någon oenighet om sakernas tillstånd så ligger det i vetenskapens natur att ifrågasätta. Vetenskapens styrka ligger i att den alltid ställer den enklaste, men mest subversiva frågan. Varför? En fråga som lett till att vetenskapens historia är kantad av konflikter med så väl religiösa som världsliga ledare samt både juridiska och akademiska auktoriteter. Ett tema som är lika sorgligt som återkommande och gör mig ännu mer tacksam för de uppoffringar som ligger bakom den kunskap vi besitter.

För mig är det just det historiska perspektivet som gör Cosmos: A SpaceTime Odyssey så minnesvärd. Mina egna resultat ser rätt oväsentlig ut jämförda Maxwells och Hubbles och även om mina utmaningar bara är bagateller jämfört med det Galileo fick genomlida. Men det får mig inte att känna att mina insatser är meningslösa. Jag känner mig istället tacksam och hedrad över att få vara del av denna mänsklighetens största bedrift, den vetenskapliga metoden och utforskningen av vårt universum. Och jag kan bara hoppas att jag, om det så blir mitt sista andetag, vågar skrika ”There are four lights”.

Nexus

2014/07/03 § Lämna en kommentar

I avdelningens lunchrum så har vi en liten bokhylla fylld med diverse facktidningar, populärvetenskapliga böcker och kvarlämnade pocketdeckare. Om jag av någon anledning är den enda som äter lunch just då så brukar jag passa på att bläddra i någon av böckerna under tiden jag värmer maten. Oftast blir det inte mer än så, men ibland så är det inte du som hittar boken utan boken som hittar dig. Nexus tar läsaren med in i den nära framtiden där mänskligheten står och väger mellan ett evolutionärt kvantsprång och sin egen undergång.

Nexus, som gett boken sitt namn, är en silverfärgad vätska bestående av nanomaskiner som efter intag fäster sig på hjärnans neuroner. Varje nanomaskin har ingen processorkraft att tala om eller någon avancerad mjukvara. Dess styrka kommer från att de kan direktkommunicera med hjärnan och koppla sig samman med närliggande nanomaskiner. Det gör att Nexusanvändare kan överbrygga gapet mellan människa och maskin. Det finns bara ett problem. Nexus är en drog som staten anser vara mångdubbelt farligare än heroin och bekämpar med alla tillgängliga resurser. I fel händer kan nämligen Nexus sinnesförändrande egenskaper användas för att producera lydiga soldater, hängivna undersåtar eller hjärntvättade slavar. Något som mindre nogräknade individer och organisationer drar nytta av.

Boken följer, Kade som är doktorand i neurovetenskap. För honom och hans vänner är Nexus en genväg till att förstå hur den mänskliga hjärnan fungerar. Istället för att ge yttre sinnesstimuli och sedan mäta hjärnaktiviteten så gör Nexus att de kan se och följa processerna i realtid ner på neuronnivå. För att underlätta sitt arbete så utvecklar man en ny version av Nexus som är permanent med och med en mjukvara som gör att nanomaskinerna fungerar som en dator, integrerad med den egna hjärnan. Men den avgörande skillnaden är att man förbättrat nanopartiklarnas räckvidd vilket gör att man kan kommunicera, inte via omvägar genom ögon och öron, utan från sinne till sinne. De som vågar kan välja bort den sista barriären som gör skillnad på mina tankar och dina tankar, mina känslor och dina känslor, min kropp och din kropp. De som vågar ta steget och blotta hela sin person kan uppgå i ett kollektivt medvetande där alls erfarenheter, idéer och känslor förenas.

Det dröjer inte länge innan myndigheterna och den nyinstiftade avdelningen av Homeland Security, Emerging Risk Directorate, får upp ögonen för Kades och hans vänners olagliga forskningsprojekt. Efter en räd mot en av deras nattliga Nexus-sessioner så ställs de inför valet att bli inlåsta i ett mörk hål och bortglömd eller acceptera att bli spioner i USA:s gränslösa krig mot droger. Ett uppdrag som tar Kade och hans övervakare Sam genom den nyfödda transhumanismens mörka bakgator.

Bokens övergripande handling känns på det stora rätt väldigt bekant och även om den bjuder på en del överraskningar ganska förutsägbar. Det som gör att Nexus sticker ut och är en så stark läsupplevelse är det teknologiska och spirituella perspektivet på Nexus. Beskrivningarna av hur det är att förena sig med det kollektiva medvetandet är fascinerande och påminner om psykonauters beskrivning av upplösning av gränsen mellan jaget och omgivningen och egodöd. Utan denna sista mentala barriär så är man helt naken och utlämnad men samtidigt närmare sina medmänniskor än som annars är möjligt. Det är en hissnande och fantasieggande tanke som är lika delar skrämmande och lockande.

De kulturella och vetenskapliga aspekterna av Nexus är om möjligt ännu mer långtgående. En av de avgörande orsakerna till att vi människor idag är högst upp i näringskedjan ligger i vår förmåga att kommunicera och samarbeta. Ensamma är betydligt svagare än många av våra forna bytesdjur ute på savannen. Genom samarbete och koordination så har vi kunnat gå bortom våra bräckliga kroppars begränsningar. Utan att kunna dela, kombinera och bygga vidare på andras idéer så måste vi ordets sanna bemärkelse återuppfinna hjulet.

Varje framsteg inom kommunikation har i sin tur lett till nya upptäckter. Det skrivna ordet gjorde inte bara att vi kunde kommunicera över avstånd utan också mellan generationer utan att de ursprungliga idéerna förvanskades. Boktryckarkonsten gjorde i sin tur att böcker som tidigare bara funnits i enstaka exemplar helt plötsligt kunde spridas över hela världen. I vår tid har internet lett till att information är tillgänglig på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt. Stora delar av vår samlade kunskap finns tillgängligt för alla med en dator och en internetuppkoppling. Det har öppnat upp för så väl vetenskapliga som kulturella utbyten över alla geografiska gränser. Men modern kommunikationsteknik har ännu inte lyckats överbrygga en av de största utmaningarna, att överföra en idé som bara existerar i ditt eget huvud till ett medium som kan förstås av andra. I Nexus kollektiva medvetande finns det inget behov av att förklara en idé, mina idéer är våra idéer. Vilka stora upptäckter ligger bara och väntar på att de rätta personerna äntligen ska förstå varandras idéer?

Den övergripande frågan i Nexus är om de oändliga möjligheterna det erbjuder överväger de katastrofala riskerna. Hotet är inte bara att Nexus kommer användas för brottsliga syften utan om det kommer innebära slutet för mänskligheten. När blir det kollektiva medvetande så stort och olikt ett mänskligt psyke att det glömmer bort de individer som det består av? Skulle den omodifierade mänskligheten slutligen utkonkurreras eller assimileras av den post-mänskliga arten? Skulle resultatet bli att vi slutligen kan leva i fred och harmoni eller skulle vi reduceras till obetydliga drönare i ett Borg-liknade kollektiv? Nexus lämnar oss med många intressanta frågor om vetenskapens roll i samhället och vetenskapens ansvar för dess konsekvenser.

-Imagine a world where it took most of a life time to speak or read, where many never reach that point. Imagine that you could show people a faster way. That in a year or two you could show them the basics of language, of literacy Would you do it?
-Yes.
-Even though it would surely at times be used for profanity or vile speach?
-Yes.
-Even though fools might read dangerous things written by bigger fools, might follow their instructions and hurt themselves and others?
-Yes
-Even though writing could be used to describe weapons that could be used to kill others?
-Yes
-Even though charismatic fascists might use the power of speach to stir people up, to incite violence, to stroke heatred, to start war?
-Yes.
-Why?
-Because I think people would use it for more good than harm.

-Then you have my answer.

Jag vill tro att det inte är vetenskapen vi ska frukta, utan vår egen natur, vår latenta förmåga till ondska. För vetenskapen har ingen egen vilja, bara möjligheter och begränsningar. Det är vi människor som väljer hur den ska utnyttjas, för gott eller för ont. Sammanfattningsvis så kan jag säga att Nexus är den mest fascinerande bok jag läst på väldigt länge och en bok jag rekommenderar för alla som har ett intresse av transhumanism. Jag kommer definitivt att läsa uppföljaren Crux, även om jag har svårt att se att den lyckas upprepa bedriften.

Necronomicon, en Lovecraft-antologi

2014/02/03 § 4 kommentarer

Howard Phillips Lovecraft, eller H. P. Lovecraft som han är mer känd som, är en av många inflytelserika författare som förblivit relativt okända utanför sin ganska snäva läsarkrets. Kanske är det inte så konstigt då hans skräckberättelser ursprungligen publicerades i tidningen Wierd Tales Men bland rollspel datorspel och metallåtar finns det en uppsjö av eller mindre uppenbara referenser och hyllningar av Lovecraft. Och hans betydelse som inspirationskälla har diskuterats av författare så som Arthur C Clark, Joyce Carol Oates, Stephen King, och Neil Gainman. Kanske är det så att berättelsernas inflytande på kulturen med välkänt än berättelserna i sig. Lovecraft har haft en sorts svensk renässans senare tid. Nu senast med Unga Dramatens skräckmusikal Necronomicon och för några år sedan Anders Fagers Lovcraftianska novellsamling Svenska Kulter. Men Lovecraft kan knappast kategoriseras som varken populärkultur eller finkultur utan någon som har sin främsta förankring inom nördkulturen. I antologin Necronomicon så finns 35 av hans mest kända berättelser samlade.

När jag läser så är det oftast berättelsen som är det drivande och språket är ofta något som jag bara märker av när det är väldigt bra eller väldigt dåligt. Men det finns två författare som jag kan identifiera på hur de skriver, Murakami och Lovecraft. Murakami är lite lurig eftersom hans texter gått igenom en översättning, men hans stil och dramaturgi lyser ändå igenom oavsett om det handlar om brunnar, talande katter eller löpning. Lovecraft har däremot på engelska ett språk och en berättarstil som är så eget att man skulle känna igen hans böcker med en ord-frekvensanalys. För var annars hittar man så många, ”unspeakable horrors”, ”eldritch” eller ”cyclopean” i en och samma berättelse. Lovecraftianska adjektiv är en helt egen ordklass som man verkligen kan grotta ner sig i.

Under Lovecrafts levnadstid på slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet visade den moderna fysiken, med kvantfysiken och den allmänna relativitetsteorin i spetsen, en värld som inte lydde de lagar som vi var vana vid. Modern fysik är än idag en källa till förbrylling bland fysikstudenter världen över då den sällan går att beskriva med ett annat språk än matematik. Den moderna fysiken gjorde att vår välordnade, klassiska bild av universum blev allt mer abstrakt och kaotisk. Lovecrafts genre brukar ibland kallas för Cosmic Horror och man märker att hans berättelser är influerade av de vetenskapliga framsteg gjordes under hans livstid. Berättelserna tangerar ibland science fiction men utan att helt kapa banden med det övernaturliga. Det övernaturliga är inte gudomligt utan bortom vår begränsade förståelse och tekninken nog avancerad för att tas för magi. Teknologin gör att man projecera sitt medvetande genom tid och rum eller korsa galaxen under sin livstid. Men vetenskapen och teknologion förblir ett vertyg för att kunna rucka på naturlagarna snarare än en grundförutsättning för handlingen.

Men kanske var det framstegen inom astronomin som hade störst prägel på Lovecrafts värld. Att Lovecraft för första gången skrev om den mörka planeten Yuggoth i vårt solsystems utkant samma år som Pluto upptäckte är ingen slump. På samma sätt som Copernicus och senare Galileo visade att jorden inte var solsystemets mitt så började vetenskapen nu förstå att solsystemet inte var galaxens mitt och än mindre universums mitt. Tanken på att vi människor, från en liten obetydlig planet, skulle en vara betydelsefulla i ett universum som är större än vi kan föreställa oss blev allt mer absurd. För även om Lovecrafts värld inte befolkas av gudar i traditionell bemärkelse så är hans universum fyllt av varelser så mäktiga att vi inte förmår skilja dem från gudar. Just insikten om vår egen obetydlighet och skräcken inför vår maktlöshet i ett oändligt kosmos blev ett central tema för Lovecraft, där vår egen okunnighet om vad som väntade ute i rymden var det enda som räddade oss från att förlora vårt förstånd.

The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and safety of a new dark age.
-The Call of Cthulu

Lovecraft återkommer ofta till galenskap i sina berättelser. En del av berättlsern tar sitt avstamp i galenskapen och frågan om vad som orsakat den. Kanske hade Lovecrafts fascination med galenskap sitt ursprung i hans fars psykiska ohälsa som ledde till att han avslutade sitt liv på ett sinnessjukhus. För en protagonist eller antagonist i en Lovecraft-berättelse ligger galenskapen alltid och lurar i bakgrunden. Ibland är det ett hot bortom horisonten, ibland en outtalad fråga om berättarens tillstånd och ibland en välkommen räddning från att oskyddad stirra en skräckinjagande verklighet i vitögat.

I am writing this under an appreciable mental strain, since by tonight I shall be no more
-Dagon

From a private hospital for the insane near Providence, Rhode Island, there recently disappeared an exceedingly singular person.
-The Case of Charles Dexter Ward

It is true that I have sent six bullets through the head of my best friend, and yet I hope to show by this statement that I am not his murderer. At first I shall be called a madman – madder than the man I shot in his cell at the Arkham Sanitarium.
-The Thing on the Doorstep

För de syner som möter Lovecrafts protagonister och berättare är ofta så bisarra och fasansfull att de antingen driver dem till vansinnets rand eller uppstått ur berättarens egna vanföreställelser. Det är den stora frågan som man som läsare ställs inför, kan man lita på en galnings berättelse? Som berättarteknik så är jag väldigt kluven till just galenskapen. Det introducerar ett element av overklighet, som tillsammans med Lovecraft’s redan bisarra värld gör att det som läsare är svårt att ta saker och ting på allvar. När inte ens berättaren vågar lita på sina ögon och öron varför ska jag som läsare göra det? Men samtidigt så är det också ett verktyg för att beskriva hur skräckinjagande en upplevelse har varit utan att faktiskt beskriva upplevelsen. Lovecraft bryter ständigt mot konventionen, show don’t tell, och beskriver ofta den skräck och galenskap som protagonisten upplever i detalj utan att för den beskriva vad som faktiskt orsakat den

Bear in mind closely that I did not see any actual visual horror at the end. To say that a mental shock was the cause of what I inferred – that last straw which sent me racing out of the lonely Akeley farmhouse and through the wild domed hills of Vermont in a commandeered motor at night – is to ignore the plainest facts of my final experience.
-The Whisperer in Darkness

Man kan naturligtvis resonera att det är ett dåligt sätt att berätta en historia på. Och jag medger att det lämnar en hel del att önska. Berättelsens klimax blir ofta det som är minst utförligt beskrivet till förmån djuplodande analyser av arkitekturen in New Englands städer. Men samtidigt lämnar det väldigt mycket till läsarens fantasi och ens förmåga att fylla i luckorna med sina egna rädslor. Kanske är det också så att den surrealistiska värld Lovecraft beskriver, med sin icke-euklidiska geometri, ofattbara skalor och eoner långa tidsperspektiv inte går att fästa på papper. Det har gjorts ett antal försök att göra film på Lovecrafts berättelser men inte ens med modern filmteknik har man lyckats ge hans ord liv på ett sätt som blivit vare sig en konstnärlig eller kommersiell framgång.

Lovecraft’s i särklass största svaghet är hans personporträtt, eller kanske bristen på personporträtt. I den lilla mån Lovecraft beskriver sina huvudpersoner så gör han det efter en och samma mall. Den absoluta merparten av hans huvudpersoner är introverta, manliga, akademiker av anglosaxiskt påbrå som har ett intresse för historia. Det är ord som precis lika gärna hade kunna användas för att beskriva Lovecraft själv. När han beskrev verligheten tog han uttrycket, ”skriv om det du kan”, väldigt bokstavligt samtidigt som hans fantasi gör det oförklarlioga var gränslös. Kanske var det genom sina berättelser snarare än fysiska resor som Lovecraft utforskade världen. För utöver en kortare period efter sitt giftemål, då han bodde i New York, så lämnade han knapp sin hemstad Providence. Det återspeglas också i hans böcker som ofta utspelar sig i och kring de (med amerikanska mått mätt) gamla städerna i New England. Det är ett mönster som lustigt nog återfinns i en av hans litterära arvtagare, Stephen King, som ofta låter sina böcker utspela sig i hemstaten Maine.

Att Lovecrafts berättelser oftast är i novellform när nog lika mycket ett medvetet val som en konsekvens av hans stil. För i den längre texterna så börjar berättelserna ibland att gå på tomgång vilket gör att den utlovade skräcken ersätts av en lika smygande likgiltighet. Eftersom han följer sitt eget recept till punkt och pricka i större delen av berättelserna innebär det också att Necronomicons nästan 900 sidor är för mycket, även för mig. Hans upprepningar av teman blir allt mer påfrestande men gjorde samtidigt att jag fick ett helt nytt perspektiv på hans författarskap. Så även om jag rekommenderar antologin för alla som gillar en bra skräckhistoria så är det nog inget man läser från pärm till pärm. Bokens format är en svart inbunden tegelsten och mot slutet var läsupplevelsen den samma. Men namnet formatet och illustrationerna gör att man redan när man plockar upp boken sätts i rätt sinnesstämning. För trots Lovecrafts brister var det en väldigt startk upplevelse att läsa ”At the mountains of Madness” samtidigt som hela huset och Longyearbyen skakades av en våldsam snöstorm och ylande vind.

You Can (Not) Advance

2013/05/27 § 3 kommentarer

Många börjar träna kendo efter att ha upptäckt det genom anime. Tyvärr så är det ganska få som blir kvar, anime gör oftast ett dåligt jobb att förmedla hur mycket jobb det krävs för att komma någonstans inom kendo. För mig var det faktiskt tvärtom, jag fann anime genom kendon. Min introduktion till anime blev därför genom två serier om svärdskonst Demon Eyes Kyo och Rurounin Kenshin. Men den serie som gjort starkast intryck på mig under min upptäcktsfärd genom animens värld är utan tvekan Neon Genesis Evangelion. Det är något som jag påmindes om nyligen när den tredje delen av de nyproducerade Evangelionfilmerna, You Can (Not) Redo, dök upp på en piratbukt nära mig. Jag har försökt hålla texten spoilerfri och fokuserar mer på de teman som återkommer i serien och filmerna.

Neon Genesis Evangelion utspelar sig år 2015, 15 år efter den globala katastrofen som kallas ”Second Impact”. Den officiella förklaringen som ges är att en meteorit slog ner på Antarktis. Explosionen ledde till en massiv tsunami, avsmältning av polarisarna, att jorden axel rubbades och att klimatet förändrades helt. När vi kommer in i serien så har världen till stor del stabiliserat sig och återhämtat sig. Men hur bräcklig denna balans är något som alltid ligger och lurar i bakgrunden. För att göra saker värre så är jorden under attack av gigantiska utomjordingar som kallas för änglar. Då de är i det närmast osårbara mot konventionella vapen så står mänsklighetens hopp till en litet antal lika gigantiska robotar, så kallade Evangelion. Av någon anledning kan Evangelions endast styras av ett fåtal utvalda tonåringar. Ytligt sett så skiljer sig inte Neon Genesis Evangelion särskilt mycket från många andra animer med tonåringar som styr mecha. Listan kan göras lång, men några goda exempel är Full Metal Panic, Macross-serien (delvis även känd som Robotech) och Gundam.

Men allt eftersom så blir det klart att Evangelion inte är som de andra mecha-serierna. Serien har starka kopplingar till så väl judeo-kristen mytologi, vilket namnet skvallrar om samt psykologi och filosofi. Då mecha-serier främst har riktat sig till pojkar och unga män så är det också vanligt att huvudpersonerna är tonåringar. Ur ett åskådarperspektiv kan det verka konstigt att genren till stor del har en väldigt likgiltig inställning till vad som de facto är barnsoldater. Neon Genesis Evangelion utgör på sätt och vis ett undantag trots att man följer mallen. Man räds inte att reflektera över vad det innebär att låta tonåringar som inte ens får ta körkort eller dricka alkohol vara ansvarig för att rädda jorden. Det är en börda som få vuxna skulle vara förmögna att bära men här läggs ansvaret på utstötta och ofta emotionellt störda tonåringar. Varför ska en person som hela sitt liv varit utstött och ensam riskera sitt liv för en värld han ändå inte får vara en del av? När ditt yrke är hela din identitet, vad finns då kvar av dig när du inte längre kan göra ditt jobb? Allt eftersom de pressas allt närmare bristningsgränsen så krackelerar deras fasader och det verkliga människorna framträder.

På många sätt påminner faktiskt Neon Genesis Evangelion mig om hur science fiction serien Battlestar Galactica (2004 års tappning) behandlar den övergripande konflikten kontra de personliga konflikterna. Den yttre konflikten är inte bara ett självändamål utan används till stor del för att för att bryta ner och på så sätt utveckla huvudpersonerna. Deras personliga resa är ofta av lika stor om betydelse som ramberättelsen. Även den stämningen, där man hela tiden balanserar på gränsen till avgrunden både som civilisation och som människa på minner mig om Battlestar Galactica. Ju länge serien pågår dess då mer suddas gränsen mellan de onda änglarna och de goda människorna. Huvudpersonerna ställs inför beslut där man måste avgöra vad man kan offra för att rädda jorden utan att på köpet förlora mänskligheten. Men finns det verkligen kvar någon mänsklighet kvar som är värd att slåss för? Mänsklighetens frälsare, i form av de gigantiska Evangelion liknar allt mer de monster de ska försvara jorden mot.

Utan att överdriva så kan jag påstå att kvällen då jag så de sista avsnitten och den tillhörande filmen är utgör en av de mest omvälvande filmupplevelserna jag haft. Det var inte en upplyftande upplevelse utan gav snarare en välbekant men obehaglig känsla av hjälplöshet. Kanske var det mest för att jag såg den vid rätt tillfälle i livet men den slog an en sträng inom mig. Jag kan fortfarande inte lyssna på vissa delar av Beethovens nionde symfoni utan att tänka på slutet av Neon Genesis Evangelion och känna delar av den upplevelsen komma upp till ytan. Den ställde frågor som jag själv bara nosat på och drev dem till sin spets.

Originalserien drogs dock med en hel del problem. På grund av dålig ekonomi så blev animationen märkbart sämre mot slutet av serien och tempot kunde bitvis vara olidligt långsamt. De nya Evangelionfilmerna lyckas till viss del råda bot på detta. Animationerna är verkligen i världsklass och gör för första gången manuset rättvisa. Den låga budgeten i serien gjorde att man fick långsammare scener med stillbilder och även ibland foton insprängda som gav serien en viss surrealistisk kvalitet. Med den förbättrade animationen så har kan man göra betydligt mer spektakulära scener men kanske går lite av den surrealistiska känslan förlorad. Men i utbyte så lyckas man äntligen sätta bilder på de omvälvningar som sker i serien.

I och med att man frångår serieformatet så har man också blivit tvungen att göra förändringar i manuset för att få en mer effektiv berättelse. En hel del scener har antingen tagits bort eller skrivits om ordentligt. I de första två filmerna, You Are (Not) Alone och You Can (Not) Advance, är förändringarna förhållandevis små. Man kapar bort mindre väsentliga strider mot änglar till förmån för det som verkligen driver berättelsen vidare. Man är det övergripande temat trogen, men inte berättelsens förlopp. Även om man tar en annan väg så strävar man fortfarande mot samma mål.

Den tredje filmen, You Can (Not) Redo, går dock långt utanför det som är etablerat och bryter helt ny mark. Det blir allt tydligare att man inte ska se den nya filmerna som en renodlad remake utan kanske snarare som ett parallelt eller alternativt händelseförlopp. Det finns många antydningar om hur det hela hänger i hop men utan att ge några konkreta svar. Det finns de som säger att den nya filmerna och främst You Can (Not) Redo har förstört Evangelionserien. Det är en åsikt som jag verkligen kan relatera till då jag själv känner ett brinnande hat för vad de nya Star Trek och Star Wars filmerna gjort mot sina original. Men för mig så ger You Can (Not) Redo ett nytt och intressant perspektiv på originalserien även om den inte riktigt lyckas provocera fram samma känslostorm som serien gjorde. Kanske är den inte lika bra som originalen eller så är det jag som har förändrats. Men jag ser verkligen fram mot den fjärde och avslutande filmen. Med tanke på att det är Gainax som producerar så finns det inga garantier för något annat än att det kommer balla ur, det har man bevisat gånggång. Men förhoppningsvis kommer man någon form av avslut på den långa och omvälvande transformation som Neon Genesis Evangelion varit.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin NördkulturEndast för förryckta.