Crux

2015/03/06 § Lämna en kommentar

Crux är uppföljaren till vad som för mig var 2014 största litterära överraskning, Ramez Naams transhumanistiska roman Nexus. Första bokens namne, Nexus, är en silvrig vätska bestående av nanodatorerer som låter användaren augmentera sin hjärna, överbrygga gränsen mellan människa och maskin samt riva murarna mellan individuella medvetanden.

När vi kommer in i Crux har Nexus gått från att vara ett privat experiment till att vara ett globalt fenomen. Nexus finns nu så väl på skumma bakgator som i lugna villaområden och användningsområdena är lika många som användarna. Föräldrar till autistiska barn använder det för att kunna nå ut till sina barn, buddhistiska munkar för att uppgå i världssjälen, sektledare för framtvinga fanatisk lydnad och sadister för att kunna känna sina offers skräck och lidande. Nexus har tagit ett stor steg mot att nå sin enorma potential, för gott och för ont. Bokens huvudperson, Kade, bedriver ett privat krig mot de som försöker utnyttja hans skapelse för onda syften. När han och hans vänner skapade Nexus byggde de in en bakdörr i Nexus-OS som ger honom förmågan att se till att förövarna aldrig kan upprepa sina illdåd.

Bokens drivande externa konflikt, vem som ska kontrollera Nexus känns på många sätt sekundär för berättelsen. För mig är Kades etiska och moraliska konflikt mycket mer intressant. Är hans rättvisa, som utkräver med hjälp av sin bakdörr in i Nexus-OS, verkligen så annorlunda från de illdåd han försöker förhindra? Finns det syften som är så ädla att de ursäktar även de mest avskyvärda medel och är Kades syften verkligen så ädla som han själv vill tro? Crux tar ett steg närmare en av transhumanismens stora frågor, var går gränsen mellan människa och post-människa? Vad händer med de som inte kan eller är villiga att ta steget bortom de männskliga begränsningarna? Kan omodierfierade människor och post-människor samexistera eller kommer den omodifierade människan, liksom Neandertalaren, att utkonkurreras?

Där den första boken utstrålade optimism och förundran över Nexus oanade möjligheter och en känsla av rättmätigt uppror mot etablissemanget målar Crux upp en betydligt mörkare bild. Nexus existerar inte längre i en värld sprungen ur sina skapares idealism utan har släpats genom verklighetens lera och blod. Men det är i den imperfekta verkligheten som idéer verkligen testas och åstadkomma förändring, inte inlåst i ett laboratorium eller reducerad till en partydrog. Där Nexus var euforisk, psykedelisk och full av upptäckarglädje så känns Crux mer jordnära, allvarstyngd och kontemplativ. Den bjöd mig inte på en lika stor läsupplevelse, troligtvis eftersom den inte har nyhetens behag, men lyckas ändå med konststycket att fascinera, ifrågasätta och vara sin idé trogen utan att börja gå på tomgång.

Annonser

Nexus

2014/07/03 § Lämna en kommentar

I avdelningens lunchrum så har vi en liten bokhylla fylld med diverse facktidningar, populärvetenskapliga böcker och kvarlämnade pocketdeckare. Om jag av någon anledning är den enda som äter lunch just då så brukar jag passa på att bläddra i någon av böckerna under tiden jag värmer maten. Oftast blir det inte mer än så, men ibland så är det inte du som hittar boken utan boken som hittar dig. Nexus tar läsaren med in i den nära framtiden där mänskligheten står och väger mellan ett evolutionärt kvantsprång och sin egen undergång.

Nexus, som gett boken sitt namn, är en silverfärgad vätska bestående av nanomaskiner som efter intag fäster sig på hjärnans neuroner. Varje nanomaskin har ingen processorkraft att tala om eller någon avancerad mjukvara. Dess styrka kommer från att de kan direktkommunicera med hjärnan och koppla sig samman med närliggande nanomaskiner. Det gör att Nexusanvändare kan överbrygga gapet mellan människa och maskin. Det finns bara ett problem. Nexus är en drog som staten anser vara mångdubbelt farligare än heroin och bekämpar med alla tillgängliga resurser. I fel händer kan nämligen Nexus sinnesförändrande egenskaper användas för att producera lydiga soldater, hängivna undersåtar eller hjärntvättade slavar. Något som mindre nogräknade individer och organisationer drar nytta av.

Boken följer, Kade som är doktorand i neurovetenskap. För honom och hans vänner är Nexus en genväg till att förstå hur den mänskliga hjärnan fungerar. Istället för att ge yttre sinnesstimuli och sedan mäta hjärnaktiviteten så gör Nexus att de kan se och följa processerna i realtid ner på neuronnivå. För att underlätta sitt arbete så utvecklar man en ny version av Nexus som är permanent med och med en mjukvara som gör att nanomaskinerna fungerar som en dator, integrerad med den egna hjärnan. Men den avgörande skillnaden är att man förbättrat nanopartiklarnas räckvidd vilket gör att man kan kommunicera, inte via omvägar genom ögon och öron, utan från sinne till sinne. De som vågar kan välja bort den sista barriären som gör skillnad på mina tankar och dina tankar, mina känslor och dina känslor, min kropp och din kropp. De som vågar ta steget och blotta hela sin person kan uppgå i ett kollektivt medvetande där alls erfarenheter, idéer och känslor förenas.

Det dröjer inte länge innan myndigheterna och den nyinstiftade avdelningen av Homeland Security, Emerging Risk Directorate, får upp ögonen för Kades och hans vänners olagliga forskningsprojekt. Efter en räd mot en av deras nattliga Nexus-sessioner så ställs de inför valet att bli inlåsta i ett mörk hål och bortglömd eller acceptera att bli spioner i USA:s gränslösa krig mot droger. Ett uppdrag som tar Kade och hans övervakare Sam genom den nyfödda transhumanismens mörka bakgator.

Bokens övergripande handling känns på det stora rätt väldigt bekant och även om den bjuder på en del överraskningar ganska förutsägbar. Det som gör att Nexus sticker ut och är en så stark läsupplevelse är det teknologiska och spirituella perspektivet på Nexus. Beskrivningarna av hur det är att förena sig med det kollektiva medvetandet är fascinerande och påminner om psykonauters beskrivning av upplösning av gränsen mellan jaget och omgivningen och egodöd. Utan denna sista mentala barriär så är man helt naken och utlämnad men samtidigt närmare sina medmänniskor än som annars är möjligt. Det är en hissnande och fantasieggande tanke som är lika delar skrämmande och lockande.

De kulturella och vetenskapliga aspekterna av Nexus är om möjligt ännu mer långtgående. En av de avgörande orsakerna till att vi människor idag är högst upp i näringskedjan ligger i vår förmåga att kommunicera och samarbeta. Ensamma är betydligt svagare än många av våra forna bytesdjur ute på savannen. Genom samarbete och koordination så har vi kunnat gå bortom våra bräckliga kroppars begränsningar. Utan att kunna dela, kombinera och bygga vidare på andras idéer så måste vi ordets sanna bemärkelse återuppfinna hjulet.

Varje framsteg inom kommunikation har i sin tur lett till nya upptäckter. Det skrivna ordet gjorde inte bara att vi kunde kommunicera över avstånd utan också mellan generationer utan att de ursprungliga idéerna förvanskades. Boktryckarkonsten gjorde i sin tur att böcker som tidigare bara funnits i enstaka exemplar helt plötsligt kunde spridas över hela världen. I vår tid har internet lett till att information är tillgänglig på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt. Stora delar av vår samlade kunskap finns tillgängligt för alla med en dator och en internetuppkoppling. Det har öppnat upp för så väl vetenskapliga som kulturella utbyten över alla geografiska gränser. Men modern kommunikationsteknik har ännu inte lyckats överbrygga en av de största utmaningarna, att överföra en idé som bara existerar i ditt eget huvud till ett medium som kan förstås av andra. I Nexus kollektiva medvetande finns det inget behov av att förklara en idé, mina idéer är våra idéer. Vilka stora upptäckter ligger bara och väntar på att de rätta personerna äntligen ska förstå varandras idéer?

Den övergripande frågan i Nexus är om de oändliga möjligheterna det erbjuder överväger de katastrofala riskerna. Hotet är inte bara att Nexus kommer användas för brottsliga syften utan om det kommer innebära slutet för mänskligheten. När blir det kollektiva medvetande så stort och olikt ett mänskligt psyke att det glömmer bort de individer som det består av? Skulle den omodifierade mänskligheten slutligen utkonkurreras eller assimileras av den post-mänskliga arten? Skulle resultatet bli att vi slutligen kan leva i fred och harmoni eller skulle vi reduceras till obetydliga drönare i ett Borg-liknade kollektiv? Nexus lämnar oss med många intressanta frågor om vetenskapens roll i samhället och vetenskapens ansvar för dess konsekvenser.

-Imagine a world where it took most of a life time to speak or read, where many never reach that point. Imagine that you could show people a faster way. That in a year or two you could show them the basics of language, of literacy Would you do it?
-Yes.
-Even though it would surely at times be used for profanity or vile speach?
-Yes.
-Even though fools might read dangerous things written by bigger fools, might follow their instructions and hurt themselves and others?
-Yes
-Even though writing could be used to describe weapons that could be used to kill others?
-Yes
-Even though charismatic fascists might use the power of speach to stir people up, to incite violence, to stroke heatred, to start war?
-Yes.
-Why?
-Because I think people would use it for more good than harm.

-Then you have my answer.

Jag vill tro att det inte är vetenskapen vi ska frukta, utan vår egen natur, vår latenta förmåga till ondska. För vetenskapen har ingen egen vilja, bara möjligheter och begränsningar. Det är vi människor som väljer hur den ska utnyttjas, för gott eller för ont. Sammanfattningsvis så kan jag säga att Nexus är den mest fascinerande bok jag läst på väldigt länge och en bok jag rekommenderar för alla som har ett intresse av transhumanism. Jag kommer definitivt att läsa uppföljaren Crux, även om jag har svårt att se att den lyckas upprepa bedriften.

Spår

2014/03/10 § Lämna en kommentar

Det är en vinterkväll på Bromma flygplats, ute på plattan står ett anonymt privatjet och väntar. Två män leds in i en av byggnaderna av svensk säkerhetspolis. En stund senare kommer männen ut igen, denna gång ledda av maskerade vakter. De båda männen bär identiska overaller, har en huva som gör att de inte kan se något, deras händer och fötter är hopkedjade. De leda ombord på det väntande jetplanet, spänns fast i sina stolar och lyfter snart mot en okänd destination. När de landar fängslas de utan rättegång och torteras. Det skulle kunna vara upptakten till en svensk thriller med Mikael Persbrant i huvudrollen men är precis vad som skedde den 18 december 2001 när två egyptiska medborgare bosatta i Sverige, Ahmed Agiza och Mohammed Alzery, under mycket ovanliga omständigheter avvsiades till Egypten. Händelsen blev när den avslöjades känd som Egyptavvisningarna.

Jag kommer ihåg när avslöjandet gjordes 2004. Men jag minns bara de grova dragen. Dels så var det tio år sedan, men det var dessutom i samband med min värnplikt och min första vistelse i Japan, som både bildligt och bokstavligt innebar en mediaskugga. Det kan därför vara på sin plats att påminna om några av detaljerna kring avvisningarna.

För det första strider det mot FN:s konvention mot tortyr att avvisa någon till ett land där denne riskerar tortyr. Då tortyr är vanligt förekommande i egyptiska fängelser så var detta en mycket verklig risk. För att komma runt detta förhandlade man från svensk sida fram en garanti för att de båda inte skulle bli torterade. Men uppföljningen av denna överenskommelse bestod endast av att Agiza och Alzery intervjuades av svenska ambassadören i Kairo, Sven Linder, med fängelsepersonal närvarande. De vittnesmål om tortyr som framfördes förnekades sedan Linder i intervjuer och de officiella handlingarna censurerade.

Själva avvsiningaren var sig ovanlig. Planet var ett privatjet registrerat på ett anonymt amerikanske bolag och vakterna var inte svenska poliser utan maskerade män som inte yttrade ett ord under tiden. Efterforskningarna visade att jetplanet alltid utgick från Washington DC, ofta besökte Guantanomo Bay och lämnade efter sig ett spår av försvunna människor. Planet var dessutom inte tillgängligt för privatpersoner eller företag utan hyrdes endast ut till amerikanska myndigheter. Vad som gör det hela mer anmärkningsvärt är att SÄPO gjorde sitt första gripande 16:40 men att beslutet om avvisning inte var i deras hand förrän som tidigast 17:00. Det kan inte förklaras med att man har en effektiv organisation utan att man på förhand visst vad beslutet skulle bli och när det skulle ske.

Lena Sundströms bok Spår beskriver det journalistiska arbete som ledde fram till avslöjandet som borde ha skakat samhället i grunden. Boken följer de tre TV4-journalisterna Sven Bergman, Joachim Dyfvermark och Fredrik Laurins försök att tränga igenom den mur av förnekanden och hemligstämplar som omgärdade avvisning.

Spår är en djupdykning i den svenska politikens innersta rum och de beslut som tas bakom lykta dörrar. Ju mer de tre journalister nystar i affären dess då tydligare blir det att det inte var något som skedde via tysta överenskommelser mellan tjänstemän på CIA och SÄPO utan något som gick hela vägen in i regeringen. Beslutet om avvisningarna togs under ett extrainsatt regeringssammanträdande samma dag som avvisningarna skedde. På sammanträdet närvarde inte minre än 15 statsråd, inklusive statsminister Göran Person, vice statsminister Lena Hjelm-Wallén, utrikesminsiter Anna Lindh, justitieminster Tomas Bodström och försvarsminister Björn von Sydow.

Den diskrepans som framträder mellan Sveriges höga moral kring mänskliga rättigheter och de realpolitiska ställningstagande som de används för att dölja kunde inte vara större. Det är med en sorts skräckblandad förtjusning man ställer sig frågan om våra politiker och statsanställda är blåögda och inkompetenta eller beräknande och hänsynslösa. Kanske är det turerna kring Anna Lindhs delaktighet som är mest intressanta då hon efter sin död fick en sort helgonstatus. Men den bild som Spår målar upp av våra dåvarande folkvalda är allt annat än helgonlik.

Boken berättas som om det vore en roman vilket gör att den får en annan dramaturgi än en renodlad faktabok. Det är väldigt fascinerade att få följa med i det journalistiska arbetet och se personerna bakom. Den kombination av idealism och brinnande intresse som verkade vara en drivande kraft och genomtänkta manipulation som arbetet krävde utgör en hissnande läsning. Den visar hur man utan några kort på handen, annat än en historia som måste berättas, kan förändra hela bilden av ett land. Men bokens format är också en av dess svagheter. Den består av dramatiseringar snarare än intervjuer och fakta. För samtidigt som den är spännande och medryckande så gör det samtidigt att man får overklighetskänslor. Jag finner mig gång på gång tänka att det nog bara är fiktion. Kanske är det därför som Egyptenavvisningen har glömts bort. Det är en historia som är lite för spektakulär för att vara sann. Även om det blev regeringsskifte 2006 så har jag mycket svårt att tänka mig att avvisningarna var en bidragande orsak. När det väl kommer till kritan är det väldigt få som bryr sig om sådana frågor om de ställs mot pengar i den egna plånboken.

Sammantaget så är Spår en av de mest omskakande böckerna jag läst på väldigt länge. Inte på grund av att den presenterar så mycket för mig nya fakta utan det systematiska sätt som den gör det på. Den blir ett koncentrat av brottstycken som jag minns sedan det ursprungliga avslöjandet. Den är ett skrämmande exempel på när helheten är större en dess ingående delar. Den gör också väldigt tydligt att de senaste årens Pirate Bay-rättegångar, FRA-debatter och NSA-avslöjanden inte utgör något nytt och unikt. Det är ingen skillnad på en röd eller blå regering i dess underlåtenhet mot stormakterna. Det enda som verkar skilja är hur man motiverar sina beslut.

Spår visar på det pris vi betalar för våra internationella samarbeten. För ibland kan de osynliga kostnaderna större än de synliga. Vad mer har Sverige gjort för att vinna politiska gentjänster? Vilka uppgifter är det egentligen som FRA levererar till GCHQ och NSA? Hur mycket mer är det som sker i så stor hemlighet att det aldrig kommer till allmänhetens kännedom? Det kommer vi aldrig få veta. Det ligger i hemlighetens natur att dess omfattning aldrig kan bli helt känd. För hur uppskattar man omfattningen på det man inte ens vet om existerar. För jag kan inte tänka mig att egyptenavvsiningen är det enda moraliska övertramp som en Svensk regeringen gjort för att köpa politiska poäng på den internationella arenan, allt i den gemensamma säkerhetens namn. Men vad är dessa politiska poäng egentligen värda när det kommer till kritan, när vår egen säkerhet står på spel? Ukraina har haft ett samarbete med NATO som på många sätt är närmare än det Sverige har. Man har bland annat stöt NATO:s operationer  i Irak och Afghanistan. Men hittills så har ingen av deras så kallde nära vänner ställt upp för dem. Så kan vi verkligen förvänta oss att någon kommer till vår räddning? Och om räddningen väl kommer vad har den då redan kostat oss?

Necronomicon, en Lovecraft-antologi

2014/02/03 § 4 kommentarer

Howard Phillips Lovecraft, eller H. P. Lovecraft som han är mer känd som, är en av många inflytelserika författare som förblivit relativt okända utanför sin ganska snäva läsarkrets. Kanske är det inte så konstigt då hans skräckberättelser ursprungligen publicerades i tidningen Wierd Tales Men bland rollspel datorspel och metallåtar finns det en uppsjö av eller mindre uppenbara referenser och hyllningar av Lovecraft. Och hans betydelse som inspirationskälla har diskuterats av författare så som Arthur C Clark, Joyce Carol Oates, Stephen King, och Neil Gainman. Kanske är det så att berättelsernas inflytande på kulturen med välkänt än berättelserna i sig. Lovecraft har haft en sorts svensk renässans senare tid. Nu senast med Unga Dramatens skräckmusikal Necronomicon och för några år sedan Anders Fagers Lovcraftianska novellsamling Svenska Kulter. Men Lovecraft kan knappast kategoriseras som varken populärkultur eller finkultur utan någon som har sin främsta förankring inom nördkulturen. I antologin Necronomicon så finns 35 av hans mest kända berättelser samlade.

När jag läser så är det oftast berättelsen som är det drivande och språket är ofta något som jag bara märker av när det är väldigt bra eller väldigt dåligt. Men det finns två författare som jag kan identifiera på hur de skriver, Murakami och Lovecraft. Murakami är lite lurig eftersom hans texter gått igenom en översättning, men hans stil och dramaturgi lyser ändå igenom oavsett om det handlar om brunnar, talande katter eller löpning. Lovecraft har däremot på engelska ett språk och en berättarstil som är så eget att man skulle känna igen hans böcker med en ord-frekvensanalys. För var annars hittar man så många, ”unspeakable horrors”, ”eldritch” eller ”cyclopean” i en och samma berättelse. Lovecraftianska adjektiv är en helt egen ordklass som man verkligen kan grotta ner sig i.

Under Lovecrafts levnadstid på slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet visade den moderna fysiken, med kvantfysiken och den allmänna relativitetsteorin i spetsen, en värld som inte lydde de lagar som vi var vana vid. Modern fysik är än idag en källa till förbrylling bland fysikstudenter världen över då den sällan går att beskriva med ett annat språk än matematik. Den moderna fysiken gjorde att vår välordnade, klassiska bild av universum blev allt mer abstrakt och kaotisk. Lovecrafts genre brukar ibland kallas för Cosmic Horror och man märker att hans berättelser är influerade av de vetenskapliga framsteg gjordes under hans livstid. Berättelserna tangerar ibland science fiction men utan att helt kapa banden med det övernaturliga. Det övernaturliga är inte gudomligt utan bortom vår begränsade förståelse och tekninken nog avancerad för att tas för magi. Teknologin gör att man projecera sitt medvetande genom tid och rum eller korsa galaxen under sin livstid. Men vetenskapen och teknologion förblir ett vertyg för att kunna rucka på naturlagarna snarare än en grundförutsättning för handlingen.

Men kanske var det framstegen inom astronomin som hade störst prägel på Lovecrafts värld. Att Lovecraft för första gången skrev om den mörka planeten Yuggoth i vårt solsystems utkant samma år som Pluto upptäckte är ingen slump. På samma sätt som Copernicus och senare Galileo visade att jorden inte var solsystemets mitt så började vetenskapen nu förstå att solsystemet inte var galaxens mitt och än mindre universums mitt. Tanken på att vi människor, från en liten obetydlig planet, skulle en vara betydelsefulla i ett universum som är större än vi kan föreställa oss blev allt mer absurd. För även om Lovecrafts värld inte befolkas av gudar i traditionell bemärkelse så är hans universum fyllt av varelser så mäktiga att vi inte förmår skilja dem från gudar. Just insikten om vår egen obetydlighet och skräcken inför vår maktlöshet i ett oändligt kosmos blev ett central tema för Lovecraft, där vår egen okunnighet om vad som väntade ute i rymden var det enda som räddade oss från att förlora vårt förstånd.

The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and safety of a new dark age.
-The Call of Cthulu

Lovecraft återkommer ofta till galenskap i sina berättelser. En del av berättlsern tar sitt avstamp i galenskapen och frågan om vad som orsakat den. Kanske hade Lovecrafts fascination med galenskap sitt ursprung i hans fars psykiska ohälsa som ledde till att han avslutade sitt liv på ett sinnessjukhus. För en protagonist eller antagonist i en Lovecraft-berättelse ligger galenskapen alltid och lurar i bakgrunden. Ibland är det ett hot bortom horisonten, ibland en outtalad fråga om berättarens tillstånd och ibland en välkommen räddning från att oskyddad stirra en skräckinjagande verklighet i vitögat.

I am writing this under an appreciable mental strain, since by tonight I shall be no more
-Dagon

From a private hospital for the insane near Providence, Rhode Island, there recently disappeared an exceedingly singular person.
-The Case of Charles Dexter Ward

It is true that I have sent six bullets through the head of my best friend, and yet I hope to show by this statement that I am not his murderer. At first I shall be called a madman – madder than the man I shot in his cell at the Arkham Sanitarium.
-The Thing on the Doorstep

För de syner som möter Lovecrafts protagonister och berättare är ofta så bisarra och fasansfull att de antingen driver dem till vansinnets rand eller uppstått ur berättarens egna vanföreställelser. Det är den stora frågan som man som läsare ställs inför, kan man lita på en galnings berättelse? Som berättarteknik så är jag väldigt kluven till just galenskapen. Det introducerar ett element av overklighet, som tillsammans med Lovecraft’s redan bisarra värld gör att det som läsare är svårt att ta saker och ting på allvar. När inte ens berättaren vågar lita på sina ögon och öron varför ska jag som läsare göra det? Men samtidigt så är det också ett verktyg för att beskriva hur skräckinjagande en upplevelse har varit utan att faktiskt beskriva upplevelsen. Lovecraft bryter ständigt mot konventionen, show don’t tell, och beskriver ofta den skräck och galenskap som protagonisten upplever i detalj utan att för den beskriva vad som faktiskt orsakat den

Bear in mind closely that I did not see any actual visual horror at the end. To say that a mental shock was the cause of what I inferred – that last straw which sent me racing out of the lonely Akeley farmhouse and through the wild domed hills of Vermont in a commandeered motor at night – is to ignore the plainest facts of my final experience.
-The Whisperer in Darkness

Man kan naturligtvis resonera att det är ett dåligt sätt att berätta en historia på. Och jag medger att det lämnar en hel del att önska. Berättelsens klimax blir ofta det som är minst utförligt beskrivet till förmån djuplodande analyser av arkitekturen in New Englands städer. Men samtidigt lämnar det väldigt mycket till läsarens fantasi och ens förmåga att fylla i luckorna med sina egna rädslor. Kanske är det också så att den surrealistiska värld Lovecraft beskriver, med sin icke-euklidiska geometri, ofattbara skalor och eoner långa tidsperspektiv inte går att fästa på papper. Det har gjorts ett antal försök att göra film på Lovecrafts berättelser men inte ens med modern filmteknik har man lyckats ge hans ord liv på ett sätt som blivit vare sig en konstnärlig eller kommersiell framgång.

Lovecraft’s i särklass största svaghet är hans personporträtt, eller kanske bristen på personporträtt. I den lilla mån Lovecraft beskriver sina huvudpersoner så gör han det efter en och samma mall. Den absoluta merparten av hans huvudpersoner är introverta, manliga, akademiker av anglosaxiskt påbrå som har ett intresse för historia. Det är ord som precis lika gärna hade kunna användas för att beskriva Lovecraft själv. När han beskrev verligheten tog han uttrycket, ”skriv om det du kan”, väldigt bokstavligt samtidigt som hans fantasi gör det oförklarlioga var gränslös. Kanske var det genom sina berättelser snarare än fysiska resor som Lovecraft utforskade världen. För utöver en kortare period efter sitt giftemål, då han bodde i New York, så lämnade han knapp sin hemstad Providence. Det återspeglas också i hans böcker som ofta utspelar sig i och kring de (med amerikanska mått mätt) gamla städerna i New England. Det är ett mönster som lustigt nog återfinns i en av hans litterära arvtagare, Stephen King, som ofta låter sina böcker utspela sig i hemstaten Maine.

Att Lovecrafts berättelser oftast är i novellform när nog lika mycket ett medvetet val som en konsekvens av hans stil. För i den längre texterna så börjar berättelserna ibland att gå på tomgång vilket gör att den utlovade skräcken ersätts av en lika smygande likgiltighet. Eftersom han följer sitt eget recept till punkt och pricka i större delen av berättelserna innebär det också att Necronomicons nästan 900 sidor är för mycket, även för mig. Hans upprepningar av teman blir allt mer påfrestande men gjorde samtidigt att jag fick ett helt nytt perspektiv på hans författarskap. Så även om jag rekommenderar antologin för alla som gillar en bra skräckhistoria så är det nog inget man läser från pärm till pärm. Bokens format är en svart inbunden tegelsten och mot slutet var läsupplevelsen den samma. Men namnet formatet och illustrationerna gör att man redan när man plockar upp boken sätts i rätt sinnesstämning. För trots Lovecrafts brister var det en väldigt startk upplevelse att läsa ”At the mountains of Madness” samtidigt som hela huset och Longyearbyen skakades av en våldsam snöstorm och ylande vind.

Norrland

2013/07/15 § 1 kommentar

Norrland, det är ett ord som jag verkligen drar mig för att använda. Jag har ofta blivit kallad norrlänning men aldrig känt mig som en norrlänning. Jag brukar säga att jag inte är norrlänning utan norrbottning. Så jag har ibland frågat mig själv var den norrländska självbilden är som starkast. Även om jag inte har något definitivt svar så får jag en känsla av att det inträffar någonstans i Västernorrlands län. Hörs det inte redan på namnet? För i Norr- och Västerbotten upplever jag att man är just norr- eller västerbottning. Omvänt så är det sällan jag hör någon som identifierar sig själv som lapplänning även om man bor i Lappland. När man sedan närmar sig Gävle så känns det som att folk inte längre kännas vid de associationerna ordet norrlänning för med sig. Kanske är det för lantligt? Så exakt vem som är norrlänning förblir för mig lite av ett mysterium.

För mig har ordet dessutom alltid haft lite koloniala förtecken, som ett samlingsnamn på Sveriges Terra Incognita. Med tanke på att det handlar om 60 % av Sveriges yta och en region som är spänner över 100 mil från nord till syd så inser man att det knappast är ett homogent område, varken kulturellt eller geografiskt. Men jag inte mala på om storswänskens förtryck av Norrland, det har nämligen författaren och journalisten Po Tidholm gjort åt mig. Boken Norrland är en samling av artiklar och essäer som är skrivna av Po Tidholm. Bokens kapitel tar upp olika aspekter av Norrland som till exempel, Norrlands råvaror, kultur, turism och bilden av Norrland sett utifrån.

Första kapitlet som handlar om förhållandet till naturresurserna, främst skogen, är vilket på många sätt är grunden till konflikten mellan det glesbefolkade ”Norrland” och det tätbefolkade ”Nordtyskland”.  Det är en fråga som jag själv har ett starkt intresse för. Skogen och skogsnäringen är en av de avgörande anledningarna till att Norrland ”civiliserades” och på allvar blev en del av Sverige. Det var de outtömliga resurserna som behövdes för att Sverige skulle kunna ta steget in i det industriella samhället. Allt eftersom skogen höggs ner så kunde man bereda nya åkrar och vildmarken blev så småningom ett odlingslandskap. Under en lång tid kunde samhällen leva på skogsbruket, samma skog som annars hade kunnat ge inkomst i form av bär, svamp och vilt gav istället arbete och pengar. För även om skogsägarna ofta bodde långt ifrån skogarna så sysselsatte hyggen och sågverk ortsborna. Men i dag när en skotare kan ersätta femtio skogshuggare och de få kvarvarande sågverken ligger vid kusten så ger skogen varken några inkomster till bygden eller särskilt många arbetstillfällen.

Det som då återstår av skogen är möjligheten till rekreation och turism, som i sin tur minskar allt eftersom naturskogen byts ut mot kalhyggen eller hårt gallrad produktionsskog. Samma förhållanden ses även för de andra klassiska norrländska naturtillgångarna, älvarna och malmen. Ingreppen i naturen och samhället som utvinningen medför händer på ett lokalt plan men de vinster som kan hämtas ut ses som nationell angelägenhet. Det är ur det perspektivet som den så bespottade skatteutjämningen bör ses. Inte dignande bidrag till den lata och improduktiva landsbygden, utan som en knapphändig kompensation för alla de resurser som flödar söderut. Som Po Tidholm många gånger påpekar så har Sveriges förhållande till Norrland många likheter med hur de stora imperierna sett på sina kolonier. Något som endast duger som en källa till naturresurser.

Utöver de mer ideologiskt drivna texterna så ger boken dessutom en del nedslag i norrländska kulturfenomen. Det är allt ifrån hamburgerkedjan Max, hur folkmusik aldrig bara kan vara musik, Edsbyns framgångar i bandy, jeans med samiska influenser, riktigt smör och Mattias Alkbergs förhållande till Luleå. Dessa texter ger ett välkommet avbrott från de i allmänhet ganska pessimistiska och sorgsna texterna som ofta beskriver en sorts svunnen storhetstid. Det är inte en pessimism född ur ett behov av att svartmåla eller nedvärdera utan en som kommer ut en vilja att belysa de problem som finns. Det finns dock en gräns för hur långt det temat kan drivas innan en viss mättnad uppstår.

För även om ämnet är intressant och texterna välskrivna så finns det vissa problem med formatet. Första halvan av varje kapitel läser man i rask takt men sedan tar det allt för ofta stopp. Eftersom texterna i grunden är fristående från varandra, men tematiskt sammanknutna, så börjar de allt mer gå omlott. Man börjar känna igen inledningarna och anekdoterna som används för att binda ihop berättelsen. I vissa fall är det bara tematiska likheter och i andra nära på ordagranna återberättelser. Det gör att man efter hand börjar tappa sugen, man vet inte om det kommer något nytt eller bara en ny version på något som redan sagts. Dessa brister till trots så är Norrland en klart läsvärd bok som lyckas provocera fram både insikter och funderingar kring vad Norrland har varit, är och skulle kunna vara.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin LitteraturEndast för förryckta.