För Sverige i rymden

2015/10/21 § 4 kommentarer

Efter en intensiv vecka på ESA:s årliga workshop för Cluster konstellationen så fick jag till sist tid att se Folk och Försvars seminarium, Rymden: Strategi för militär förmåga och civil nytta. Då det behandlar två saker jag brinner för, rymden och försvaret, så väckte det många funderingar. Det här är ett försök att ge min bild av vad civila och militära aktörer har att vinna på att Sverige satsar på ett ambitiöst och långsiktigt arbete med rymdvetenskaperna.

Ur ett samhällsperspektiv så har rymdarenan en flerdelad roll. Rymden och vårt eget solsystem utgör i sig en källa till samhällsrisker. Mitt forskningsområde, rymdplasmafysik, studerar den ständiga växelverkan mellan solvinden och planeternas magnetosfärer. Småskaliga variationerna i solens aktivitet och variationer mellan natt och dag påverkar t.ex. radiokommunikation, både i rymden och på marken. Vilket signalister kan märka av genom att räckvidden på vissa typer av radio kan vara betydligt sämre under vissa av dygnets timmar. Kraftig solaktivitet, i form av solstormar, ger en kraftig expansion av jordens strålningsbälten vilket bland annat leder till skador på satelliter och ökad strålningsdos för astronauter. Starka förändringarna i jordens magnetfält kan leda till att transformatorer överbelastas och förstöras. Extrema solstormar, som 1859 års solstorm, kan leda till strömavbrott och förstörd infrastruktur på en global skala.

De flesta meteorider som träffar jorden är små som sandkorn och brinner upp i atmosfären. Men större meteorider och långperiodiska kometer utgör ett litet men allvarligt hot. Det största nedslaget i modern tid skedde år 1908 över en glesbefolkad del av Sibirien. Men den resulterande explosionen motsvarade 10-30 megaton trotyl, vilket är jämförbart med de kraftigaste kärnladdningarna som provsprängts. Konsekvenserna av ett motsvarande nedslag över en storstad skulle vara katastrofala.

Samtidigt utgör rymdarenan en i det närmaste ovärderlig resurs för de som har tillgång till den. Att på ett eller annat sätt nekas tillgång till rymdarenan utgör i sig ett hot mot stabilitet och säkerhet då många samhällsviktiga funktioner är beroende av t.ex. vädersatelliter eller GNSS-system. Det är inte en slump att både EU och Ryssland lagt resurser på egna alternativ till det amerikanska GPS-systemet, i form av Galileo och GLONASS.Ur ett militärt perspektiv så är rymden ett viktigt verktyg för både kommunikation och informationsinhämtning, så väl i fred som under kriser och konflikter

Ska vi kunna skydda oss mot hot från rymden så måste vi först och främst förstå dem bättre. Vi kan upptäcka solstormar som har potential att ge skador på elnätet ett dygn innan de når oss. Men vi kan inte uppskatta omfattningen förrän cirka en timme innan den når oss. Det går inte att stänga ner stora delar av Sveriges elnät på en chansning, men kan samtidigt inte riskera att reagera för sent. Ska vi kunna förhindra eller minimera skadorna av ett meteoritnedslag så måste de upptäckas mycket god tid, vilket är svårt då de är extremt ljussvaga. Dessutom måste vi kunna beräkna deras bana med stor precision, vilket är komplicerat då de påverkas av andra kroppar i solsystemet. Även om utvecklingen har gått framåt så finns det fortfarande stora luckor i vår kunskap och våra förmågor. Vill man verkligen gå till botten med att förstå och förebygga dessa hot så krävs det riktade satsningar.

Att verka i rymden ställer helt andra krav än de som finns på jorden och kräver helt andra lösningar. En nyttolast måste vara både lätt och liten för att hålla ner kostnaderna för uppskjutningen. Att skjuta upp ett kilo till low-earth orbit kostar upp emot 15000 USD/kg. Som en konsekvens av viktbegränsningarna måste man bygga nyttolaster som är energisnåla, för att hålla nere vikten från solpaneler och radiatorer. Slutligen måste nyttolasten vara extremt tålig. Den ska klara av stora krafter vid uppskjutning och väl i omloppsbana utsätts för extrema temperaturskillnader och höga strålningsdoser utan möjligheter till reparation.

Att utveckla teknik som ska användas i rymden är därför något som kräver ett helt nytt förhållningssätt och ofta tvingar fram helt nya tekniska lösningar. Lösningar som ofta kommer att leva sitt eget liv. NASA har en databas där man listar de spin-offs som man genererat, och det är en diger läsning. Det är allt ifrån mjukvara för att simulera nedisning av flygplan, effektivare solceller eller metoder för att upptäcka cancer på mammogram. Ur ett militärt perspektiv är rymd spin-offs extra intressanta då det finns en stor överlappning mellan de krav som ställs på rymdplattformar och militära plattformar

Sverige har en lång historia av att delta i internationella rymdprojekt och har bidragit med instrument som bland annat studerat, Venus, Jorden, Mars, Saturnus och kometen 67P/Churyumov–Gerasimenko. Dessutom är Sverige inblandat i instrumentering till två kommande rymdprojekt till Merkurius och Jupiter. Problemet är att de stora internationella projekten löper över upp emot 15-25 år från att de föreslås tills dess att de är klara. Men de olika faserna involverar helt olika aktörer och det krävs flera att man arbetar med flera parallella projekt för att kunna behålla de olika kompetensen. Sverige har konstruerat ett antal egna rymdplattformar, bland annat i form av satelliterna Viking (1987), Freja(1992), Astrid 1/2 (1995/1998) och senast Munin (2000). Men sedan dess har det delvis gått i stå, och den kontinuitet som krävs för att behålla kompetensen har brutits.

Ett första steg skulle kunna vara att satsa på så kallade CubeSats, nanosatelliter som max får vara 30x10x10 cm. CubeSats är ett relativt okomplicerat sätt för universitet och företag att bedriva självständig forskning och lära sig vad det innebär att bygga för rymden. På KTH arbetar studenter med vad man hoppas ska bli Sveriges första studentsatellit, MIST. I nuläget skjuts CubeSats upp i mån om utrymme på befintliga raketer. Det gör att det är svårt att veta när man faktiskt kommer skjutas upp, eller bestämma vilken bana satelliten kommer få. Det finns goda möjligheter att börja göra billiga och miljövänliga CubeSats uppskjutningar från Esrange, förutsatt att den politiska viljan finns. Det skulle sänka tröskeln för aktörer som vill ge sig i på rymdarenan vara ett första steg för att den kontinuitet som krävs för en livskraftig nationell rymdindustri.

Jag vill, inte helt opartiskt, påstå att en satsning på rymdforskning erbjuder lösningar på många av de utmaningar Sverige ställs inför inom rymdarenan. Att besvara nya rymdvetenskapliga frågor, kräver utveckling av nya rymdplattformar, som kräver att vi löser problem ingen tänkt på och utvecklar teknik som ingen drömt om. Teknisk som kommer att komma till nytta på mest oväntade platserna. Ett ambitiös och långsiktig rymdforskningsprogram ger oss det know-why och know-how som krävs i ett högteknologiskt samhälle. Det ger oss de verktyg som krävs för att internationellt, och kanske i framtiden även nationellt, kunna tillgodose framtida svenska rymdbehov, militära så väl som civila. Som Jan Salestrand beskriver i sitt avslutande anförande så får man för varje krona som investeras i rymdverksamhet tillbaka fem kronor i återbäring. Så för att parafrasera astrofysikern Neil deGrasse Tyson, är frågan inte om vi har råd att satsa på rymden, utan om vi har råd att inte satsa på rymden?

 

Underlåtenhet att handla?

2015/05/15 § Lämna en kommentar

När jag för över tio år sedan gick min ledarskapsutbildning för att bli värnpliktig gruppchef så var det en punkt man ständig belyste, vikten av att våga agera. Detta brukar ofta sammanfattas med förmaningen:

Underlåtenhet att handla ligger oftast en chef mer till last än valet av medel.

Man har aldrig perfekta förutsättningar, man har aldrig full överblick och man har inte alltid möjlighet att vänta på order uppifrån. Men man måste ändå snabbt och beslutsamt kunna agera och anpassa sig till den situation som råder. Det är inte enkelt och det kan leda till fruktansvärda konsekvenser. Men ibland måste man kunna ta svåra beslut på kort tid. I 2015 års försvarspolitiska inriktningspropositions inledning står det att läsa:

Beredskapskraven innebär att krigsförbanden med befintlig krigsduglighet och utan föregående återtagning ska kunna mobiliseras inom en vecka efter beslut om höjd beredskap. [min emfas]

Det är uppseendeväckande är att Insatsorganisationen 2014 (IO14) har en mobiliseringstid som är längre än de 24-72 timmar som gällde under värnpliktsförsvarets dagar. Som ett exempel kan vi ta Rysslands beredskapsövning mellan 16-21 mars, total sex dagar. Den omfattade cirka 80,000 soldater, cirka 12,000 fordon och vapensystem, 65 örlogsfartyg och 15 stycken ubåtar samt över 220 luftfarkoster ur MD N och MD V. Det är en numerär som vida överstiger den som återfinns i IO14. Ur Jägarchefens utmärkta sammanställning av övningen går det bland annat att utläsa att 98. Luftlandsättningsdivisionen redan under övningens andra dygn hade transporterat två regementen från deras baseringsområde i Ivanovo till övningens operationsområde i Olenegorskom, en sträcka om 1300 km. Under denna tid mobiliserades även delar av Norra flottan, 76. Luftlandsättningsdivisionen, flertalet specialförband, markförband och flygförband. Det är ur detta perspektiv som vår mobiliseringstid på en vecka måste ses.

Så den stora frågan är om vi kommer kunna mobilisera, i tid? Om övningen som beskrivs ovan hade varit ett anfall så hade vi varit tvungna att besluta om mobilisering tre till fem dygn innan det första Ryska förbandet. Senare än så så hade vi riskerat att ställas inför fullbordat faktum. För att detta ska vara möjligt krävs två saker, goda underrättelser och förmågan att på mycket kort tid agera på dessa underrättelser. Vår förmåga till underrättelseinhämtning är jag dock varken rätt person att analysera eller kommentera, eller något som bör diskuteras offentligt.

I modern tid har Sverige alltid varit långsamt att reagera på försämringar i omvärldsläget. Försvarsbeslutet 1925 resulterade i att Sverige vid andra världskrigets inledning hade genomfört en omfattande nedrustning. Trots varningar om en stundande invasion av Danmark och Norge så togs inget beslut om mobilisering, man ville inte provocera Hitler. Har vi lyckats bryta denna trend under senare år? Omställningen av försvaret, till att vara dimensionerat för internationella insatser, kom i och med Försvarsbeslutet 2004. I försvarspropositionen står att läsa,

Regeringens säkerhetspolitiska bedömning är att ett militärt väpnat angrepp enskilt mot Sverige fortfarande är osannolikt under överskådlig tid (minst en tioårsperiod).

samt att,

Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet.

I enlighet med den inslagna vägen så omvandlades försvarsmakten till en organisation som allt mer var anpassad efter att kunna bemanna den nordiska EU-stridsgruppen (NBG) samt de internationella insatserna Sverige deltog i. I försvarsberedningens omvärldsanalys från 2007 gör man bedömningen att

I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland.

Försvarsbeslutet 2008 innehöll det som är Försvarsmaktens nuvarande organisation, IO14, eftersom den skulle vara införd senast under år 2014. I den konstaterar man att

Den politiska utvecklingen i Ryssland får allt tydligare auktoritära drag med inslag av korruption, inskränkning av det oberoende civila samhällets utrymme samt ökande nationalism. Den centrala politiska kontrollen över samhället och ekonomin fortsätter att förstärkas. Oberoende massmedier har ett begränsat utrymme och partiväsendet är svagt.
 …
Det finns en politisk ambition att återta stormaktsrollen och med alla tillgängliga medel, inklusive militära, kunna hävda nationella intresse Georgienkonflikten har visat att den ryska tröskeln för att använda militärt våld i närområdet har sänkts, men att den varierar med den politiska och strategiska situationen i varje enskilt fall

Trotts att den säkerhetspolitiska situationen förvärrats och att omvärldsanalysen lackmustest har visat att Ryssland är beredd att använda militärt våld mot sin grannar så görs inga ansatser att påbörja den återtagning av militär kapacitet som omnämns i försvarsbeslutet 2004. Den försvarspolitiska reaktionen på Rysslands invasion av Ukraina är i samma anda, man finansierar hälften av det som behövs för att kunna införa IO14. En organisation som i bästa fall kan försvara en del av landet i en vecka, men först någon gång efter 2020. Inriktningspropositionen 2015 innehåller ytterligare en viktigt detalj:

Beredskapskraven innebär att krigsförbanden med befintlig krigsduglighet och utan föregående återtagning ska kunna mobiliseras inom en vecka efter beslut om höjd beredskap. [min emfas]

Den vecka som vi har på oss att mobilisera inkluderar inte tid för repetitionsövning och kommer troligtvis inte räcka till mycket mer än transport till mobiliseringsplats, fältlastning och eventuellt transport av förbanden till den enda plats som kommer försvaras. Då den nuvarande organisationen, utöver kontinuerligt anställd personal, även bemannas av tidvis tjänstgörande personal samt inpliktade före detta värnpliktiga så får man räkna med att det på sina håll kommer finnas stora övningsbehov. På så väl personlig nivå, som på förbandsnivå. Övningsbehov som kan mätas i allt ifrån veckor till månader innan en acceptabel stridsduglighet kan uppnås. Därför är den övningsverksamhet som sker just i detta nu helt avgörande för att hur stridsdugliga förbanden kommer vara på mobiliseringens sjunde dag. En mobilisering utan föregående beredskapshöjning och repetitionsutbildning, kan förvisso vara möjlig att genomföra, men då med avsevärda brister i förbandens stridsduglighet. Om vi dröjer längre än så är risken att motståndaren redan uppnått sina mål.

Med risk för att låta defaitistisk, så finns det väldigt lite som talar för att våra politiker kommer uppvisa den handlingskraft som krävs för att i tid ta beslutet att mobilisera. Frågan som återstår är om vi då överhuvudtaget kan tala om att vi har en reell försvarsförmåga? Kan vi ens påstå att Försvarsmakten överhuvudtaget har en tröskeleffekt när det står klart att den politiska viljan saknas? Det är inte en slump att Ryssland kommunicerar med av militärt maktmedel. De förstår att den avskräckande effekten hos deras armé är beroende av att omvärlden är övertygad om att de inte tvekar att använda den. Jag tycker inte att Sverige ska bedriva en utrikespolitik baserad på militära hot. Men om vi inte ens kan övertyga oss själva att Sverige kommer försvaras, hur ska vi kunna övertyga någon annan? Så gärna en större försvarsbudget, men först en rejäl försvarsvilja.

Relaterat:

Försvarsproposition 2004 – Vårt framtida försvar
Säkerhet i samarbete – Försvarsberedningens omvärldsanalys (2007)

Försvarsproposition 2008 – Ett användbart försvar
Försvarsproposition 2015
Jägarchefen: Si vis pacem para bellum

Nya tider, nytt försvar?

2014/11/26 § Lämna en kommentar

Med det pågående kriget i Ukraina och ubåtskränkningen i Stockholms skärgård så har värnpliktens vara eller icke vara åter igen diskuterats, både bland närmast sörjande men också av gammelmedia. Värnplikten har av vissa föreslagits som en lösning på Försvarsmaktens bemanningsproblem och som ett sätt att höja vår territoriella beredskap. Men är en återinförd värnplikt verkligen lösningen på de problem försvaret lider av? Kan värnpliktiga hantera komplexa konflikter som kriget i Ukraina, där gränserna mellan terrorism, inbördeskrig och krig allt mer suddas ut eller operera modern högteknologisk försvarsmateriel? Ska vi helt frångå det tankesätt som präglade omställningen till yrkesförsvaret, tillgänglighet och spetskompetens var ledord?

Det råder inga tvivel om att anställda soldater har potential att bli bättre än sina värnpliktiga dito. Det en värnpliktig övade under 12 månader kan en anställd soldat ägna 12 år till. Det ger inte bara möjligheten att bli bättre på samma uppgifter den värnpliktige skulle kunna lösa utan även att både bredda och fördjupa sina färdigheter. Det är ingen slump att flygförare varit anställda officerare långt innan stridsvagnsförare blev anställda soldater. Vissa befattningar är så pass komplexa att de måste övas kontinuerligt, där en mobiliseringsövning vart fjärde år räcker inte till för att bibehålla sin kompetens. Dessutom så ger kontinuiteten som anställd personal innebär en större möjlighet att ta steg i från att verka i samövade grupper och plutoner till samövade brigader och kanske även fördelningar.

Ett problem med värnpliktsförsvaret var de värnpliktigas varierande grad av motivation. För även om det utbildats många initiativrika och motiverade grupper så finns det också många som endast löste sina uppgifter i den mån som krävdes för att undvika bestraffning för ordervägran. En återkommande reflektion efter våra övningar på 92. Artilleribataljonen är hur mycket snabbare vi lär oss och tar för oss av uppgifter jämfört med de värnpliktskullar som vi rekryterats ur.

Men om anställd personal ska bli så bra på sin tjänst som reformen till ett yrkesförsvar försätter så krävs det övning, övning och åter övning. Problemet är att det är allt annat än billigt att öva med förband som består av anställd personal. För varje fältdygn som en anställd har så får man en ersättning på cirka 1000 kr samt åtta timmar ledighet. För ett förband som består av värnpliktiga så är dagsersättningen den samma oavsett om man ligger på logementet eller har strapatsövning, det som kostar extra är de anställa befälens fältdygn. Det är därför en stor skillnad i vad det kostar att ha ett fältdygn för ett kompani med hundra anställda eller ett kompani med 90 värnpliktiga och tio anställda. Med försvarets ansträngda ekonomi så bidrar detta till den trend av sjunkande övningsverksamhet som Wiseman, Skipper och Försvar och Säkerhet redovisat. För egen del så kunde jag i dagarna, med vemod konstatera att nästa års KFÖ blivit omvandlad till en SÖF, bedömt av ekonomiska skäl. Resultatet av den sjunkande övningsverksamheten är att man urholkar många av de fördelar man hoppades få av övergången till ett yrkesförsvar.

Ett välkänt problem är att många avbryter sin anställning i förtid. Med kortare anställningstid så förvärras problemet med uteblivna eftersom man får en minskad intensitet i övningstid kombinerat med en minskad ackumulerad övningstid under en anställning. Med de låga ingångslönerna för GSS utgör tillägget för fältdygn ett avsevärt ekonomiskt tillskott. Kombinerat med att många, på grund av få övningar, upplever att man inte sysslar med sin huvudtjänst så är detta en starkt bidragande orsak till för tidiga avhopp. För hur ska man kunna rekrytera folk med talang, oavsett om det är uthållighet som en professionell triatlet eller simultanförmågan hos en flygledare, om man varken kan erbjuda en bra lön eller en meningsfylld arbetsdag?

Så har värnplikten någon roll att fylla i dagens Sverige? Jag tror det, men inte sin ursprungliga form och inte som ett renodlat värnpliktsförsvar. Politik handlar om att utnyttja de resurser som finns och att göra de kompromisser som krävs. Jag tror inte att vi har de ekonomiska förutsättningarna som krävs för att kunna ställa upp en tillräcklig numerär med enbart anställda soldater. Det handlar om att kravsätta tjänster efter hur mycket övningen tjänsten kräver och hur hög beredskap den kräver. Förband med höga krav på att öva och hög beredskap bör bemannas av kontinuerligt tjänstgörande personal, förband med medelhöga krav på övningstid och beredskap med tidvis tjänstgörande personal och de med låga behov inpliktad personal som gjort repetitionsövningar.

Ett vanligt argument mot förband bestående av värnpliktiga är att ett skytteförband av värnpliktiga bara skulle vara kanonmat, vilket är ett oacceptabelt slöseri med liv. Oavsett ens syn på värnpliktigas förmåga till strid så ska man minnas att inte alla som bär uniform har en stridande befattning. En av de viktigast och mest oglamorösa aspekterna är logistik, något som kan avgöra ett krig och där kvantitet är avgörande. Här finns det många civila kompetenser som är av yttersta vikt, om man bara har förmågan att verka under fältmässiga förhållanden. En fungerande logistikkedja och omfattande basorganisation skulle göra att vi kan få större effekt ur de stridande förband vi har.

I mina ögon har värnplikten fortfarande en viktig roll att fylla, dels som rekryteringsbas till yrkesförband. Jag hade ingen lust att göra värnplikt, men efter tio månader hade jag bytt uppfattning om försvaret. Jag tror inte att jag är ensam om den upplevelsen, även om det kan slå åt båda hållen. De som efter värnplikt motsvarande en förlängd GMU vill jobba vidare, antingen som kontinuerligt tjänstgörande eller som tidvis tjänstgörande, blir anställda och får sin befattningsutbildning vid respektive krigsförband. De som inte har något intresse av anställning får utbildning inom underhållsfunktioner och civilförsvar. Varje person som kan ge första hjälpen vid olyckor, rena vatten vid störningar i vattenförsörjningen eller hålla sig varm vid ett strömavbrott frigör resurser till att åtgärda det som orsakar problemen istället för att lösa akuta problem som gått att undvika.

Jag tror dock inte att en blixtsnabb försvarsreform är den rätta vägen att gå. Om något så behöver Försvarsmakten just nu de resurser och den arbetsro som krävs för att lyckas inta IO14. Det är den åtgärd som ger snabbast effekt och redan här saknas det stora mängder materiel och personal. Dessutom tillkommer ett skriande behov av medel- och långräckviddigt luftvärn, något som inte finns med i IO14. Vägarna är många men det är tydligt att den inslagna vägen inte gett oss en reell försvarsförmåga. Kvalitet kan trumfa över kvantitet, förmågebredd över specialisering, men just nu har vi varken eller. Oavsett vilken väg man väljer framöver kommer det kräva mer resurser och klarare koppling till målsättningen.

Om man vill återinföra värnplikten utan att orsaka en organisatorisk kollaps så måste kanske skapa en utbildningsorganisation som är skild från krigsförbanden, som kan sköta en försvarsmaktsgemensam GMU. Då kan krigsförbanden, där även hemvärnet är en viktig del, fokusera på befattningsutbildning av sina nya soldater och samövning av förbandsdelarna. Vi har inte tio år på oss att reagera på vår förändrade omvärld, men måste samtidigt kunna se längre än den nuvarande mandatperioden. Gärna ett nytt invasionsförsvar, men först ett fungerande IO14.

Försvarspolitik som valfråga

2014/05/13 § Lämna en kommentar

För några år sedan så föreföll det som helt orealistiskt att försvaret skulle vara en valfråga år 2014. Men när SVT här om veckan hade sin partiledardebatt så inledde man med över 20 minuter försvarsdebatt. Så sent som ett för år sedan hade det varit helt otänkbart. Men även om det glädjer mig att riksdagspartierna tar frågan på något större allvar så vill jag ändå höja ett varningens finger. Försvarspolitik och valfläsk hör inte ihop. Försvarspolitik måste se ur ett längre perspektiv än bara den kommande mandatperioden. Försvarets värde ligger till stor del i den politiska handlingsfrihet det ger och kan aldrig frikopplas från övrig politik.

För att verkligen kunna tala om självständighet så krävs en viss mängd av handlingsfrihet. Utan ett försvar är man väldigt känslig för påtryckningar och riskerar att antingen få lägga sig platt i alla konflikter eller vara beredd på att plikta dyrt. Det krävs inte alltid fientlig trupp på svensk mark för att vi ska förlora vårt självbestämmande. Det kan bland annat ske genom hot av så väl militär som ekonomisk natur. Om varje beslut i riksdagen syftar till att vinna våra allierades gunst eller blidka våra fiender så spelar det ingen större roll att vi faktiskt själva fått välja våra egna parlamentariker. Då kommer självbestämmande och demokrati aldrig vara mer än en illusion.

Det finns en vanlig föreställning att förhållandet mellan en stat och dess medborgare kan liknas vid den mellan barn och föräldrar. Till exempel har svenskan och grekiskan har ordet ”fädernesland”, ryskan ”Rodina – moderlandet”. Men gemensamt för dessa föreställningar där en att staten är föräldern och befolkningen barnen. I mina ögon så är det ett synsätt som baserar sig på en auktoritär världsbild där barn och medborgare är undersåtar. Det är inte ett synsätt som jag förknippar med demokrati. Om något har vi medborgare en föräldraroll, ibland att beskydda, men oftast att uppfostra landet Sverige.

Inte ens i sandlådan är ”min pappa är starkare än din pappa” ett frikort för att bete sig hur som helst. Än mindre ska det vara så i den internationella politiken. Även om jag vill att vi ska kunna försvara Sverige så ska vi inte uppfostra en överbeskyddad mobbare som är grannskapets skräck. Den politiska debatten och demokratiska arbetet är vår gemensamma strävan att göra Sverige till en bra vän och god granne.

Att kritisera Sveriges styre och agerande är det samma som att vara fientligt inställd till Sverige. Blind lydnad och underlåtenhet att kritisera missförhållanden är aldrig det samma som att visa lojalitet. Sverige är inte bara en landyta. Att försvara Sverige är inte bara att hindra en fientlig landstigning. Det är också att skydda Sveriges befolkning och vår gemensamma rätt att forma vilket land Sverige ska vara. Utan en egen röst i världspolitiken och en egen vilja i den nationella politiken så spelar vår självständighet en väldigt liten roll. Utan värden att som är förtjänar att försvaras så är det meningslöst att ha en försvarsmakt. Det är vår strävan efter att göra Sverige till en bättre plats som gör existensförsvaret relevant.

Som anställd soldat så tar jag risken att en dag få välja mellan att döda eller dödas. För mig är det därför ännu mer angeläget att Sverige är ett land som förtjänar den uppoffringen. Därför är jag inte beredd att rösta enbart baserat på ett partis försvarspolitik, även om det är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Om vi köper försvarsförmåga till priset av en negativ samhällsutveckling så kan vi snart finna att vi inte har så mycket kvar som är värt att försvara. För mig är inte den stora valfrågan om Sverige skall försvaras, utan vad som skall försvaras.

Folk och Försvar 2014

2014/01/15 § Lämna en kommentar

För mig brukar Folk och Försvar sammanfalla med en av årets absoluta produktivitets-dippar. Under tre dagar så sitter jag på jobbet hörlurarna långt in i hörselgången och försöker att beta av alla rutinuppgifter jag skjutit upp under den gångna månaden. Sett ur det perspektivet så var det kanske tur att jag hade nog med rutinuppgifter på mitt skrivbord för att hålla mig sysselsatt en hel vecka.

Ett av de starkaste intrycken från årets upplaga av Folk och Försvar är hur stort och i vissa fall litet avtryck det gångna året haft på våra folkvalda. Under 2013 så har vi gång på gång fått indikationer på att vår att närområde inte är lika förutsägbart som vi trott, den ryska påsken, Zapad 2013 och en allt aggressivare rysk utrikespolitik är bara några exempel på ett nygammalt mönster som gjort comeback. Samtidigt så har försvarets tillstånd gång på gång varit föremål för debatt och diskussion. Det kanske tyngsta inlägget i debatten gjordes av Riksrevisionen som i sin rapport konstaterar att Försvarsmakten inte har fått de förutsättningar som krävs för att genomföra IO14, och betydligt allvarligare  att IO14 när den väl införts inte kommer kunna leva upp till de krav den utformats för.

Moderaternas två representanter, Fredrik Reinfeldt och försvarsminister Karin Enström, verkar dock inte ha tagit några som helst intryck av det gångna året. Deras anföranden innehöll förvisso en hel del saker som jag personligen kan hålla med om, att det finns många hot och risker som inte är militära och samarbete med våra grannar är viktigt för säkerhet och stabilitet. Reinfeldt beskrev i vilket dåligt skick det svenska försvaret var när han tog över som statsminister. Något som förvisso stämmer men något som berodde på beslut som gjordes, för att använda Folk och Försvars populäraste fras, med bred enighet. Men det återkommande mantrat om ett försvar som är gripbart här och nu låter dess då mer ihåligt när man konstaterar att det bygger på en organisation som inte finns här och nu. IO14 kommer troligtvis inte införas förrän efter 2023 och då med en försvinnande liten numerär som konsekvens. Det är dock väldigt intressant att Reinfeldt som tidigare varit en av de starkaste NATO-förespråkarna inte längre är intresserad av att driva den frågan eftersom han anser att det inte finns ett tillräckligt stöd för NATO-medlemskap i Sverige.

Karin Enström diskuterade de utmaningar som försvarsreformen står inför samt utvecklingen i Ryssland. Men hon gör inga försök att resonera kring vad det innebär för Sverige eller att bemöta Riksrevisionens rapport. Hennes uttalande om att det behövs ökad transparens kring Försvarsmaktens planering känns i det närmaste parodisk för den som följt med i regeringen icke-beslutsprocess kring de många materielprojekten som väntar på godkännande.

Stefan Löfven verkade vara väldigt obekväm i sin roll och hans anförande kändes väldigt spretigt. Utanförskap, arbetslöshet och bostadsbrist är viktiga frågor och definitivt inkluderat i det vidare begreppet säkerhet men kanske något för ett annat forum än Folk och Försvar.  Även internationell handel, energiflöden och pågående konflikter är naturligtvis viktiga för vår säkerhet men Löfven gjorde inga försök att sätta det i ett konkret säkerhetspolitiskt kontext eller göra någon form av analys.

Peter Hultqvist som är Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson var något mer konkret i sina uttalanden. Han tog avstamp i de slutsatser som Riksrevisionen presenterade i sin rapport, att IO14 inte kommer kunna uppfylla målen inom en snar framtid och de många problem den brottas med. Det är inte det samma som att politisk vilja eller färdiga lösningar men i alla fall ett tecken på en medvetenhet den situation man har att jobba med. Han diskuterade även möjligheten att återinför en allmän mönstring för att vid behov kunna aktivera den vilande värnplikten och ge unga en bättre insikt i vad Försvarsmakten gör. Just förberedelserna för att kunna återuppta värnplikten var en av grundbultarna i den reform som ledde till yrkesförsvaret, men som sedan dess ignorerats av regeringen.

Folkpartiets Jan Björklund tog tillfället i akt att profilera sig som det försvarsvänliga borgerliga alternativet, något som sedan mannaminne varit Moderaternas nisch. Att Jan Björklund sitter inne med en hel del kunskap om det militära har jag inga tvivel om. Inte bara eftersom han är före detta officer utan på grund av hur han diskuterar försvaret. Tillskillnad från många av de tidigare talarna så var han betydligt mer konkret i sina resonemang med förslag ner på en operativ nivå. Björklund lyckades sätta fingret på en väldigt central fråga som ofta går förbi obemärkt i debatten.

En brandkår kan faktiskt inte dimensioneras efter risken för brand, om risken för brand är låg kan man ju ändå inte avskaffa brandkåren. En brandkår måste dimensioneras efter om att om brand trots allt bryter ut, vilken kapacitet krävs då även om risken är liten.

När vi väl behöver ett större försvar så är det oftast försent att göra något åt det. Ett bra exempel är den upprustning som Sverige påbörjade 1939 som inte var färdig förrän i slutet av 1940-talet.  Just den inbyggda tröghet som finns i ett system som är reaktivt snarare än proaktivt har diskuterat på Wisemans Wisdoms under den gångna veckan. Vidare så nämner Björklund att den organisation vi nu kämpar med att inför aldrig har varit avsedd för ett existensförsvar utan för att över tid kunna delta internationella insatser. Något som lett till den låga numerär vi har idag. För att kunna få tillstånd den numerär som krävs för ett existens försvar så öppnar han upp för en kombination av anställda soldater och värnpliktiga.  Främst för att kunna bemanna den materiel vi idag har förrådsställd snarare än en uppbyggnad. I NATO frågan så är Björklund till skillnad från Reinfeldt väldigt tydlig i sitt ställningstagande. Man anser att Sverige bör bli medlemmar i NATO och detta inom en kort framtid. Men hans argumentation är främst ideologisk snarare än operativ vilket han är öppen med. Att höra en politiker prata ideologi är idag rätt ovanligt, men något som jag uppskattar även om jag inte delar den.

Den största överraskning stod nog Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt för. Vänsterpartiet kan knappast kallas försvarsvänligt och brukar som regel vara bland de första att förorda besparingar i försvarsbudgeten. Jonas Sjöstedt beskriver att Vänsterpartiet på senare tid har blivit tvungen att omvärdera sin försvarspolitik. Att öppet säga erkänna att man ändrat sig är för mig något av en frisk fläkt i politiken. Vänsterpartiets NATO-motstånd är känt sedan länge och den vision Sjöstedt presenterar är djupt rotad i den militära alliansfriheten. Men för att alliansfriheten skall vara trovärdig så måste den också kunna backas upp av ett existensförsvar. Enligt Sjöstedts utspel så ser han det som en möjlighet att öka anslaget till förbandsverksamhet genom att minska eller avveckla vårt bidrag till EU:s och NATO:s stridsgrupper och.  I det försvar han presenterar så kommer värnplikten återtas som ett verktyg för rekrytering och folkförankring men utan den faktiska plikten.

Vänsterpartiet är sedan länge skeptiskt till svensk vapenexport och vapenindustrin och Sjöstedt beskriver att det är en av deras viktigaste frågor. Utvecklingen av JAS39E är bland annat ett av de projekt som Sjöstedt ställer sig tveksamt till då det riskerar att bli en mycket dyr affär som han anser kan äta upp en för stor del av försvarsbudgeten. Samtidigt så ser han stora problem med den svenska vapenexporten, både i att den går till fel mottagarländer men också i att den blir ett av många hänsynstaganden när vi bedriver vår utrikespolitik.  Samtidigt så erkänner han att vi kommer behöva en egen vapenindustri och en vapenexport, men att vi måste vara mer selektiv i vem vi säljer till.

Att Sverige skall utgöra en självständig röst i utrikespolitiken är något som Sjöstedt ofta återkom till i sitt anförande och jag kan hålla med om att vi inte har samma starka stämma som t.ex. på Palmes tid. Samarbeten och unioner får i mina ögon aldrig innebära att vi som nation inte vågar stå för våra egna åsikter. För garantier om hjälp vid en invasion är aldrig gratis. Det kan handla om stöd vid internationella insatser, som till exempel var fallet i Irak eller i Sveriges fall säkert vara underrättelser från FRA:s spaning på kabelburen trafik.

Folk och Försvar har på ett sätt varit en väldigt absurd upplevelse. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva den dagen då Folkpartiet står närmare Vänsterpartiet än Moderaterna i sin försvars inriktning. Kanske är inte de breda överenskommelserna som så många talat om omöjliga. Men det verkar allt mer som att det inte kommer bli på Moderaternas villkor. Det är inte utan att jag börjar känna ett svagt hopp inför försvarsbeslut 2015, våra politiker har öppnat sina ögon. Den stora frågan är bara finns det en genuin vilja att gå vidare, åt vilket håll kommer det bli och hur försvaret ska klara av ytterligare en reform innan den förra genomförts. Det kommer i sanning bli ett intressant år. Om jag ska göra en spaning för 2014 så tror jag att årets trendigaste militära begrepp kommer bli värnplikt, i någon form. TV4 och Wiseman har redan tagit upp frågan och jag har för avsikt att skriva av mig inom kort.

Relaterade länkar
Folk och Försvars hemsida för Rikskonferensen där alla föreläsningar finns uppladdade.

Tillägg: DN rapporterat att Vänsterpartiets, via sin försvarspolitiske talesman, Torbjörn Björklund öppnar upp för en höjning av försvarsbudgeten från nuvarande 1,15 % av BNP till upp emot 1,7 % av BNP. det är en avsevärd höjning och medge att det stora materielberget kan minskas avsevärt.

En Potemkinkuliss, var god dröj

2013/12/18 § Lämna en kommentar

ÖB:s uttalande om en-veckas-försvaret på Folk och Försvar för nästan ett år sedan blev startskottet för en debatt om försvarets tillstånd och förmåga. Uttalande belyste något som förvisso var välkänt bland de som har ett försvarsintresse, men blev för många ett chockartad uppvaknande. Det var första gången som en officiell företrädare för Försvarsmakten tog bladet från sin mun. I dagarna släppte Riksrevisionen en rapport vid namnet, Försvarets förmåga till uthålliga insatser. Den öppna delen av rapporten finns att ladda hem via Riskrevisionens hemsida.

Den öppna rapporten sätter på ett plågsamt tydligt sätt fingret på de problem som Insatsorganisation 2014 (IO14) lider av. Vad det står i den hemligstämplade delen av rapporten kan jag bara fantisera om, men jag tvivlar på att bilden den målar upp är ljusare. IO14 har blivit dyrare än planerat, det saknas materiel, det saknas personal och kommer i bästa fall vara uppfylld till 2019. Då under förutsättningen att extra medel tillförs. Då detta är otroligt så kan vi konstatera att organisationen troligtvis kommer vara uppfylld först en bra bit in på 2020-talet. Det är naturligtvis ett stor misslyckande för så väl försvarsmakten som regeringen, men även de bästa planer kan drabbas av bakslag. Rapporten visar dock på en betydligt allvarligare situation, att insatsorganisation 2014 aldrig ens hade en möjlighet att lyckas.

IO14 innehåller tydliga instruktioner för vilken organisation Försvarsmakten skall ha. Väldigt kortfattat så handlar det för markstridskrafterna om två ganska tunna mekaniserade brigader med tre stridsvagnskompanier samt tillhörande funktionsförband till exempel tungtransport, underrättelse samt det som utgör den stora numerären 40 hemvärnsbataljoner. För marinstridskrafterna består organisationen i stora drag av två korvettdivisioner, två minröjningsdivisioner, en ubåtsdivision, ett amfibiekompani samt stödfunktioner. Slutligen så består flygstridskrafterna av fyra stridsflygsdivisioner samt stödfunktioner. En mer detaljerad organisationsplan kan läsas i regeringens, Förslag till insatsorganisation.

Kraven på vad IO14 ska kunna åstadkomma är däremot dess då otydligare, något som Riksrevisionen påpekar i sin rapport. Man använder begrepp som aldrig blir definierade som det är tydligt att man från regeringens och Försvarsmaktens sida tolkar olika.

Vi har funnit att det finns delar av styrningen som är oklar när det gäller vissa begrepp samt när den förmåga som statsmakterna begär, ska ha uppnåtts fullt ut. T.ex. har vi i intervjuer med företrädare för Försvarsmakten funnit att det finns olika tolkningar av vad som avses med centrala begrepp som ”Insatser”, ”uthålligt” och ”över tiden”.

Ett av de tydligaste målen är att Försvarsmakten skall kunna ha 2000 personer på långvariga insatser, inom och utom landets gränser. Uppdelat på upp till fyra olika insatser, varav en skall kunna bestå av en bataljonsstridsgrupp. Detta tolkas av Försvarsmakten som 1700 personer på internationella insatser och resterande 300 inom landets gränser. Utöver detta har även Sverige det organisatoriska ansvaret för en EU battlegroup. Då målsättningen är att större delen av insatserna skall komma vara inom markarenan så har Riksrevisionen studerat dessa förutsättningar närmare. Genom att studerat tio olika paket, bestående av förband från tidigare insatser, som skulle uppfylla dessa krav. Detaljerna kring detta kan läsas på sida 20 i rapporten.

För att kunna bibehålla en långvarig insats så krävs det att den bemannas av mer än ett förband om byter av varandra, en så kallad rotation. Försvarsmaktens planering anger att man för kontinuerligt bemannade förband kan förvänta sig ett 1:4 förhållande mellan insats och total tjänstgöring. Förband bestående av tidvis tjänstgörande personal kan förväntas att som högst ha en rotationstakt om 1:6. För 1:4 rotation så består cykeln av, insatsutbildning, insats, återhämtning och uttag av semester efter avslutad insats samt utveckling och tillväxt. Förband med tidvis tjänstgörande personal, som skall utgöra 75 % av alla gruppchefer soldater och sjömän, har en lägre rotationstakt eftersom personalen även skall har ett ordinarie jobb. Vad dessa siffror innebär är att för varje förband som skall finnas ute på insats så behöver man tre (fem) identiska förband hemmavid som är i andra rotationsfaser.

Detta innebär en stor belastning på de få förband vi i dagsläget kan ställa upp och främst på ett antal funktionsförband som luftvärns-, ingenjörs och artilleriförband. Riksrevisionen bedömer därför att vi med den grad av personaluppfyllnad vi har idag, vid en rotationstakt om 1:4, i genomsnitt skulle kunna uppfylla 37 % av de kompetenser som krävs för de långvariga insatserna. Vid en rotationstakt om 1:6, för förband med tidvis tjänstgörande personal, så skulle vi endast kunna uppfylla 28 % av de specificerade kompetenserna. Till detta kommer att vi i genomsnitt saknar 37 % av den materiel som krävs för att de olika kompetenserna skall kunna verka fullt ut. Om Försvarsmakten fortsätter arbetet med IO14 med prolongerad ekonomisk ram så berömmer Riksrevisionen att motsvarande siffror för 2019 kommer att vara 55 % för en rotationstakt om 1:4 och 40 % vid en rotationstakt om 1:6. Det innebär att vi utslaget över kontinuerligt och tidvis tjänstgörande kommer ha under 50 % tillgänglighet på de kompentenser som krävs. Vi en fullt införd IO14, vilket kräver tillförd personal och materiel, så kommer sifforna att se något bättre ut, 77 % vid en rotationstakt om 1:4 och 69 % vid en rotationstakt om 1:6. För detaljer se sektionerna 5.3 och 5.4 från sida 53.

För flygstridskrafternas del så finns det ett mindre underlag då man sedan 2003 till dags dato endast haft två stridsflygsdivisioner insatta. Men med totalt fyra stridsflygsdivioner så ser man snabbt att man med de rotationstakter som diskuterats i bästa fall skulle kunna ha en division på en långvarig insats. Detta under förutsättningarna att de två divisioner som krävs för nationella behov kan tas ur de förband som har roterat hem. Enligt rapporten är Försvarsmakens egen bedömning är att man skulle kunna genomföra 3-4 rotationer under en period om cirka ett år.

IO14 är därför inte bara försenad och fördyrad. De uppgifter som är ställda kan omöjligen mötas upp av den organisation och de resurser som tilldelats. Även om organisationen så småningom uppfylls så kan det inte leva upp till sina uppgifter. Då har Riksrevisionen inte ens berört frågan om vår förmåga att försvara Sverige mot ett angrepp. Efter ÖB:s uttalande för nästan ett år sedan så råder det väl inga tvivel om hur den förmågan ser ut? Idag, här och nu, är det svenska försvaret inte ens en Potemkinkuliss. Men kulissen beräknas vara färdig 2019, om budgeten utökas. När kommer våra politiker ta tvingas ta sitt ansvar? Förhoppningsvis tidigare än så, men jag skulle inte räkna med det. Inte med de enorma hinder som regering lägger ut i form av besparing genom att hindra försvarsmakten från att nyttja hela sin budget. Men det är ett ämne för en annan dag.

Relaterade länkar
Wiseman’s Wisdom: Riksrevisionen levererar ytterligare en bredsida
Skipper: Aldrig tidigare har skillnaden varit så stor mellan verklighet och dikt inom försvarspolitiken!

Tillägg
SvD: Avgrundsdjup klyfta mellan riksdagen och försvaret

Det är mycket nu

2013/09/17 § Lämna en kommentar

Min 28 dagar långa övningssäsong börjar lida mot sitt slut och snart är det dags att hänga upp uniformen över vintern. Det enda jag har kvar är den relativt korta övningen Höstlöv som kommer att vara en samövning med delar av A9, I19, F21, Helikopterflottiljen och Hemvärnet. Totalt kommer cirka 800 personer att vara inblandade. Det kan ju tyckas vara lite onödigt att först ha en krigsförbandsövning (KFÖ) i augusti och sedan en till övning under september. Med så tätt mellan övningarna så får många besvärligt att kunna vara tjänstledig. Men att Höstlöv genomförs just denna vecka är knappast en slump.

Marinen deltar mellan 6/9 och 19/9 i övningen Northern Coasts där 14 EU- och NATO-länder kommer att öva i södra och mellersta Östersjön. Enligt Försvarsmaktens hemsida handlar det om cirka 35 fartyg och 2500 man. Flygvapnet å sin sida, deltar mellan 16/9 och 27/9 i övningen Arctic Challenge Exercise (ACE) som kommer är baserad i norra delarna av Sverige, Finland och Norge. Närmare bestämt, F21 (Luleå), Bodö flygbas, Örland flygbas och Lapplands flygflottilj (Rovaniemi). Utöver de tre värdnationer deltar även element från Storbritannien och USA. Totalt kommer ACE att omfatta ungefär 90 flygplan och 2000 personer och beskrivs i Norrbottens Kuriren som Europas största flygövning. ACE kommer till viss del att gå omlott med Höstlöv kan komma innehålla inslag av samövning.

Har man i någon omfattning följt med i den medierapportering som finns kring Försvarsmakten så är det numer ovanligt med så många övningar under en så begränsad tidsperiod. Framför allt med tanke på att det gång på gång rapporterats om indragningar inom förbandsverksamheten. Det kan ju då tyckas vara konstigt att totalt 5300 personer från olika länder kommer öva just då. Men någon slump är det dock knappast frågan om.

Under samma period så övas det nämligen även på andra håll. Ryssland och en av dess närmaste allierade, Vitryssland, genomför under samma period en samövning vid namn Zapad 2013, där Zapad betyder väst.  Målet med övningen uppges av RIA Novosti vara att träna skydd mot NATO:s missilförsvar. Det är knappast ett scenario som ger en känsla av välbehag, men jämfört med Zapad 2009 då man bland annat övade försvar med hjälp av taktiska kärnvapen i samband med etniska spänningar i Baltikum så hade läget kunnat vara betydligt värre. Men det visar också på hur man från Ryskt håll ser på situationen i Europa. Eller åtminstone hur man vill beskriva situationen i Europa.Övningen omfattar i storleksordningen 13,000 ryska och vitryska trupper. Detta inkluderar luftlandsättningsförband och förband med amfibisk kapacitet. Det cirkulerar även uppgifter om att övningen skall ha utökats till att omfatta 22,000 man, men jag kan inte hitta några källor som bekräftar detta påstående.

Styrkeförhållandena ger ett intressant perspektiv på senaste tidens uttalanden från våra folkvalda. Tydligen så har den borgerliga regeringen gett oss ett välövat, välutrustat och gripbart försvar. Vilket trotts sin blygsamma numerär står sig väl mot en omgivning som präglas av en ”låg (övnings) nivå”. Tydligen så är tre multilaterala övningar om totalt cirka 5300 personer jämförbart med en bilateral övning med 13,000 personer och att under året ha genomför ett antal oförberedda övningar med upp emot 160,000 man. Vem är det egentligen som står för den låga nivån?

Dessutom så verkar det som att chanserna till att vända försvarets sotdöd snart är slut. I ett gästinlägg på Wisemans Wisdoms signerat av generalmajor Berndt Grundevik så kommer troligtvis den rapport som kommer ligga till grund för 2014 års försvarsbeslut troligtvis att fastställas under första kvartalet. Därefter påbörjas valrörelsen och chanserna till debatt och förändringar av den bild som rapporten målar upp får anses som små. Så egentligen borde jag väl skriva insändare till tidningar istället för blogginlägg till en begränsad skara läsare. Men i oktober så bär det av mot Svalbard för en intensiv månad med doktorandkurser, utan att få se solen på nästan en månad. Innan dess så ska dessutom grunden till nästa artikel helst vara klar. Så jag får se hur tiden och ambitionen räcker till. Det är bara att konstatera, det är mycket nu.

Uppdatering: Svenska dagbladet skriver om övningarna och det gör även Cornucopia.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin FörsvaretEndast för förryckta.