Crux

2015/03/06 § Lämna en kommentar

Crux är uppföljaren till vad som för mig var 2014 största litterära överraskning, Ramez Naams transhumanistiska roman Nexus. Första bokens namne, Nexus, är en silvrig vätska bestående av nanodatorerer som låter användaren augmentera sin hjärna, överbrygga gränsen mellan människa och maskin samt riva murarna mellan individuella medvetanden.

När vi kommer in i Crux har Nexus gått från att vara ett privat experiment till att vara ett globalt fenomen. Nexus finns nu så väl på skumma bakgator som i lugna villaområden och användningsområdena är lika många som användarna. Föräldrar till autistiska barn använder det för att kunna nå ut till sina barn, buddhistiska munkar för att uppgå i världssjälen, sektledare för framtvinga fanatisk lydnad och sadister för att kunna känna sina offers skräck och lidande. Nexus har tagit ett stor steg mot att nå sin enorma potential, för gott och för ont. Bokens huvudperson, Kade, bedriver ett privat krig mot de som försöker utnyttja hans skapelse för onda syften. När han och hans vänner skapade Nexus byggde de in en bakdörr i Nexus-OS som ger honom förmågan att se till att förövarna aldrig kan upprepa sina illdåd.

Bokens drivande externa konflikt, vem som ska kontrollera Nexus känns på många sätt sekundär för berättelsen. För mig är Kades etiska och moraliska konflikt mycket mer intressant. Är hans rättvisa, som utkräver med hjälp av sin bakdörr in i Nexus-OS, verkligen så annorlunda från de illdåd han försöker förhindra? Finns det syften som är så ädla att de ursäktar även de mest avskyvärda medel och är Kades syften verkligen så ädla som han själv vill tro? Crux tar ett steg närmare en av transhumanismens stora frågor, var går gränsen mellan människa och post-människa? Vad händer med de som inte kan eller är villiga att ta steget bortom de männskliga begränsningarna? Kan omodierfierade människor och post-människor samexistera eller kommer den omodifierade människan, liksom Neandertalaren, att utkonkurreras?

Där den första boken utstrålade optimism och förundran över Nexus oanade möjligheter och en känsla av rättmätigt uppror mot etablissemanget målar Crux upp en betydligt mörkare bild. Nexus existerar inte längre i en värld sprungen ur sina skapares idealism utan har släpats genom verklighetens lera och blod. Men det är i den imperfekta verkligheten som idéer verkligen testas och åstadkomma förändring, inte inlåst i ett laboratorium eller reducerad till en partydrog. Där Nexus var euforisk, psykedelisk och full av upptäckarglädje så känns Crux mer jordnära, allvarstyngd och kontemplativ. Den bjöd mig inte på en lika stor läsupplevelse, troligtvis eftersom den inte har nyhetens behag, men lyckas ändå med konststycket att fascinera, ifrågasätta och vara sin idé trogen utan att börja gå på tomgång.

Annonser

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för mars, 2015Endast för förryckta.