Wardruna – Runaljod

2015/01/21 § 2 kommentarer

Det är ingen överdrift att säga att jag lyssnar på musik rätt ofta, mest hela tiden är kanske en bättre beskrivning. När jag pendlar till och från jobbet lyssnar jag på musik, när jag är på jobbet lyssnar jag på musik och när jag kommer hem så lyssnar jag på musik. När jag flyttar så är stereon ofta det sista jag packar ner och det första jag packar upp. De senaste veckorna har det varit en blandning av favoriter som Amon Amarth och Finntroll, med P2 Klassiskt och lite nightcore som omväxling. Men det som spelades mest under hösten 2014 hörde inte hemma i någon av dessa genrer.

Wardruna är en norskt grupp vars musik bäst beskrivs som nyskriven folkmusik spelad på traditionella instrument. Texterna är på så väl norska som på forn- och urnordiska. Det som gör Wardruna lite extra intressant inom sin genre är att gruppen inte består av folkmusiker. Wardrunas grundare Einar ”Kvitrafn” Selvik kommer närmast från den norska black metal scenen och band som Jotunspor och Bak de syv fjell. Det samma gäller för en av gruppen vokalister, Kristian ”Gaahl” Espedal, mer känd sångare i Gorgoroth och God Seed och Lindy Fay Hella som varit vokalist åt bland annat Röyksopp och DJ. Wardunas musik ingår i ett projekt som man kalla Runaljod, en svit om tre album där varje spår representerar en av den äldre futharkens 24 runor. Hittills har bandet släppt två album, Gap Var Ginnunga (2009) och Yggdrasil (2013).

Jag är väldigt svag för kontrasten mellan traditionell folkmusik och ordentligt distade instrument, som hos Hoven Droven. Men Wardrunas styrka ligger i att man istället går åt andra hållet och väljer mer traditionella instrument. På de två albumen spelar Kvitrafn bland annat mungiga, kraviklyra, gethorn, näverlur och tagelharpa. Så trots att musiken är helt nyskriven så ger den ett ålderdomligt, men ändå inte uttalat traditionellt, intryck. Om jag skulle välja ett enda ord för att beskriva Wardrunas musik så är det shamanistisk.

Basen i musiken utgörs ofta av en avskalad, monoton trumslinga som för tankarna till hjärtslag eller trolltrummor. Gaahls mässande och bitvis atonala sång passar perfekt som kontrast till Lindy Fay Hella bidrar mer traditionell skönsång. Lindy Fay Hella har en sångstil som ofta tangerar jojk, och som låter som om den kom från en plats långt bortom lyssnaren. De två stilarna kompletterar varandra, just kombinera det vackra och lite sköra med det fula och grovhuggna gör att musiken blir både jordnära och utomvärldslig.

Det finns ett inslag i Gap Var Ginnunga som jag är rätt kluven till, det är de naturljud som man hittar i bakgrunden. Allt för ofta används det för att förmedla någon form av disneyfierat New Age-perspektiv på naturen som något gulligt och harmoniskt. I Wardrunas musik så hör jag lika delar solljus mellan löv och älvdimma över ängar som nordanvind och iskallt regn. Det känns aldrig insmickrande eller pålagt utan som en självklara bakgrundsljud i den värld där musiken utspelar sig. Gap Var Ginnunga är väldigt tematiskt sammanhållet, men ibland så önskar jag att det var lite spretigare. Idén att varje låt ska representera en runa ur futharken är svår att ta på allvar när det bland är svårt att ens veta var en låt sluta och en annan börjar. Den låt som sticker ut mest är Hagal. Det avskalade ackompanjemanget består av mungiga och slagverk och inledningens mörka och ordlösa sång för tankarna de sutror jag hörde under min vistelse på Eiheiji.

Yggdrasil är ett steg i rätt riktning, det övergripande temat från Gap Var Ginnunga är kvar men utan att man nöter vidare i samma hjulspår. Tempot är högre, arrangemangen är mer dynamiska, stämmorna är fler och albumet har den variation som Gap Var Ginnunga saknade. Där Gap Var Ginnunga är kontemplativ så är Yggdrasil både hårdare och råare men med en transliknande kvalitet. Här får sången utvecklas och går från att bara var ett bland andra instrument till att vara i centrum och utnyttja röstens unika egenskap, att bilda ord. Texterna som är hämtade ur nordisk folk- och asatro får ta mer plats och tillför en dimension som jag verkligen uppskattar och behöver. Öppningsspåret Rotlaust Tre Fell är en god kandidat till att vara min favoritlåt under 2014. Sången är både finstämd och grovhuggen och med har en refräng som formligen kräver att få sjungas högt vid en eld.

Gap Var Ginnunga och Yggdrasil lämnar mig med två frågor. Kommer det avslutande albumet, Ragnarok, hålla samma höga klass? Och när ska jag få tummen ur och köpa den där säckpipan?

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för januari, 2015Endast för förryckta.