Nya tider, nytt försvar?

2014/11/26 § Lämna en kommentar

Med det pågående kriget i Ukraina och ubåtskränkningen i Stockholms skärgård så har värnpliktens vara eller icke vara åter igen diskuterats, både bland närmast sörjande men också av gammelmedia. Värnplikten har av vissa föreslagits som en lösning på Försvarsmaktens bemanningsproblem och som ett sätt att höja vår territoriella beredskap. Men är en återinförd värnplikt verkligen lösningen på de problem försvaret lider av? Kan värnpliktiga hantera komplexa konflikter som kriget i Ukraina, där gränserna mellan terrorism, inbördeskrig och krig allt mer suddas ut eller operera modern högteknologisk försvarsmateriel? Ska vi helt frångå det tankesätt som präglade omställningen till yrkesförsvaret, tillgänglighet och spetskompetens var ledord?

Det råder inga tvivel om att anställda soldater har potential att bli bättre än sina värnpliktiga dito. Det en värnpliktig övade under 12 månader kan en anställd soldat ägna 12 år till. Det ger inte bara möjligheten att bli bättre på samma uppgifter den värnpliktige skulle kunna lösa utan även att både bredda och fördjupa sina färdigheter. Det är ingen slump att flygförare varit anställda officerare långt innan stridsvagnsförare blev anställda soldater. Vissa befattningar är så pass komplexa att de måste övas kontinuerligt, där en mobiliseringsövning vart fjärde år räcker inte till för att bibehålla sin kompetens. Dessutom så ger kontinuiteten som anställd personal innebär en större möjlighet att ta steg i från att verka i samövade grupper och plutoner till samövade brigader och kanske även fördelningar.

Ett problem med värnpliktsförsvaret var de värnpliktigas varierande grad av motivation. För även om det utbildats många initiativrika och motiverade grupper så finns det också många som endast löste sina uppgifter i den mån som krävdes för att undvika bestraffning för ordervägran. En återkommande reflektion efter våra övningar på 92. Artilleribataljonen är hur mycket snabbare vi lär oss och tar för oss av uppgifter jämfört med de värnpliktskullar som vi rekryterats ur.

Men om anställd personal ska bli så bra på sin tjänst som reformen till ett yrkesförsvar försätter så krävs det övning, övning och åter övning. Problemet är att det är allt annat än billigt att öva med förband som består av anställd personal. För varje fältdygn som en anställd har så får man en ersättning på cirka 1000 kr samt åtta timmar ledighet. För ett förband som består av värnpliktiga så är dagsersättningen den samma oavsett om man ligger på logementet eller har strapatsövning, det som kostar extra är de anställa befälens fältdygn. Det är därför en stor skillnad i vad det kostar att ha ett fältdygn för ett kompani med hundra anställda eller ett kompani med 90 värnpliktiga och tio anställda. Med försvarets ansträngda ekonomi så bidrar detta till den trend av sjunkande övningsverksamhet som Wiseman, Skipper och Försvar och Säkerhet redovisat. För egen del så kunde jag i dagarna, med vemod konstatera att nästa års KFÖ blivit omvandlad till en SÖF, bedömt av ekonomiska skäl. Resultatet av den sjunkande övningsverksamheten är att man urholkar många av de fördelar man hoppades få av övergången till ett yrkesförsvar.

Ett välkänt problem är att många avbryter sin anställning i förtid. Med kortare anställningstid så förvärras problemet med uteblivna eftersom man får en minskad intensitet i övningstid kombinerat med en minskad ackumulerad övningstid under en anställning. Med de låga ingångslönerna för GSS utgör tillägget för fältdygn ett avsevärt ekonomiskt tillskott. Kombinerat med att många, på grund av få övningar, upplever att man inte sysslar med sin huvudtjänst så är detta en starkt bidragande orsak till för tidiga avhopp. För hur ska man kunna rekrytera folk med talang, oavsett om det är uthållighet som en professionell triatlet eller simultanförmågan hos en flygledare, om man varken kan erbjuda en bra lön eller en meningsfylld arbetsdag?

Så har värnplikten någon roll att fylla i dagens Sverige? Jag tror det, men inte sin ursprungliga form och inte som ett renodlat värnpliktsförsvar. Politik handlar om att utnyttja de resurser som finns och att göra de kompromisser som krävs. Jag tror inte att vi har de ekonomiska förutsättningarna som krävs för att kunna ställa upp en tillräcklig numerär med enbart anställda soldater. Det handlar om att kravsätta tjänster efter hur mycket övningen tjänsten kräver och hur hög beredskap den kräver. Förband med höga krav på att öva och hög beredskap bör bemannas av kontinuerligt tjänstgörande personal, förband med medelhöga krav på övningstid och beredskap med tidvis tjänstgörande personal och de med låga behov inpliktad personal som gjort repetitionsövningar.

Ett vanligt argument mot förband bestående av värnpliktiga är att ett skytteförband av värnpliktiga bara skulle vara kanonmat, vilket är ett oacceptabelt slöseri med liv. Oavsett ens syn på värnpliktigas förmåga till strid så ska man minnas att inte alla som bär uniform har en stridande befattning. En av de viktigast och mest oglamorösa aspekterna är logistik, något som kan avgöra ett krig och där kvantitet är avgörande. Här finns det många civila kompetenser som är av yttersta vikt, om man bara har förmågan att verka under fältmässiga förhållanden. En fungerande logistikkedja och omfattande basorganisation skulle göra att vi kan få större effekt ur de stridande förband vi har.

I mina ögon har värnplikten fortfarande en viktig roll att fylla, dels som rekryteringsbas till yrkesförband. Jag hade ingen lust att göra värnplikt, men efter tio månader hade jag bytt uppfattning om försvaret. Jag tror inte att jag är ensam om den upplevelsen, även om det kan slå åt båda hållen. De som efter värnplikt motsvarande en förlängd GMU vill jobba vidare, antingen som kontinuerligt tjänstgörande eller som tidvis tjänstgörande, blir anställda och får sin befattningsutbildning vid respektive krigsförband. De som inte har något intresse av anställning får utbildning inom underhållsfunktioner och civilförsvar. Varje person som kan ge första hjälpen vid olyckor, rena vatten vid störningar i vattenförsörjningen eller hålla sig varm vid ett strömavbrott frigör resurser till att åtgärda det som orsakar problemen istället för att lösa akuta problem som gått att undvika.

Jag tror dock inte att en blixtsnabb försvarsreform är den rätta vägen att gå. Om något så behöver Försvarsmakten just nu de resurser och den arbetsro som krävs för att lyckas inta IO14. Det är den åtgärd som ger snabbast effekt och redan här saknas det stora mängder materiel och personal. Dessutom tillkommer ett skriande behov av medel- och långräckviddigt luftvärn, något som inte finns med i IO14. Vägarna är många men det är tydligt att den inslagna vägen inte gett oss en reell försvarsförmåga. Kvalitet kan trumfa över kvantitet, förmågebredd över specialisering, men just nu har vi varken eller. Oavsett vilken väg man väljer framöver kommer det kräva mer resurser och klarare koppling till målsättningen.

Om man vill återinföra värnplikten utan att orsaka en organisatorisk kollaps så måste kanske skapa en utbildningsorganisation som är skild från krigsförbanden, som kan sköta en försvarsmaktsgemensam GMU. Då kan krigsförbanden, där även hemvärnet är en viktig del, fokusera på befattningsutbildning av sina nya soldater och samövning av förbandsdelarna. Vi har inte tio år på oss att reagera på vår förändrade omvärld, men måste samtidigt kunna se längre än den nuvarande mandatperioden. Gärna ett nytt invasionsförsvar, men först ett fungerande IO14.

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för november, 2014Endast för förryckta.