Cosmos: A SpaceTime Odyssey

2014/08/26 § Lämna en kommentar

Det långt ifrån alla dagar som jag längtar efter att gå till jobbet. Glädjen att upptäcka och utforska kan ofta begravas under berg av data som är både överväldigande och irrelevant. Men sedan några veckor har tillbaka så har jag hittat något som alltid lyckas med att påminna mig om varför jag inte har ett vanligt jobb och varför jag efter 19 års utbildning fortfarande ser mig själv som en student.

Cosmos: A SpaceTime Odyssey är den andliga uppföljaren till Carl Sagans tv-serie Cosmos: A Personal Voyage från 1980. I den nya tappning har astrofysikern Neil deGrasse Tyson tagit över rollen som berättare. Neil deGrasse Tyson är på många sätt även Carl Sagans andliga arvtagare i att han är inte bara forskare utan en entusiasmerande lärare. Som sjuttonåring så var Neil deGrasse Tyson på studiebesök hos Carl Sagan. En upplevelse som han beskriver med orden.

”I already knew I wanted to become a scientist. But that afternoon, I learned from Carl the kind of person I wanted to become.”

A SpaceTime Voyage är en ganska spretig historia, som så ofta är fallet när försöker beskriva vårt kosmos. Den spänner över hela vårt universums historia, från Big Bang, till den avlägsen framtid. När solen förångat jorden och allt som återstår är en vit dvärg som sakta kommer svalna över de kommande tiotals miljarder åren. Man går bortom de ofattbara avstånden som avgränsar vårt synliga universum, ut i multiversum och hela vägen ner i de subatomära partiklarnas absurda värld.

Som fysiker och science fiction entusiast så är det ganska sällan som jag lär mig något nytt från den här typen av dokumentärer. För att jag ska lära mig något nytt så måste jag oftast gå bortom det rent populärvetenskapliga. Naturfilmer med sitt vackra foto ofta ha ett konstnärligt mervärde, även om de inte tillför några nya insikter eller kunskaper. Men inom fysiken är det sällan som data kommer i form av fotografier eller filmscener. Inom fysiken har astronomin en särställning i att bygger på just bildanalys och har producerat bilder som både kan ta andan ur en och förändra ens perspektiv på kosmos. Ta bara Hubble Ultra Deep Field som ett exempel.

A SpaceTime Odyssey är mycket riktigt en visuell fest. Man har på ett sömlöst sätt kombinerat astronomiska foton och naturbilder med ambitiösa datorvisualiseringar. Men samtidigt är det där som serien uppvisar sina brister, den känns ibland överproducerad. Man verkar inte är trygg i sitt narrativ och försöker klämma in så många visuella bländverk som möjligt i varje scen. Neil deGrasse Tysons genuina passion för vetenskap och utforskning av rymden gör honom till en fantastisk föreläsare. Hans försvarstal för rymdprogrammet ger mig rysningar varje gång jag hör det. Men manuskriptet förmår inte riktigt att förmedla denna passion. Det blir för perfekt, för genomtänkt och för sterilt.

För mig så är den stora behållningen av A SpaceTime Odyssey det perspektiv på vårt universum och på vetenskapen som den ger. Att förstå de mest grundläggande egenskaperna hos vårt universum är att konfronteras med sin egen obetydlighet. Vi är en planet, i ett solsystem runt en av Vintergatans 300 miljarder stjärnor, i en av det synliga universums 200 miljarder galaxer. Mänsklighetens födelse är en konsekvens av 14 miljarder år av ständig förändring och oräkneliga supermassiva stjärnors död. Utan dem hade inte det kol, syre, kväve och andra tunga grundämnen som vår kropp består av skapats. För trots universums sinnesförintande storhet så är vi alla en del av vad som gör det så fantastiskt.

När Neil deGrasse Tyson beskriver vetenskapens historia upplever jag samma ambivalenta känsla av obetydlighet och samhörighet. För den urmänniska som lärde sig tämja elden så måste den moderna människan framstå som gudar. Men vi skulle inte vara där vi är idag om det inte vore för en av mänsklighetens äldsta och mest karaktäristiska drag, vår nyfikenhet. A SpaceTime Odyssey berättar vetenskapens historia genom betydelsefulla, och inte så sällan uppmärksammade, forskares levnadsöden. Det som är slående är inte bara hur många briljanta forskare som tillsammans, steg för steg, gett oss vår förståelse av universum, utan också hur många gånger de mest banbrytande forskarna varit motarbetade av sin samtid. Men även när det inte råder någon oenighet om sakernas tillstånd så ligger det i vetenskapens natur att ifrågasätta. Vetenskapens styrka ligger i att den alltid ställer den enklaste, men mest subversiva frågan. Varför? En fråga som lett till att vetenskapens historia är kantad av konflikter med så väl religiösa som världsliga ledare samt både juridiska och akademiska auktoriteter. Ett tema som är lika sorgligt som återkommande och gör mig ännu mer tacksam för de uppoffringar som ligger bakom den kunskap vi besitter.

För mig är det just det historiska perspektivet som gör Cosmos: A SpaceTime Odyssey så minnesvärd. Mina egna resultat ser rätt oväsentlig ut jämförda Maxwells och Hubbles och även om mina utmaningar bara är bagateller jämfört med det Galileo fick genomlida. Men det får mig inte att känna att mina insatser är meningslösa. Jag känner mig istället tacksam och hedrad över att få vara del av denna mänsklighetens största bedrift, den vetenskapliga metoden och utforskningen av vårt universum. Och jag kan bara hoppas att jag, om det så blir mitt sista andetag, vågar skrika ”There are four lights”.

Annonser

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för augusti, 2014Endast för förryckta.