Spår

2014/03/10 § Lämna en kommentar

Det är en vinterkväll på Bromma flygplats, ute på plattan står ett anonymt privatjet och väntar. Två män leds in i en av byggnaderna av svensk säkerhetspolis. En stund senare kommer männen ut igen, denna gång ledda av maskerade vakter. De båda männen bär identiska overaller, har en huva som gör att de inte kan se något, deras händer och fötter är hopkedjade. De leda ombord på det väntande jetplanet, spänns fast i sina stolar och lyfter snart mot en okänd destination. När de landar fängslas de utan rättegång och torteras. Det skulle kunna vara upptakten till en svensk thriller med Mikael Persbrant i huvudrollen men är precis vad som skedde den 18 december 2001 när två egyptiska medborgare bosatta i Sverige, Ahmed Agiza och Mohammed Alzery, under mycket ovanliga omständigheter avvsiades till Egypten. Händelsen blev när den avslöjades känd som Egyptavvisningarna.

Jag kommer ihåg när avslöjandet gjordes 2004. Men jag minns bara de grova dragen. Dels så var det tio år sedan, men det var dessutom i samband med min värnplikt och min första vistelse i Japan, som både bildligt och bokstavligt innebar en mediaskugga. Det kan därför vara på sin plats att påminna om några av detaljerna kring avvisningarna.

För det första strider det mot FN:s konvention mot tortyr att avvisa någon till ett land där denne riskerar tortyr. Då tortyr är vanligt förekommande i egyptiska fängelser så var detta en mycket verklig risk. För att komma runt detta förhandlade man från svensk sida fram en garanti för att de båda inte skulle bli torterade. Men uppföljningen av denna överenskommelse bestod endast av att Agiza och Alzery intervjuades av svenska ambassadören i Kairo, Sven Linder, med fängelsepersonal närvarande. De vittnesmål om tortyr som framfördes förnekades sedan Linder i intervjuer och de officiella handlingarna censurerade.

Själva avvsiningaren var sig ovanlig. Planet var ett privatjet registrerat på ett anonymt amerikanske bolag och vakterna var inte svenska poliser utan maskerade män som inte yttrade ett ord under tiden. Efterforskningarna visade att jetplanet alltid utgick från Washington DC, ofta besökte Guantanomo Bay och lämnade efter sig ett spår av försvunna människor. Planet var dessutom inte tillgängligt för privatpersoner eller företag utan hyrdes endast ut till amerikanska myndigheter. Vad som gör det hela mer anmärkningsvärt är att SÄPO gjorde sitt första gripande 16:40 men att beslutet om avvisning inte var i deras hand förrän som tidigast 17:00. Det kan inte förklaras med att man har en effektiv organisation utan att man på förhand visst vad beslutet skulle bli och när det skulle ske.

Lena Sundströms bok Spår beskriver det journalistiska arbete som ledde fram till avslöjandet som borde ha skakat samhället i grunden. Boken följer de tre TV4-journalisterna Sven Bergman, Joachim Dyfvermark och Fredrik Laurins försök att tränga igenom den mur av förnekanden och hemligstämplar som omgärdade avvisning.

Spår är en djupdykning i den svenska politikens innersta rum och de beslut som tas bakom lykta dörrar. Ju mer de tre journalister nystar i affären dess då tydligare blir det att det inte var något som skedde via tysta överenskommelser mellan tjänstemän på CIA och SÄPO utan något som gick hela vägen in i regeringen. Beslutet om avvisningarna togs under ett extrainsatt regeringssammanträdande samma dag som avvisningarna skedde. På sammanträdet närvarde inte minre än 15 statsråd, inklusive statsminister Göran Person, vice statsminister Lena Hjelm-Wallén, utrikesminsiter Anna Lindh, justitieminster Tomas Bodström och försvarsminister Björn von Sydow.

Den diskrepans som framträder mellan Sveriges höga moral kring mänskliga rättigheter och de realpolitiska ställningstagande som de används för att dölja kunde inte vara större. Det är med en sorts skräckblandad förtjusning man ställer sig frågan om våra politiker och statsanställda är blåögda och inkompetenta eller beräknande och hänsynslösa. Kanske är det turerna kring Anna Lindhs delaktighet som är mest intressanta då hon efter sin död fick en sort helgonstatus. Men den bild som Spår målar upp av våra dåvarande folkvalda är allt annat än helgonlik.

Boken berättas som om det vore en roman vilket gör att den får en annan dramaturgi än en renodlad faktabok. Det är väldigt fascinerade att få följa med i det journalistiska arbetet och se personerna bakom. Den kombination av idealism och brinnande intresse som verkade vara en drivande kraft och genomtänkta manipulation som arbetet krävde utgör en hissnande läsning. Den visar hur man utan några kort på handen, annat än en historia som måste berättas, kan förändra hela bilden av ett land. Men bokens format är också en av dess svagheter. Den består av dramatiseringar snarare än intervjuer och fakta. För samtidigt som den är spännande och medryckande så gör det samtidigt att man får overklighetskänslor. Jag finner mig gång på gång tänka att det nog bara är fiktion. Kanske är det därför som Egyptenavvisningen har glömts bort. Det är en historia som är lite för spektakulär för att vara sann. Även om det blev regeringsskifte 2006 så har jag mycket svårt att tänka mig att avvisningarna var en bidragande orsak. När det väl kommer till kritan är det väldigt få som bryr sig om sådana frågor om de ställs mot pengar i den egna plånboken.

Sammantaget så är Spår en av de mest omskakande böckerna jag läst på väldigt länge. Inte på grund av att den presenterar så mycket för mig nya fakta utan det systematiska sätt som den gör det på. Den blir ett koncentrat av brottstycken som jag minns sedan det ursprungliga avslöjandet. Den är ett skrämmande exempel på när helheten är större en dess ingående delar. Den gör också väldigt tydligt att de senaste årens Pirate Bay-rättegångar, FRA-debatter och NSA-avslöjanden inte utgör något nytt och unikt. Det är ingen skillnad på en röd eller blå regering i dess underlåtenhet mot stormakterna. Det enda som verkar skilja är hur man motiverar sina beslut.

Spår visar på det pris vi betalar för våra internationella samarbeten. För ibland kan de osynliga kostnaderna större än de synliga. Vad mer har Sverige gjort för att vinna politiska gentjänster? Vilka uppgifter är det egentligen som FRA levererar till GCHQ och NSA? Hur mycket mer är det som sker i så stor hemlighet att det aldrig kommer till allmänhetens kännedom? Det kommer vi aldrig få veta. Det ligger i hemlighetens natur att dess omfattning aldrig kan bli helt känd. För hur uppskattar man omfattningen på det man inte ens vet om existerar. För jag kan inte tänka mig att egyptenavvsiningen är det enda moraliska övertramp som en Svensk regeringen gjort för att köpa politiska poäng på den internationella arenan, allt i den gemensamma säkerhetens namn. Men vad är dessa politiska poäng egentligen värda när det kommer till kritan, när vår egen säkerhet står på spel? Ukraina har haft ett samarbete med NATO som på många sätt är närmare än det Sverige har. Man har bland annat stöt NATO:s operationer  i Irak och Afghanistan. Men hittills så har ingen av deras så kallde nära vänner ställt upp för dem. Så kan vi verkligen förvänta oss att någon kommer till vår räddning? Och om räddningen väl kommer vad har den då redan kostat oss?

Annonser

Taggad: , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande SpårEndast för förryckta.

Meta