Publish or perish

2014/03/25 § Lämna en kommentar

Vetenskapen bygger på att man som enskild forskare fritt kan använda andra forskares resultat. Vi använder vår gemensamma samlade kunskap som bakgrund för vår egen forskning och för jämföra med framtida resultat. I mitt dagliga arbeta använder jag kod som utvecklats på IRF:s avdelning i Uppsala. Den är tillgänglig under Beerware License, det vill säga att får använda programmet om man bjuder upphovsmannen på en öl om man träffas. Forskning är därför i mångt och mycket en sample/remix-kultur. Genom att hitta nya tolkningar och tillföra eget material skapar något som är större än summan av dess ingående delar. Det enda motkravet för att få använda någon annan persons resultat är att man anger sin källa, både för att kunna under bygga sina påståenden men även för att ära den som äras bör. Att ange källan är skillnaden mellan en referens och ett plagiat.

För mig som laddat hem musik, spel och film så länge som min uppkoppling tillåtit så känns det som något självklart att fritt sprida filer. Först var det via suspekta hemsidor är man fick ducka mellan pop-ups för att ladda med MP3-filer. Sen blev det Kazaa där allt var virus eller porr, utom porren som bara var virus. Sen fortsatte man via Ancient Spirit och Pirate Bay att se och lyssna på allt som verkade intressant utan att bry sig i hur vida det var lagligt eller för den delen ens lovligt. Men att byta namn på filerna och påstå att jag är upphovsmannen har alltid varit mig helt främmande. Distinktionen mellan att nyttja och utnyttja har jag alltid upplevt som väldigt tydlig.

Jag håller just nu på med att revidera min andra forskningsartikel och tvingas då arbeta mot en av forskningsvärldens stora avarter, de vetenskapliga tidsskrifterna. Där kombinerar man forskningens höga ideal om tillgänglighet och fritt användande med en hänsynslös affärsmodell som allt mer framstår som ett hinder för framtida forskning.

Att bli publicerad i en vetenskaplig tidsskrift är inte bara viktigt, det är hela ditt existensberättigande som forskare. En artikel som blivit publicerad har granskats av minst två oberoende experter på området och på så sätt kvalitetssäkrats. Det är ett av de viktigaste stegen för att skilja faktisk vetenskap från pseudo-vetenskap. Vilka tidsskrifter du publicerar i avgör inte bara din forsknings genomslagskraft utan även din forskningsgrupps och institutions anseende och dina framtida karriärmöjligheter. Att bli publicerad i Nature kan vara skillnaden mellan en befordran eller att inte få fortsatt anställning. På engelska kallas det publish or perish.

Att skriva en vetenskaplig artikel är inte lätt, framför allt inte om man har resultat som ingen väntade sig att få. Man ska med text och bilder få en främmande människa att inte bara förstå processen och resultaten, utan också komma att dela dina slutsatser. Du måste skriva en artikel som är tydlig, detaljerad, övertygande men som samtidigt inte döljer några motsägelsefulla observationer bara för att det gynnar din tes. Allt detta på ett sätt som är både kortfattat och inbjuder till läsning. Jag överdrier inte när jag säger att det är stora mängder upprymdhet, frustration, inspiration och perspiration som ligger bakom en artikel.

Utöver detta så tillkommer ett antal stilistiska krav från tidsskriftens sida. Ju äldre och ju mer prestigefylld tidskriften är dess då striktare och ofta orimligare är kraven. När min första artikel skulle publiceras i Journal of Geophysical Research så fick jag till exempel inte använda den internationellt vedertagna ISO-standarden för tid och datum, utan blev tvungen att ändra till det amerikanska formatet DD/MM/YY. Lyckligtvis så har de stora journalerna sina egna LaTeX-mallar som gör en stor del av jobbet åt dig. I alla fall om du tagit dig tid lära dig att använda LaTeX. Forskare, lär dig använda LaTeX!

När din artikel är färdig så skickar du in den till din tilltänkta tidsskrift, ofta via ett omständigt och uråldrigt datasystem. Om tidsskriftens redaktör tycker att artikeln är lämplig för publikation så kontaktar hen två oberoende, anonyma experter som får ganska din artikel. Det är kallas med facktermer peer review. Om de anser att din artikel är tillräckligt nyskapande, relevant och håller nog hög kvalitetet så får du en chans att besvara de frågor som oundvikligen uppkommit under granskningen samt komplettera eventuella mindre brister. Processen forsätter på detta sätt till dess att artikel antingen kan publiceras eller refuseras om oegentligheter framkommit.

Det är en omfattande process men som är helt nödvändigt för att inte riskera att publicera förfalskade forskningsrön, något som ändå händer för ofta. Det är både en tidskrävande, och i slutändan en dyr process. Den tidskrift som jag publicerar i, Journal of Geophysical Research, kostar i sin helhet 5915 $/år eller cirka 38000 kr/år för en institutionsprenumeration. Det är inte en av de billigare tidsskrifterna men de dyraste kostar upp emot 15000-20000 $/år. Många förlag säljer dessutom endast sina tidsskrifter i färdiga paket. Då kan man tvinga sina kunder att köpa fyra smala tidsskrifter för bara att komma åt storsäljaren i paketet. Det slår hårt mot många mindre universitet, men även en gigant som Harvard har problem att betala för sina prenumerationer.

Det är nu saker och ting blir spännande. Det är ganska naturligt att läsarna betalar för att prenumerera på tidsskrifterna, man får tillgång till de noggrant granskade artiklar som utgör den bas man bygger sin egen forskning på. Men hur mycket av dessa intäkter går till forskarna som skrivit artikeln och sedan överlåtit sin upphovsrätt till tidsskriften? Svaret är inget, eller rättare sagt mindre än inget. När min första artikel blivit antagen för publikation så fick jag en räkning på 1000 $ skickat till mig. Det är vad vi får betala för det arbete som tidsskriften lägger ner på att få artikeln klar för publicering. Om jag vill att artikeln ska vara tillgänglig för allmänheten och inte bara prenumeranter så får jag lägga på ytterligare 3500 $ på räkningen. Att granska en artikel är naturligtvis en omfattande process eftersom det kräver man anlitar oberoende experter som kan göra jobbet. Experter vars tid är väldigt dyrbar, experter som ironiskt nog i en majoritet av fallen inte får betalt en enda krona för att granska artikeln. Peer-review är nämligen så fundamentalt för forskningen att forskare förväntas göra detta gratis då man själv är beroende av att någon annan granskar dina artiklar.

Man kan därför med all rätt fråga sig vad de 1000 $ avdelningen betalade var värt. Jag får en viss korrekturläsning, men merparten görs av en obetald, anonym expert. Jag får en mer genomarbetat layout på artikeln. Men då jag jobbar i LaTeX och tidsskriftens egen LaTeX-mall så består skillnaderna i att någon bestämt var mina tabeller och illustrationer ska ligga samt att den förses med sidfot och sidhuvud. Är det värt min upphovsrätt och 1000 $?

Tidsskrifternas affärsmodell från en svunnen tid. När den infördes var det betydligt mer komplicerat att typsätta och trycka en artikel, framför allt en med bilder och ekvationer. För att läsa en artikel fick man gå till sitt universitetsbiblioteks arkiv och gå igenom de tidsskrifterna som fanns i den fysiska samlingen. Jag vågar påstå att idag så står de flesta tryckta tidsskrifterna och samlar damm. För en förkrossande majoritet av forskarna är det både snabbare och enklare att söka och ladda hem artiklarna via någon av den många forskningsdatabaser som finns tillgängliga på internet.

Så finns det något sätt att komma runt hela problematiken? Det finns tidsskrifter som förvisso tar betalt av författarna men där alla artiklar sedan är öppna för allmänheten. Ett exempel inom mitt område är Annales Geophyicae eller den bredare ArXiv (notera URL:en). Om jag istället publicerat min artikel i Annales Geophysicae så hade kostnaden blivit 451 €, vilket är ungefär hälften av vad jag betalade till Journal of Geophysical Research. Granskningen av min artikel hade varit precis lika strikt men den hade sedan varit fritt tillgänglig för allmänheten. Så varför publicerade jag inte min artikel där?

Det jag som forskare personligen får ut av att publicera en artikel är inte pengar utan erkännande. I forskningsvärlden finns det inget som är så mycket värt som att bli citerad. Att ens artikel blir citerad visar att ens forskning är relevant och kvalitativ. Antalet artiklar man publicerar och antalet citering man får likaställs allt för ofta med ens värde som forskare. Annales Geophyicae är inte en lika prestigefylld tidsskrift som Journal of Geophysical Science, den är till exempel i det närmaste okänd utanför Europa. Därför skulle resultatet bli att väldigt få skulle läsa min artikel och ännu färre skulle i slutända citera den. Min artikel hade inte varit sämre, men chansen att den faktiskt tillfört något till mitt forskningsområde hade sjunkit drastiskt.

Missförstå mig inte, jag grämer mig inte över att vi måste betala för att få publicera våra artiklar, det kan jag leva med. Jag grämer mig inte över att jag inte får betalt från förläggarna eller att jag förlorar min upphovsrätt. Mitt bidrag till världen är inte min privatekonomi utan min kunskap. Ett erkännande av min förmåga som forskare räcker bra. Men att förläggarna för de stora tidsskrifterna ska kunna ta betalt från både skribenter och läsare är inget annat än att hänsynslöst utnyttja sitt monopol på forskning. Jag vet inte om det är ren och skär girighet eller att man glömt varför man finns till, för att sprida kunskap och vetenskap. Men det är inte en situation som är unik för forskningen, många branscher lever gott på att använda uppfinnares och konstnärers verk utan en själig ersättning.

So wait a minute… you want me to go shopping, cook the food, and put it in front of you but you won’t let me sit down and eat with you? The fuck is that?

Without me and everybody like me out there you ain’t nutting but a good idea, motherfucker
-Immortal Technique, The message and the money

Vi sitter därför i en tillsynes omöjlig situation. Om vi väljer att publicera i de traditionella journalerna så föder vi ett i grunden felaktigt system. Men om vi publicerar i de öppna tidsskrifterna så riskerar vi att marginalisera vår egen forskning. Men utan kvalitativa artiklar i de öppna tidsskrifterna så kommer de aldrig få det erkännande som krävs för att bryta den onda cirkeln. Jag kan inte påstå att jag sitter inne med en enkel och smärtfri lösning, men en insikt om problemets natur är det första steget. Nästa gång någon säger att jag inte förstår hur det är att drabbas av fildelning så vet jag vad jag ska svara: Du slipper i alla fall betala fildelarnas räkningar.

 

Annonser

Spår

2014/03/10 § Lämna en kommentar

Det är en vinterkväll på Bromma flygplats, ute på plattan står ett anonymt privatjet och väntar. Två män leds in i en av byggnaderna av svensk säkerhetspolis. En stund senare kommer männen ut igen, denna gång ledda av maskerade vakter. De båda männen bär identiska overaller, har en huva som gör att de inte kan se något, deras händer och fötter är hopkedjade. De leda ombord på det väntande jetplanet, spänns fast i sina stolar och lyfter snart mot en okänd destination. När de landar fängslas de utan rättegång och torteras. Det skulle kunna vara upptakten till en svensk thriller med Mikael Persbrant i huvudrollen men är precis vad som skedde den 18 december 2001 när två egyptiska medborgare bosatta i Sverige, Ahmed Agiza och Mohammed Alzery, under mycket ovanliga omständigheter avvsiades till Egypten. Händelsen blev när den avslöjades känd som Egyptavvisningarna.

Jag kommer ihåg när avslöjandet gjordes 2004. Men jag minns bara de grova dragen. Dels så var det tio år sedan, men det var dessutom i samband med min värnplikt och min första vistelse i Japan, som både bildligt och bokstavligt innebar en mediaskugga. Det kan därför vara på sin plats att påminna om några av detaljerna kring avvisningarna.

För det första strider det mot FN:s konvention mot tortyr att avvisa någon till ett land där denne riskerar tortyr. Då tortyr är vanligt förekommande i egyptiska fängelser så var detta en mycket verklig risk. För att komma runt detta förhandlade man från svensk sida fram en garanti för att de båda inte skulle bli torterade. Men uppföljningen av denna överenskommelse bestod endast av att Agiza och Alzery intervjuades av svenska ambassadören i Kairo, Sven Linder, med fängelsepersonal närvarande. De vittnesmål om tortyr som framfördes förnekades sedan Linder i intervjuer och de officiella handlingarna censurerade.

Själva avvsiningaren var sig ovanlig. Planet var ett privatjet registrerat på ett anonymt amerikanske bolag och vakterna var inte svenska poliser utan maskerade män som inte yttrade ett ord under tiden. Efterforskningarna visade att jetplanet alltid utgick från Washington DC, ofta besökte Guantanomo Bay och lämnade efter sig ett spår av försvunna människor. Planet var dessutom inte tillgängligt för privatpersoner eller företag utan hyrdes endast ut till amerikanska myndigheter. Vad som gör det hela mer anmärkningsvärt är att SÄPO gjorde sitt första gripande 16:40 men att beslutet om avvisning inte var i deras hand förrän som tidigast 17:00. Det kan inte förklaras med att man har en effektiv organisation utan att man på förhand visst vad beslutet skulle bli och när det skulle ske.

Lena Sundströms bok Spår beskriver det journalistiska arbete som ledde fram till avslöjandet som borde ha skakat samhället i grunden. Boken följer de tre TV4-journalisterna Sven Bergman, Joachim Dyfvermark och Fredrik Laurins försök att tränga igenom den mur av förnekanden och hemligstämplar som omgärdade avvisning.

Spår är en djupdykning i den svenska politikens innersta rum och de beslut som tas bakom lykta dörrar. Ju mer de tre journalister nystar i affären dess då tydligare blir det att det inte var något som skedde via tysta överenskommelser mellan tjänstemän på CIA och SÄPO utan något som gick hela vägen in i regeringen. Beslutet om avvisningarna togs under ett extrainsatt regeringssammanträdande samma dag som avvisningarna skedde. På sammanträdet närvarde inte minre än 15 statsråd, inklusive statsminister Göran Person, vice statsminister Lena Hjelm-Wallén, utrikesminsiter Anna Lindh, justitieminster Tomas Bodström och försvarsminister Björn von Sydow.

Den diskrepans som framträder mellan Sveriges höga moral kring mänskliga rättigheter och de realpolitiska ställningstagande som de används för att dölja kunde inte vara större. Det är med en sorts skräckblandad förtjusning man ställer sig frågan om våra politiker och statsanställda är blåögda och inkompetenta eller beräknande och hänsynslösa. Kanske är det turerna kring Anna Lindhs delaktighet som är mest intressanta då hon efter sin död fick en sort helgonstatus. Men den bild som Spår målar upp av våra dåvarande folkvalda är allt annat än helgonlik.

Boken berättas som om det vore en roman vilket gör att den får en annan dramaturgi än en renodlad faktabok. Det är väldigt fascinerade att få följa med i det journalistiska arbetet och se personerna bakom. Den kombination av idealism och brinnande intresse som verkade vara en drivande kraft och genomtänkta manipulation som arbetet krävde utgör en hissnande läsning. Den visar hur man utan några kort på handen, annat än en historia som måste berättas, kan förändra hela bilden av ett land. Men bokens format är också en av dess svagheter. Den består av dramatiseringar snarare än intervjuer och fakta. För samtidigt som den är spännande och medryckande så gör det samtidigt att man får overklighetskänslor. Jag finner mig gång på gång tänka att det nog bara är fiktion. Kanske är det därför som Egyptenavvisningen har glömts bort. Det är en historia som är lite för spektakulär för att vara sann. Även om det blev regeringsskifte 2006 så har jag mycket svårt att tänka mig att avvisningarna var en bidragande orsak. När det väl kommer till kritan är det väldigt få som bryr sig om sådana frågor om de ställs mot pengar i den egna plånboken.

Sammantaget så är Spår en av de mest omskakande böckerna jag läst på väldigt länge. Inte på grund av att den presenterar så mycket för mig nya fakta utan det systematiska sätt som den gör det på. Den blir ett koncentrat av brottstycken som jag minns sedan det ursprungliga avslöjandet. Den är ett skrämmande exempel på när helheten är större en dess ingående delar. Den gör också väldigt tydligt att de senaste årens Pirate Bay-rättegångar, FRA-debatter och NSA-avslöjanden inte utgör något nytt och unikt. Det är ingen skillnad på en röd eller blå regering i dess underlåtenhet mot stormakterna. Det enda som verkar skilja är hur man motiverar sina beslut.

Spår visar på det pris vi betalar för våra internationella samarbeten. För ibland kan de osynliga kostnaderna större än de synliga. Vad mer har Sverige gjort för att vinna politiska gentjänster? Vilka uppgifter är det egentligen som FRA levererar till GCHQ och NSA? Hur mycket mer är det som sker i så stor hemlighet att det aldrig kommer till allmänhetens kännedom? Det kommer vi aldrig få veta. Det ligger i hemlighetens natur att dess omfattning aldrig kan bli helt känd. För hur uppskattar man omfattningen på det man inte ens vet om existerar. För jag kan inte tänka mig att egyptenavvsiningen är det enda moraliska övertramp som en Svensk regeringen gjort för att köpa politiska poäng på den internationella arenan, allt i den gemensamma säkerhetens namn. Men vad är dessa politiska poäng egentligen värda när det kommer till kritan, när vår egen säkerhet står på spel? Ukraina har haft ett samarbete med NATO som på många sätt är närmare än det Sverige har. Man har bland annat stöt NATO:s operationer  i Irak och Afghanistan. Men hittills så har ingen av deras så kallde nära vänner ställt upp för dem. Så kan vi verkligen förvänta oss att någon kommer till vår räddning? Och om räddningen väl kommer vad har den då redan kostat oss?

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för mars, 2014Endast för förryckta.