Necronomicon, en Lovecraft-antologi

2014/02/03 § 4 kommentarer

Howard Phillips Lovecraft, eller H. P. Lovecraft som han är mer känd som, är en av många inflytelserika författare som förblivit relativt okända utanför sin ganska snäva läsarkrets. Kanske är det inte så konstigt då hans skräckberättelser ursprungligen publicerades i tidningen Wierd Tales Men bland rollspel datorspel och metallåtar finns det en uppsjö av eller mindre uppenbara referenser och hyllningar av Lovecraft. Och hans betydelse som inspirationskälla har diskuterats av författare så som Arthur C Clark, Joyce Carol Oates, Stephen King, och Neil Gainman. Kanske är det så att berättelsernas inflytande på kulturen med välkänt än berättelserna i sig. Lovecraft har haft en sorts svensk renässans senare tid. Nu senast med Unga Dramatens skräckmusikal Necronomicon och för några år sedan Anders Fagers Lovcraftianska novellsamling Svenska Kulter. Men Lovecraft kan knappast kategoriseras som varken populärkultur eller finkultur utan någon som har sin främsta förankring inom nördkulturen. I antologin Necronomicon så finns 35 av hans mest kända berättelser samlade.

När jag läser så är det oftast berättelsen som är det drivande och språket är ofta något som jag bara märker av när det är väldigt bra eller väldigt dåligt. Men det finns två författare som jag kan identifiera på hur de skriver, Murakami och Lovecraft. Murakami är lite lurig eftersom hans texter gått igenom en översättning, men hans stil och dramaturgi lyser ändå igenom oavsett om det handlar om brunnar, talande katter eller löpning. Lovecraft har däremot på engelska ett språk och en berättarstil som är så eget att man skulle känna igen hans böcker med en ord-frekvensanalys. För var annars hittar man så många, ”unspeakable horrors”, ”eldritch” eller ”cyclopean” i en och samma berättelse. Lovecraftianska adjektiv är en helt egen ordklass som man verkligen kan grotta ner sig i.

Under Lovecrafts levnadstid på slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet visade den moderna fysiken, med kvantfysiken och den allmänna relativitetsteorin i spetsen, en värld som inte lydde de lagar som vi var vana vid. Modern fysik är än idag en källa till förbrylling bland fysikstudenter världen över då den sällan går att beskriva med ett annat språk än matematik. Den moderna fysiken gjorde att vår välordnade, klassiska bild av universum blev allt mer abstrakt och kaotisk. Lovecrafts genre brukar ibland kallas för Cosmic Horror och man märker att hans berättelser är influerade av de vetenskapliga framsteg gjordes under hans livstid. Berättelserna tangerar ibland science fiction men utan att helt kapa banden med det övernaturliga. Det övernaturliga är inte gudomligt utan bortom vår begränsade förståelse och tekninken nog avancerad för att tas för magi. Teknologin gör att man projecera sitt medvetande genom tid och rum eller korsa galaxen under sin livstid. Men vetenskapen och teknologion förblir ett vertyg för att kunna rucka på naturlagarna snarare än en grundförutsättning för handlingen.

Men kanske var det framstegen inom astronomin som hade störst prägel på Lovecrafts värld. Att Lovecraft för första gången skrev om den mörka planeten Yuggoth i vårt solsystems utkant samma år som Pluto upptäckte är ingen slump. På samma sätt som Copernicus och senare Galileo visade att jorden inte var solsystemets mitt så började vetenskapen nu förstå att solsystemet inte var galaxens mitt och än mindre universums mitt. Tanken på att vi människor, från en liten obetydlig planet, skulle en vara betydelsefulla i ett universum som är större än vi kan föreställa oss blev allt mer absurd. För även om Lovecrafts värld inte befolkas av gudar i traditionell bemärkelse så är hans universum fyllt av varelser så mäktiga att vi inte förmår skilja dem från gudar. Just insikten om vår egen obetydlighet och skräcken inför vår maktlöshet i ett oändligt kosmos blev ett central tema för Lovecraft, där vår egen okunnighet om vad som väntade ute i rymden var det enda som räddade oss från att förlora vårt förstånd.

The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and safety of a new dark age.
-The Call of Cthulu

Lovecraft återkommer ofta till galenskap i sina berättelser. En del av berättlsern tar sitt avstamp i galenskapen och frågan om vad som orsakat den. Kanske hade Lovecrafts fascination med galenskap sitt ursprung i hans fars psykiska ohälsa som ledde till att han avslutade sitt liv på ett sinnessjukhus. För en protagonist eller antagonist i en Lovecraft-berättelse ligger galenskapen alltid och lurar i bakgrunden. Ibland är det ett hot bortom horisonten, ibland en outtalad fråga om berättarens tillstånd och ibland en välkommen räddning från att oskyddad stirra en skräckinjagande verklighet i vitögat.

I am writing this under an appreciable mental strain, since by tonight I shall be no more
-Dagon

From a private hospital for the insane near Providence, Rhode Island, there recently disappeared an exceedingly singular person.
-The Case of Charles Dexter Ward

It is true that I have sent six bullets through the head of my best friend, and yet I hope to show by this statement that I am not his murderer. At first I shall be called a madman – madder than the man I shot in his cell at the Arkham Sanitarium.
-The Thing on the Doorstep

För de syner som möter Lovecrafts protagonister och berättare är ofta så bisarra och fasansfull att de antingen driver dem till vansinnets rand eller uppstått ur berättarens egna vanföreställelser. Det är den stora frågan som man som läsare ställs inför, kan man lita på en galnings berättelse? Som berättarteknik så är jag väldigt kluven till just galenskapen. Det introducerar ett element av overklighet, som tillsammans med Lovecraft’s redan bisarra värld gör att det som läsare är svårt att ta saker och ting på allvar. När inte ens berättaren vågar lita på sina ögon och öron varför ska jag som läsare göra det? Men samtidigt så är det också ett verktyg för att beskriva hur skräckinjagande en upplevelse har varit utan att faktiskt beskriva upplevelsen. Lovecraft bryter ständigt mot konventionen, show don’t tell, och beskriver ofta den skräck och galenskap som protagonisten upplever i detalj utan att för den beskriva vad som faktiskt orsakat den

Bear in mind closely that I did not see any actual visual horror at the end. To say that a mental shock was the cause of what I inferred – that last straw which sent me racing out of the lonely Akeley farmhouse and through the wild domed hills of Vermont in a commandeered motor at night – is to ignore the plainest facts of my final experience.
-The Whisperer in Darkness

Man kan naturligtvis resonera att det är ett dåligt sätt att berätta en historia på. Och jag medger att det lämnar en hel del att önska. Berättelsens klimax blir ofta det som är minst utförligt beskrivet till förmån djuplodande analyser av arkitekturen in New Englands städer. Men samtidigt lämnar det väldigt mycket till läsarens fantasi och ens förmåga att fylla i luckorna med sina egna rädslor. Kanske är det också så att den surrealistiska värld Lovecraft beskriver, med sin icke-euklidiska geometri, ofattbara skalor och eoner långa tidsperspektiv inte går att fästa på papper. Det har gjorts ett antal försök att göra film på Lovecrafts berättelser men inte ens med modern filmteknik har man lyckats ge hans ord liv på ett sätt som blivit vare sig en konstnärlig eller kommersiell framgång.

Lovecraft’s i särklass största svaghet är hans personporträtt, eller kanske bristen på personporträtt. I den lilla mån Lovecraft beskriver sina huvudpersoner så gör han det efter en och samma mall. Den absoluta merparten av hans huvudpersoner är introverta, manliga, akademiker av anglosaxiskt påbrå som har ett intresse för historia. Det är ord som precis lika gärna hade kunna användas för att beskriva Lovecraft själv. När han beskrev verligheten tog han uttrycket, ”skriv om det du kan”, väldigt bokstavligt samtidigt som hans fantasi gör det oförklarlioga var gränslös. Kanske var det genom sina berättelser snarare än fysiska resor som Lovecraft utforskade världen. För utöver en kortare period efter sitt giftemål, då han bodde i New York, så lämnade han knapp sin hemstad Providence. Det återspeglas också i hans böcker som ofta utspelar sig i och kring de (med amerikanska mått mätt) gamla städerna i New England. Det är ett mönster som lustigt nog återfinns i en av hans litterära arvtagare, Stephen King, som ofta låter sina böcker utspela sig i hemstaten Maine.

Att Lovecrafts berättelser oftast är i novellform när nog lika mycket ett medvetet val som en konsekvens av hans stil. För i den längre texterna så börjar berättelserna ibland att gå på tomgång vilket gör att den utlovade skräcken ersätts av en lika smygande likgiltighet. Eftersom han följer sitt eget recept till punkt och pricka i större delen av berättelserna innebär det också att Necronomicons nästan 900 sidor är för mycket, även för mig. Hans upprepningar av teman blir allt mer påfrestande men gjorde samtidigt att jag fick ett helt nytt perspektiv på hans författarskap. Så även om jag rekommenderar antologin för alla som gillar en bra skräckhistoria så är det nog inget man läser från pärm till pärm. Bokens format är en svart inbunden tegelsten och mot slutet var läsupplevelsen den samma. Men namnet formatet och illustrationerna gör att man redan när man plockar upp boken sätts i rätt sinnesstämning. För trots Lovecrafts brister var det en väldigt startk upplevelse att läsa ”At the mountains of Madness” samtidigt som hela huset och Longyearbyen skakades av en våldsam snöstorm och ylande vind.

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för februari, 2014Endast för förryckta.