Folk och Försvar 2014

2014/01/15 § Lämna en kommentar

För mig brukar Folk och Försvar sammanfalla med en av årets absoluta produktivitets-dippar. Under tre dagar så sitter jag på jobbet hörlurarna långt in i hörselgången och försöker att beta av alla rutinuppgifter jag skjutit upp under den gångna månaden. Sett ur det perspektivet så var det kanske tur att jag hade nog med rutinuppgifter på mitt skrivbord för att hålla mig sysselsatt en hel vecka.

Ett av de starkaste intrycken från årets upplaga av Folk och Försvar är hur stort och i vissa fall litet avtryck det gångna året haft på våra folkvalda. Under 2013 så har vi gång på gång fått indikationer på att vår att närområde inte är lika förutsägbart som vi trott, den ryska påsken, Zapad 2013 och en allt aggressivare rysk utrikespolitik är bara några exempel på ett nygammalt mönster som gjort comeback. Samtidigt så har försvarets tillstånd gång på gång varit föremål för debatt och diskussion. Det kanske tyngsta inlägget i debatten gjordes av Riksrevisionen som i sin rapport konstaterar att Försvarsmakten inte har fått de förutsättningar som krävs för att genomföra IO14, och betydligt allvarligare  att IO14 när den väl införts inte kommer kunna leva upp till de krav den utformats för.

Moderaternas två representanter, Fredrik Reinfeldt och försvarsminister Karin Enström, verkar dock inte ha tagit några som helst intryck av det gångna året. Deras anföranden innehöll förvisso en hel del saker som jag personligen kan hålla med om, att det finns många hot och risker som inte är militära och samarbete med våra grannar är viktigt för säkerhet och stabilitet. Reinfeldt beskrev i vilket dåligt skick det svenska försvaret var när han tog över som statsminister. Något som förvisso stämmer men något som berodde på beslut som gjordes, för att använda Folk och Försvars populäraste fras, med bred enighet. Men det återkommande mantrat om ett försvar som är gripbart här och nu låter dess då mer ihåligt när man konstaterar att det bygger på en organisation som inte finns här och nu. IO14 kommer troligtvis inte införas förrän efter 2023 och då med en försvinnande liten numerär som konsekvens. Det är dock väldigt intressant att Reinfeldt som tidigare varit en av de starkaste NATO-förespråkarna inte längre är intresserad av att driva den frågan eftersom han anser att det inte finns ett tillräckligt stöd för NATO-medlemskap i Sverige.

Karin Enström diskuterade de utmaningar som försvarsreformen står inför samt utvecklingen i Ryssland. Men hon gör inga försök att resonera kring vad det innebär för Sverige eller att bemöta Riksrevisionens rapport. Hennes uttalande om att det behövs ökad transparens kring Försvarsmaktens planering känns i det närmaste parodisk för den som följt med i regeringen icke-beslutsprocess kring de många materielprojekten som väntar på godkännande.

Stefan Löfven verkade vara väldigt obekväm i sin roll och hans anförande kändes väldigt spretigt. Utanförskap, arbetslöshet och bostadsbrist är viktiga frågor och definitivt inkluderat i det vidare begreppet säkerhet men kanske något för ett annat forum än Folk och Försvar.  Även internationell handel, energiflöden och pågående konflikter är naturligtvis viktiga för vår säkerhet men Löfven gjorde inga försök att sätta det i ett konkret säkerhetspolitiskt kontext eller göra någon form av analys.

Peter Hultqvist som är Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson var något mer konkret i sina uttalanden. Han tog avstamp i de slutsatser som Riksrevisionen presenterade i sin rapport, att IO14 inte kommer kunna uppfylla målen inom en snar framtid och de många problem den brottas med. Det är inte det samma som att politisk vilja eller färdiga lösningar men i alla fall ett tecken på en medvetenhet den situation man har att jobba med. Han diskuterade även möjligheten att återinför en allmän mönstring för att vid behov kunna aktivera den vilande värnplikten och ge unga en bättre insikt i vad Försvarsmakten gör. Just förberedelserna för att kunna återuppta värnplikten var en av grundbultarna i den reform som ledde till yrkesförsvaret, men som sedan dess ignorerats av regeringen.

Folkpartiets Jan Björklund tog tillfället i akt att profilera sig som det försvarsvänliga borgerliga alternativet, något som sedan mannaminne varit Moderaternas nisch. Att Jan Björklund sitter inne med en hel del kunskap om det militära har jag inga tvivel om. Inte bara eftersom han är före detta officer utan på grund av hur han diskuterar försvaret. Tillskillnad från många av de tidigare talarna så var han betydligt mer konkret i sina resonemang med förslag ner på en operativ nivå. Björklund lyckades sätta fingret på en väldigt central fråga som ofta går förbi obemärkt i debatten.

En brandkår kan faktiskt inte dimensioneras efter risken för brand, om risken för brand är låg kan man ju ändå inte avskaffa brandkåren. En brandkår måste dimensioneras efter om att om brand trots allt bryter ut, vilken kapacitet krävs då även om risken är liten.

När vi väl behöver ett större försvar så är det oftast försent att göra något åt det. Ett bra exempel är den upprustning som Sverige påbörjade 1939 som inte var färdig förrän i slutet av 1940-talet.  Just den inbyggda tröghet som finns i ett system som är reaktivt snarare än proaktivt har diskuterat på Wisemans Wisdoms under den gångna veckan. Vidare så nämner Björklund att den organisation vi nu kämpar med att inför aldrig har varit avsedd för ett existensförsvar utan för att över tid kunna delta internationella insatser. Något som lett till den låga numerär vi har idag. För att kunna få tillstånd den numerär som krävs för ett existens försvar så öppnar han upp för en kombination av anställda soldater och värnpliktiga.  Främst för att kunna bemanna den materiel vi idag har förrådsställd snarare än en uppbyggnad. I NATO frågan så är Björklund till skillnad från Reinfeldt väldigt tydlig i sitt ställningstagande. Man anser att Sverige bör bli medlemmar i NATO och detta inom en kort framtid. Men hans argumentation är främst ideologisk snarare än operativ vilket han är öppen med. Att höra en politiker prata ideologi är idag rätt ovanligt, men något som jag uppskattar även om jag inte delar den.

Den största överraskning stod nog Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt för. Vänsterpartiet kan knappast kallas försvarsvänligt och brukar som regel vara bland de första att förorda besparingar i försvarsbudgeten. Jonas Sjöstedt beskriver att Vänsterpartiet på senare tid har blivit tvungen att omvärdera sin försvarspolitik. Att öppet säga erkänna att man ändrat sig är för mig något av en frisk fläkt i politiken. Vänsterpartiets NATO-motstånd är känt sedan länge och den vision Sjöstedt presenterar är djupt rotad i den militära alliansfriheten. Men för att alliansfriheten skall vara trovärdig så måste den också kunna backas upp av ett existensförsvar. Enligt Sjöstedts utspel så ser han det som en möjlighet att öka anslaget till förbandsverksamhet genom att minska eller avveckla vårt bidrag till EU:s och NATO:s stridsgrupper och.  I det försvar han presenterar så kommer värnplikten återtas som ett verktyg för rekrytering och folkförankring men utan den faktiska plikten.

Vänsterpartiet är sedan länge skeptiskt till svensk vapenexport och vapenindustrin och Sjöstedt beskriver att det är en av deras viktigaste frågor. Utvecklingen av JAS39E är bland annat ett av de projekt som Sjöstedt ställer sig tveksamt till då det riskerar att bli en mycket dyr affär som han anser kan äta upp en för stor del av försvarsbudgeten. Samtidigt så ser han stora problem med den svenska vapenexporten, både i att den går till fel mottagarländer men också i att den blir ett av många hänsynstaganden när vi bedriver vår utrikespolitik.  Samtidigt så erkänner han att vi kommer behöva en egen vapenindustri och en vapenexport, men att vi måste vara mer selektiv i vem vi säljer till.

Att Sverige skall utgöra en självständig röst i utrikespolitiken är något som Sjöstedt ofta återkom till i sitt anförande och jag kan hålla med om att vi inte har samma starka stämma som t.ex. på Palmes tid. Samarbeten och unioner får i mina ögon aldrig innebära att vi som nation inte vågar stå för våra egna åsikter. För garantier om hjälp vid en invasion är aldrig gratis. Det kan handla om stöd vid internationella insatser, som till exempel var fallet i Irak eller i Sveriges fall säkert vara underrättelser från FRA:s spaning på kabelburen trafik.

Folk och Försvar har på ett sätt varit en väldigt absurd upplevelse. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva den dagen då Folkpartiet står närmare Vänsterpartiet än Moderaterna i sin försvars inriktning. Kanske är inte de breda överenskommelserna som så många talat om omöjliga. Men det verkar allt mer som att det inte kommer bli på Moderaternas villkor. Det är inte utan att jag börjar känna ett svagt hopp inför försvarsbeslut 2015, våra politiker har öppnat sina ögon. Den stora frågan är bara finns det en genuin vilja att gå vidare, åt vilket håll kommer det bli och hur försvaret ska klara av ytterligare en reform innan den förra genomförts. Det kommer i sanning bli ett intressant år. Om jag ska göra en spaning för 2014 så tror jag att årets trendigaste militära begrepp kommer bli värnplikt, i någon form. TV4 och Wiseman har redan tagit upp frågan och jag har för avsikt att skriva av mig inom kort.

Relaterade länkar
Folk och Försvars hemsida för Rikskonferensen där alla föreläsningar finns uppladdade.

Tillägg: DN rapporterat att Vänsterpartiets, via sin försvarspolitiske talesman, Torbjörn Björklund öppnar upp för en höjning av försvarsbudgeten från nuvarande 1,15 % av BNP till upp emot 1,7 % av BNP. det är en avsevärd höjning och medge att det stora materielberget kan minskas avsevärt.

Annonser

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för januari, 2014Endast för förryckta.