Vad jag talar om när jag talar om fjällvandring

2013/11/21 § 2 kommentarer

Det är den första dagen på året som solen inte tar sig över horisonten och det skymningsljus vi startade med falnar snabbt. Vi går på ett led längs en bergskam med Nordenskiöldbreen på vår högra sida och en brant sluttning ner mot Longyearbreen på den vänstra, målet är den 1053 meter höga Nordenskiöldtoppen. På sina ställen är bergskammen bara en meter bred och snön gör att man aldrig riktigt vet vad som är fast mark och vad som är en snödriva som klänger sig fast. Det är tretton minusgrader och där vi går på bergskammen så finns det inget som ger lä från kulingen som blåser. Utsidan på mina handskar är stelfrusen men insidan värmer fortfarande mina händer. Jag går med huvudet vridet åt vänster för skydda ögonen från vinden och för att inte förfrysa näsan. Jag är trött och kylan gör sig påmind så fort jag står still. Men det finns ingen annan plats jag hellre skulle vilja vara på än just här, just nu.

Det är svårt att beskriva den eufori jag känner där uppe på bergskammen. Jag är fylld av en känsla utsatthet för den ylande vinden, men är samtidigt helt bekväm i det faktum att min svett fryser till is på skaljackans insida. Upplevelsen är på samma gång både surrealistisk och allt för verklig. Nu är det bara 200 höjdmeter kvar till toppen, som ibland kan skönjas mellan molnen. Då kommer beskedet jag så länge fruktat, en i gruppen orkar inte fortsätta. På Svalbard går man ingenstans utan ett gevär och med endast ett gevär på gruppen så finns det bara ett alternativ. Antingen fortsätter alla eller så fortsätter ingen. Jag vet att det bara finns en lösning på situationen, men min hjärna jobbar febrilt med att hitta en som inte innebär att vi måste avbryta. Men jag vet innerst inne att det inte är läge att försöka pressa sig själv, än mindre pressa någon annan att fortsätta, det är precis så som olyckor sker här ute. Egentligen är jag mest stolt över att så många var beredda att göra ett toppförsök trots väldigt olika grad av vintervana. Men ändå är det med tunga ben och en känsla av nederlag som jag vänder om och börjar gå ned mot Longyearbyen.

Även om jag aldrig sett mig som en skogsmulle eller friluftstekare så kan jag utan att tveka säga att friluftslivet alltid har funnits där. Ända sedan jag var liten så har vi gått upp på Bälingeberget och grillat korv, fiskat i någon av Norrbottens sjöar och älvar eller varit på hajk med Scouterna. För friluftsliv behöver inte handla om strapatser och äventyr utan om att ta sig tid att vara ute.

Det var först på gymnasiet som jag verkligen fick upp ögon för just fjällvandring. För att göra min tillvaro lite mer dräglig så valde jag 100 poäng friluftsliv som ett av mina fria val. Det största momentet i kursen var en fyra dagars vandring till Kebnekaise fjällstation och en topptur. Jag lyckades aldrig bestiga Kebnekaise men njöt ändå av att i godan ro kunna vandra och fiska nere i dalgången. När vi ett år senare, under värnplikten, avslutade vår GSU med en fjällvandring så hade jag börjat få blodad tand. Även om förhållanden inte var lika idealiska och tempot något högre så märkte jag att jag kunde njuta av att vandra, turen till Kebnekaise var ingen engångsföreteelse.

Den stora insikten i vad friluftsliv betyder för mig kom inte på en avlägsen fjälltopp, utan ett år senare i en av de mest urbana miljöer man kan tänka sig. På och kring Kanto-slätten bor det över 42 miljoner människor på en yta som motsvarar en tredjedel av Norrbotten. Även om jag bodde på landsbygden så var den lilla natur som fanns hårt tuktad. Skogen var inhägnad, stränderna fullt utbyggda och överallt hördes bruset från närbelägna vägar. På många sätt var det nog en av de avgörande anledningarna till att jag gav upp tanken på att bosätta mig i Japan, även om jag kanske inte förstod det just då.

Sedan dess så har det blivit något av en tradition med en årlig fjällvandring. Hittills har det varit i Norrbottens fjällvärld, ofta i området mellan Abisko och Nikkaluokta. Vissa gånger har utmaningen varit långa dagsmarscher, andra gånger många dagar ute, eller det ständiga hotet om dåligt väder. Och ibland bara att inte bli rastlös när man ligger och solar sig på en fjällsida.

Att vandra är för mig en upplevelse som ingjuter självförtroende men samtidigt ödmjukhet. Att en solig dag vandra längs en fjälldal är en av de mest njutningsfyllda upplevelser jag kan tänka mig. Men man måste samtidigt vara ödmjuk inför uppgiften. Efter en dags vandring så är man bortom mobiltelefontäckning och utom syn- och hörhåll från närmaste människa. Horisonten verkar aldrig så avlägsen som när man precis kan skönja målet för dagens vandring. Vad som än händer så måste man kunna lösa problemet själv och för varje steg man tar så kommer man längre ifrån civilisationen. Men att kalla det en kamp mot naturen vore en lögn. Naturen har alltid överhanden men låter dig vara med och leka ändå. Vädret kan förändras från ett ögonblick till ett annat och förvandla en lugn promenad till en strapats som får dig att ifrågasätta beslutet att ge dig ut.

Men det handlar inte om att bemästra elementen eller betvinga naturen utan snarare om att bemästra sig själv. Det handlar om att inte gå ner sig i stresskonen utan att handla på rätt sätt även om det verkar jobbigt, att byta blöta strumpor även fast man hellre bara vill ligga stilla en stund, att ta på sig en tröja även fast man bara tar en kort rast, att äta upp all mat trots att man är mätt. Det är de små, tillsynes obetydliga, sakerna som i slutändan avgör om kan njuta av tillvaron eller bara genomlida den. Det var det som var det verkliga insikten jag fick uppe på bergskammen. Trots att jag inte hade riktigt vinterutrustning så hade jag gjort de åtgärder jag kunde och det räckte. Jag hade en dunjacka och tumvantar i väskan, men det enda som jag verkligen behövde var lite varm saft från termosen.

Jag tror att det tillfälle som bäst sammanfattar upplevelsen är ett möte som skedde under 2012 års fjällvandring runt Kebnekaisemassivet. Efter en kall, regnig och blåsig natt så hade jag och Gås stannat vid Nallostugan för att få några tips från stugvärden om hur man lättast tar sig genom Stuor Reiddavaggi. Vi småpratade lite och beklagade oss om den tunga, långa, kalla och blåsiga gårdagen och att idag verkade bli värre. Stugvärden tittade förbryllat på oss och frågade: Men om det är så jobbigt, varför gör ni det då? Var på jag och Gås, nästan i kör, svarar:

Vad menar du? För att vi älskar det!

Annonser

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för november, 2013Endast för förryckta.