Norrland

2013/07/15 § 1 kommentar

Norrland, det är ett ord som jag verkligen drar mig för att använda. Jag har ofta blivit kallad norrlänning men aldrig känt mig som en norrlänning. Jag brukar säga att jag inte är norrlänning utan norrbottning. Så jag har ibland frågat mig själv var den norrländska självbilden är som starkast. Även om jag inte har något definitivt svar så får jag en känsla av att det inträffar någonstans i Västernorrlands län. Hörs det inte redan på namnet? För i Norr- och Västerbotten upplever jag att man är just norr- eller västerbottning. Omvänt så är det sällan jag hör någon som identifierar sig själv som lapplänning även om man bor i Lappland. När man sedan närmar sig Gävle så känns det som att folk inte längre kännas vid de associationerna ordet norrlänning för med sig. Kanske är det för lantligt? Så exakt vem som är norrlänning förblir för mig lite av ett mysterium.

För mig har ordet dessutom alltid haft lite koloniala förtecken, som ett samlingsnamn på Sveriges Terra Incognita. Med tanke på att det handlar om 60 % av Sveriges yta och en region som är spänner över 100 mil från nord till syd så inser man att det knappast är ett homogent område, varken kulturellt eller geografiskt. Men jag inte mala på om storswänskens förtryck av Norrland, det har nämligen författaren och journalisten Po Tidholm gjort åt mig. Boken Norrland är en samling av artiklar och essäer som är skrivna av Po Tidholm. Bokens kapitel tar upp olika aspekter av Norrland som till exempel, Norrlands råvaror, kultur, turism och bilden av Norrland sett utifrån.

Första kapitlet som handlar om förhållandet till naturresurserna, främst skogen, är vilket på många sätt är grunden till konflikten mellan det glesbefolkade ”Norrland” och det tätbefolkade ”Nordtyskland”.  Det är en fråga som jag själv har ett starkt intresse för. Skogen och skogsnäringen är en av de avgörande anledningarna till att Norrland ”civiliserades” och på allvar blev en del av Sverige. Det var de outtömliga resurserna som behövdes för att Sverige skulle kunna ta steget in i det industriella samhället. Allt eftersom skogen höggs ner så kunde man bereda nya åkrar och vildmarken blev så småningom ett odlingslandskap. Under en lång tid kunde samhällen leva på skogsbruket, samma skog som annars hade kunnat ge inkomst i form av bär, svamp och vilt gav istället arbete och pengar. För även om skogsägarna ofta bodde långt ifrån skogarna så sysselsatte hyggen och sågverk ortsborna. Men i dag när en skotare kan ersätta femtio skogshuggare och de få kvarvarande sågverken ligger vid kusten så ger skogen varken några inkomster till bygden eller särskilt många arbetstillfällen.

Det som då återstår av skogen är möjligheten till rekreation och turism, som i sin tur minskar allt eftersom naturskogen byts ut mot kalhyggen eller hårt gallrad produktionsskog. Samma förhållanden ses även för de andra klassiska norrländska naturtillgångarna, älvarna och malmen. Ingreppen i naturen och samhället som utvinningen medför händer på ett lokalt plan men de vinster som kan hämtas ut ses som nationell angelägenhet. Det är ur det perspektivet som den så bespottade skatteutjämningen bör ses. Inte dignande bidrag till den lata och improduktiva landsbygden, utan som en knapphändig kompensation för alla de resurser som flödar söderut. Som Po Tidholm många gånger påpekar så har Sveriges förhållande till Norrland många likheter med hur de stora imperierna sett på sina kolonier. Något som endast duger som en källa till naturresurser.

Utöver de mer ideologiskt drivna texterna så ger boken dessutom en del nedslag i norrländska kulturfenomen. Det är allt ifrån hamburgerkedjan Max, hur folkmusik aldrig bara kan vara musik, Edsbyns framgångar i bandy, jeans med samiska influenser, riktigt smör och Mattias Alkbergs förhållande till Luleå. Dessa texter ger ett välkommet avbrott från de i allmänhet ganska pessimistiska och sorgsna texterna som ofta beskriver en sorts svunnen storhetstid. Det är inte en pessimism född ur ett behov av att svartmåla eller nedvärdera utan en som kommer ut en vilja att belysa de problem som finns. Det finns dock en gräns för hur långt det temat kan drivas innan en viss mättnad uppstår.

För även om ämnet är intressant och texterna välskrivna så finns det vissa problem med formatet. Första halvan av varje kapitel läser man i rask takt men sedan tar det allt för ofta stopp. Eftersom texterna i grunden är fristående från varandra, men tematiskt sammanknutna, så börjar de allt mer gå omlott. Man börjar känna igen inledningarna och anekdoterna som används för att binda ihop berättelsen. I vissa fall är det bara tematiska likheter och i andra nära på ordagranna återberättelser. Det gör att man efter hand börjar tappa sugen, man vet inte om det kommer något nytt eller bara en ny version på något som redan sagts. Dessa brister till trots så är Norrland en klart läsvärd bok som lyckas provocera fram både insikter och funderingar kring vad Norrland har varit, är och skulle kunna vara.

Bättre sent än aldrig

2013/07/08 § Lämna en kommentar

Under den gångna veckan så har Almedalen lyckats med att åter igen skruva upp temperaturen på försvarsdebatten och en hel del andra politiska debatter med för den delen. Jag kan inte direkt påstå att jag lyckats hänga med i allt som sagts. Hela den veckan och lite till gick nämligen åt till att ta militärt förarbevis för dumper. Det var ett steg närmare att få bemanna Archer. Alla kan ju inte dricka rosévin och prata försvar, någon måste faktiskt vara ute i terränglådan också.

Det är glädjande att man har tagit frågan på allvar och glädjande att man på det flesta håll insett hur ohållbar situationen har blivit. Jag jag har aldrig sett en så pass bred enighet bland partierna. Även om den mest består i att man ser ett problem, inte vad som är problemet eller hur det skall lösas. Men man kan ju inte kräva hur mycket som helst. Det som är betydligt mer oroande är den förändring som skett med överbefälhavarens uppträdande. Efter att på Folk och Försvar gått ut med de stora bristerna i försvaret och på köpet blivit utredd för sekretessbrott så verkar han allt mer ha glidit in på den Moderata linjen. Något som uppmärksammats av bland annat Wiseman och Skipper.

Ett av de uttalanden som jag har fastnat för är ett som överbefälhavaren gjorde i samband med att han landade på Visby flygplats. Det var en betydligt mer dämpad och försiktig överbefälhavare som valde att fokusera på den stolthet han känner över den förmåga vi har här och nu. Man kan inte låta bli att fråga sig om det handlar om att han själv fått ett nytt perspektiv eller om det är ett resultat av en uppsträckning från politiskt håll. I en intervju med TT som sedan spridits till många av Sveriges tidningar ger han dock en målande beskrivning av problemet att öva artilleriet utan pjäser.

”Det är nästan som att spela fotboll utan boll”

Men det som jag finner dessdå mer uppseende väckande är det efterföljande påståendet att det inte finns några tecken på att soldater skulle ha sagt upp sig på grund av de saknade pjäserna. Efter att under min dumperutbildning ha diskuterat just detta med andra soldater och officerare så kan jag inte förlika mig med den bilden av verkligheten på förbandet. Jag pratade personligen med två soldater som sagt upp sig just av denna anledning. Efter att ha varit anställda i några år så ledsnade man på att syssla med allt utom sin huvuduppgift, pjästjänst. Några gick från att vara kontinuerligt tjänstgörande till tidvis tjänstgöring och vissa har helt enkelt lämnat det militära bakom sig. Det problemet är inte bara begränsat till pjäskompanierna utan spritt över hela regmentet. Utan pjäser som skjuter så finns det inga granter som eldledarna kan leda in eller som radaroperatörerna kan spåra. Enligt de uppgifter jag fick var problemet särskilt stor bland eldledarna där avhoppen varit mycket stora. Beslutet att börja öva förbandet på sin sekundärbevämpning, 81 mm granatkastare, var välkommet men för många alldeles för sent.

Jag kan inte ens med min godaste vilja jämka samman överbefälhavarens besked med de berättelser jag fick höra under övningen och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Antingen så vet inte överbefälhavaren hur allvarlig situationen är. Det är i sig självt uppseendeväckande eftersom det i allra högsta grad är hans ansvar. Om det beror på egen ofömåga att sätta sig in i situationen eller på att han blivit matad med skönmålningar från sina understälda vet jag naturligtvis inte och ska inte spekulera i heller. Det andra alternativet är dock ännu mer graverande, att han helt enkelt står och blåljuger för reportern. Jag varken tror eller hoppas att de sista alternativet är fallet, men tvivlet gnager på mig. För något är allvarligt fel.

Men det finns en ljusning vid horisonten. Det första fyra pjäserna ur förserien kommer att levereras till förbandet under hösten. Det har i och för sig sagt förut men nu så står faktiskt pjäserna klara och de sista problemen har varit administrativa. Det innebär inte att man kommer kunna börja öva med dem direkt. Först ska artilleriets stridskola, ArtSS lägga sista handen vid reglementen och utbildningsmaterial. Men om allt går som det ska kommer de första kontinuerligt tjänstgörande soldaterna att börja utbildas under slutet av 2013 och vi tidvis tjänstgörande under 2014. Man säger att det är bättre sent än aldrig, men den stora frågan är om det inte är för lite och för sent?

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för juli, 2013Endast för förryckta.