You Can (Not) Advance

2013/05/27 § 3 kommentarer

Många börjar träna kendo efter att ha upptäckt det genom anime. Tyvärr så är det ganska få som blir kvar, anime gör oftast ett dåligt jobb att förmedla hur mycket jobb det krävs för att komma någonstans inom kendo. För mig var det faktiskt tvärtom, jag fann anime genom kendon. Min introduktion till anime blev därför genom två serier om svärdskonst Demon Eyes Kyo och Rurounin Kenshin. Men den serie som gjort starkast intryck på mig under min upptäcktsfärd genom animens värld är utan tvekan Neon Genesis Evangelion. Det är något som jag påmindes om nyligen när den tredje delen av de nyproducerade Evangelionfilmerna, You Can (Not) Redo, dök upp på en piratbukt nära mig. Jag har försökt hålla texten spoilerfri och fokuserar mer på de teman som återkommer i serien och filmerna.

Neon Genesis Evangelion utspelar sig år 2015, 15 år efter den globala katastrofen som kallas ”Second Impact”. Den officiella förklaringen som ges är att en meteorit slog ner på Antarktis. Explosionen ledde till en massiv tsunami, avsmältning av polarisarna, att jorden axel rubbades och att klimatet förändrades helt. När vi kommer in i serien så har världen till stor del stabiliserat sig och återhämtat sig. Men hur bräcklig denna balans är något som alltid ligger och lurar i bakgrunden. För att göra saker värre så är jorden under attack av gigantiska utomjordingar som kallas för änglar. Då de är i det närmast osårbara mot konventionella vapen så står mänsklighetens hopp till en litet antal lika gigantiska robotar, så kallade Evangelion. Av någon anledning kan Evangelions endast styras av ett fåtal utvalda tonåringar. Ytligt sett så skiljer sig inte Neon Genesis Evangelion särskilt mycket från många andra animer med tonåringar som styr mecha. Listan kan göras lång, men några goda exempel är Full Metal Panic, Macross-serien (delvis även känd som Robotech) och Gundam.

Men allt eftersom så blir det klart att Evangelion inte är som de andra mecha-serierna. Serien har starka kopplingar till så väl judeo-kristen mytologi, vilket namnet skvallrar om samt psykologi och filosofi. Då mecha-serier främst har riktat sig till pojkar och unga män så är det också vanligt att huvudpersonerna är tonåringar. Ur ett åskådarperspektiv kan det verka konstigt att genren till stor del har en väldigt likgiltig inställning till vad som de facto är barnsoldater. Neon Genesis Evangelion utgör på sätt och vis ett undantag trots att man följer mallen. Man räds inte att reflektera över vad det innebär att låta tonåringar som inte ens får ta körkort eller dricka alkohol vara ansvarig för att rädda jorden. Det är en börda som få vuxna skulle vara förmögna att bära men här läggs ansvaret på utstötta och ofta emotionellt störda tonåringar. Varför ska en person som hela sitt liv varit utstött och ensam riskera sitt liv för en värld han ändå inte får vara en del av? När ditt yrke är hela din identitet, vad finns då kvar av dig när du inte längre kan göra ditt jobb? Allt eftersom de pressas allt närmare bristningsgränsen så krackelerar deras fasader och det verkliga människorna framträder.

På många sätt påminner faktiskt Neon Genesis Evangelion mig om hur science fiction serien Battlestar Galactica (2004 års tappning) behandlar den övergripande konflikten kontra de personliga konflikterna. Den yttre konflikten är inte bara ett självändamål utan används till stor del för att för att bryta ner och på så sätt utveckla huvudpersonerna. Deras personliga resa är ofta av lika stor om betydelse som ramberättelsen. Även den stämningen, där man hela tiden balanserar på gränsen till avgrunden både som civilisation och som människa på minner mig om Battlestar Galactica. Ju länge serien pågår dess då mer suddas gränsen mellan de onda änglarna och de goda människorna. Huvudpersonerna ställs inför beslut där man måste avgöra vad man kan offra för att rädda jorden utan att på köpet förlora mänskligheten. Men finns det verkligen kvar någon mänsklighet kvar som är värd att slåss för? Mänsklighetens frälsare, i form av de gigantiska Evangelion liknar allt mer de monster de ska försvara jorden mot.

Utan att överdriva så kan jag påstå att kvällen då jag så de sista avsnitten och den tillhörande filmen är utgör en av de mest omvälvande filmupplevelserna jag haft. Det var inte en upplyftande upplevelse utan gav snarare en välbekant men obehaglig känsla av hjälplöshet. Kanske var det mest för att jag såg den vid rätt tillfälle i livet men den slog an en sträng inom mig. Jag kan fortfarande inte lyssna på vissa delar av Beethovens nionde symfoni utan att tänka på slutet av Neon Genesis Evangelion och känna delar av den upplevelsen komma upp till ytan. Den ställde frågor som jag själv bara nosat på och drev dem till sin spets.

Originalserien drogs dock med en hel del problem. På grund av dålig ekonomi så blev animationen märkbart sämre mot slutet av serien och tempot kunde bitvis vara olidligt långsamt. De nya Evangelionfilmerna lyckas till viss del råda bot på detta. Animationerna är verkligen i världsklass och gör för första gången manuset rättvisa. Den låga budgeten i serien gjorde att man fick långsammare scener med stillbilder och även ibland foton insprängda som gav serien en viss surrealistisk kvalitet. Med den förbättrade animationen så har kan man göra betydligt mer spektakulära scener men kanske går lite av den surrealistiska känslan förlorad. Men i utbyte så lyckas man äntligen sätta bilder på de omvälvningar som sker i serien.

I och med att man frångår serieformatet så har man också blivit tvungen att göra förändringar i manuset för att få en mer effektiv berättelse. En hel del scener har antingen tagits bort eller skrivits om ordentligt. I de första två filmerna, You Are (Not) Alone och You Can (Not) Advance, är förändringarna förhållandevis små. Man kapar bort mindre väsentliga strider mot änglar till förmån för det som verkligen driver berättelsen vidare. Man är det övergripande temat trogen, men inte berättelsens förlopp. Även om man tar en annan väg så strävar man fortfarande mot samma mål.

Den tredje filmen, You Can (Not) Redo, går dock långt utanför det som är etablerat och bryter helt ny mark. Det blir allt tydligare att man inte ska se den nya filmerna som en renodlad remake utan kanske snarare som ett parallelt eller alternativt händelseförlopp. Det finns många antydningar om hur det hela hänger i hop men utan att ge några konkreta svar. Det finns de som säger att den nya filmerna och främst You Can (Not) Redo har förstört Evangelionserien. Det är en åsikt som jag verkligen kan relatera till då jag själv känner ett brinnande hat för vad de nya Star Trek och Star Wars filmerna gjort mot sina original. Men för mig så ger You Can (Not) Redo ett nytt och intressant perspektiv på originalserien även om den inte riktigt lyckas provocera fram samma känslostorm som serien gjorde. Kanske är den inte lika bra som originalen eller så är det jag som har förändrats. Men jag ser verkligen fram mot den fjärde och avslutande filmen. Med tanke på att det är Gainax som producerar så finns det inga garantier för något annat än att det kommer balla ur, det har man bevisat gånggång. Men förhoppningsvis kommer man någon form av avslut på den långa och omvälvande transformation som Neon Genesis Evangelion varit.

Annonser

Taggad: ,

§ 3 svar till You Can (Not) Advance

  • GnomviD skriver:

    Kul att du skrev om 3.33; jag gick själv runt och funderade på om jag skulle slänga ihop ett inlägg om Rebuild-serien so far. I mångt och mycket håller jag med dig. Personligen tycker jag att Jo (1.11) och Ha (2.22) är riktigt bra, och nästan bättre än originalserien, speciellt Ha. Q (3.33), däremot, tycker jag är rätt dålig, om jag ska vara ärlig. Den är förvirrande, dramaturgiskt bristande och alla figurer är fullkomligt dumma i huvudet.

    Däremot tycker jag att Rebuilds karaktär helt ändrar det centrala temat: originalseriens huvudtema är avgrundsdjup undergångsångest, vilket rättfärdigar en postmodern existentialism: det finns ingen evig sanning, och den enda mening som finns är den som du själv skapar. Eftersom alla värderingar är subjektiva är vilken mening du än finner korrekt, om du upplever den som korrekt. Det rättfärdigar Shinjis val, speciellt i slutet av serien, men också i End.

    Rebuilds övergripande tema skulle jag snarare säga är hopp. Figurerna blir inte alls nedbrutna till samma grad som i originalserien och det finns en tanke på att det går att reparera saker, bygga upp relationer och läka sår. Det finns en känsla att man faktiskt kan stoppa HIP, speciellt inför den fjärde filmen. Det känns inte lika mycket som en förbestämd undergång som serien. Där, snarare än i detaljerna, skulle jag säga att skillnaden mellan de två ligger. Det är nog också därför folk gillar/ogillar den så mycket.

  • Love Alm skriver:

    Nej det är sant. Man har tagit bort den mest uppenbart nattsvarta pessimismen och hopplöshet som finns mot slutet av serien. Men just hoppet kan mycket väl vara den absolut grymmaste och mest hänsynslösa egenskapen människan besitter. En antydan till ljusning vid horisonten, om så bara för att rädda oss själva, räcker för att ta fram de mest desperata sidorna hos oss.

    Har WILLE:s kamp och Shinjis val någon betydelse eller spelar de bara sina roller på väg mot det oundvikliga slutet? Är HIP något som tvingas på oss eller en konsekvens av den mänskliga naturen och de barriärer vi bygger upp? Det är väl det som den stora fråga som ställs men inte besvaras i You Can (Not) Redo. Det är också vad som jag misstänker kommer spela en stor roll i sista filmen.

    • GnomviD skriver:

      Rebuild är ju varken en ljusare eller mer optimistisk behandling av materialet, utan bara en som balanserar upp mörkret med lite ljus. Speciellt Q slog ju sönder allt det hoppfulla och ljusa som byggts upp under de två första filmerna; att den gjorde det så slarvigt är vad som får mig att känna att den är dåligt gjord, nästan som att Gainax haft som syfte att göra ett stort långfinger åt stackars Shinji. Utifrån vinjetten i slutet av Q verkar fjärde rullen handla om just detta bräckliga hopp och hur det övergår i desperation (Wille – eller Katsuragi, snarare – befinner sig ju där, precis som när hon var hos Nerv). Den sista rullen kommer ju att definiera det övergripande temat mer än de andra filmerna, så jag är nyfiken på slutet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande You Can (Not) AdvanceEndast för förryckta.

Meta