You Can (Not) Advance

2013/05/27 § 3 kommentarer

Många börjar träna kendo efter att ha upptäckt det genom anime. Tyvärr så är det ganska få som blir kvar, anime gör oftast ett dåligt jobb att förmedla hur mycket jobb det krävs för att komma någonstans inom kendo. För mig var det faktiskt tvärtom, jag fann anime genom kendon. Min introduktion till anime blev därför genom två serier om svärdskonst Demon Eyes Kyo och Rurounin Kenshin. Men den serie som gjort starkast intryck på mig under min upptäcktsfärd genom animens värld är utan tvekan Neon Genesis Evangelion. Det är något som jag påmindes om nyligen när den tredje delen av de nyproducerade Evangelionfilmerna, You Can (Not) Redo, dök upp på en piratbukt nära mig. Jag har försökt hålla texten spoilerfri och fokuserar mer på de teman som återkommer i serien och filmerna.

Neon Genesis Evangelion utspelar sig år 2015, 15 år efter den globala katastrofen som kallas ”Second Impact”. Den officiella förklaringen som ges är att en meteorit slog ner på Antarktis. Explosionen ledde till en massiv tsunami, avsmältning av polarisarna, att jorden axel rubbades och att klimatet förändrades helt. När vi kommer in i serien så har världen till stor del stabiliserat sig och återhämtat sig. Men hur bräcklig denna balans är något som alltid ligger och lurar i bakgrunden. För att göra saker värre så är jorden under attack av gigantiska utomjordingar som kallas för änglar. Då de är i det närmast osårbara mot konventionella vapen så står mänsklighetens hopp till en litet antal lika gigantiska robotar, så kallade Evangelion. Av någon anledning kan Evangelions endast styras av ett fåtal utvalda tonåringar. Ytligt sett så skiljer sig inte Neon Genesis Evangelion särskilt mycket från många andra animer med tonåringar som styr mecha. Listan kan göras lång, men några goda exempel är Full Metal Panic, Macross-serien (delvis även känd som Robotech) och Gundam.

Men allt eftersom så blir det klart att Evangelion inte är som de andra mecha-serierna. Serien har starka kopplingar till så väl judeo-kristen mytologi, vilket namnet skvallrar om samt psykologi och filosofi. Då mecha-serier främst har riktat sig till pojkar och unga män så är det också vanligt att huvudpersonerna är tonåringar. Ur ett åskådarperspektiv kan det verka konstigt att genren till stor del har en väldigt likgiltig inställning till vad som de facto är barnsoldater. Neon Genesis Evangelion utgör på sätt och vis ett undantag trots att man följer mallen. Man räds inte att reflektera över vad det innebär att låta tonåringar som inte ens får ta körkort eller dricka alkohol vara ansvarig för att rädda jorden. Det är en börda som få vuxna skulle vara förmögna att bära men här läggs ansvaret på utstötta och ofta emotionellt störda tonåringar. Varför ska en person som hela sitt liv varit utstött och ensam riskera sitt liv för en värld han ändå inte får vara en del av? När ditt yrke är hela din identitet, vad finns då kvar av dig när du inte längre kan göra ditt jobb? Allt eftersom de pressas allt närmare bristningsgränsen så krackelerar deras fasader och det verkliga människorna framträder.

På många sätt påminner faktiskt Neon Genesis Evangelion mig om hur science fiction serien Battlestar Galactica (2004 års tappning) behandlar den övergripande konflikten kontra de personliga konflikterna. Den yttre konflikten är inte bara ett självändamål utan används till stor del för att för att bryta ner och på så sätt utveckla huvudpersonerna. Deras personliga resa är ofta av lika stor om betydelse som ramberättelsen. Även den stämningen, där man hela tiden balanserar på gränsen till avgrunden både som civilisation och som människa på minner mig om Battlestar Galactica. Ju länge serien pågår dess då mer suddas gränsen mellan de onda änglarna och de goda människorna. Huvudpersonerna ställs inför beslut där man måste avgöra vad man kan offra för att rädda jorden utan att på köpet förlora mänskligheten. Men finns det verkligen kvar någon mänsklighet kvar som är värd att slåss för? Mänsklighetens frälsare, i form av de gigantiska Evangelion liknar allt mer de monster de ska försvara jorden mot.

Utan att överdriva så kan jag påstå att kvällen då jag så de sista avsnitten och den tillhörande filmen är utgör en av de mest omvälvande filmupplevelserna jag haft. Det var inte en upplyftande upplevelse utan gav snarare en välbekant men obehaglig känsla av hjälplöshet. Kanske var det mest för att jag såg den vid rätt tillfälle i livet men den slog an en sträng inom mig. Jag kan fortfarande inte lyssna på vissa delar av Beethovens nionde symfoni utan att tänka på slutet av Neon Genesis Evangelion och känna delar av den upplevelsen komma upp till ytan. Den ställde frågor som jag själv bara nosat på och drev dem till sin spets.

Originalserien drogs dock med en hel del problem. På grund av dålig ekonomi så blev animationen märkbart sämre mot slutet av serien och tempot kunde bitvis vara olidligt långsamt. De nya Evangelionfilmerna lyckas till viss del råda bot på detta. Animationerna är verkligen i världsklass och gör för första gången manuset rättvisa. Den låga budgeten i serien gjorde att man fick långsammare scener med stillbilder och även ibland foton insprängda som gav serien en viss surrealistisk kvalitet. Med den förbättrade animationen så har kan man göra betydligt mer spektakulära scener men kanske går lite av den surrealistiska känslan förlorad. Men i utbyte så lyckas man äntligen sätta bilder på de omvälvningar som sker i serien.

I och med att man frångår serieformatet så har man också blivit tvungen att göra förändringar i manuset för att få en mer effektiv berättelse. En hel del scener har antingen tagits bort eller skrivits om ordentligt. I de första två filmerna, You Are (Not) Alone och You Can (Not) Advance, är förändringarna förhållandevis små. Man kapar bort mindre väsentliga strider mot änglar till förmån för det som verkligen driver berättelsen vidare. Man är det övergripande temat trogen, men inte berättelsens förlopp. Även om man tar en annan väg så strävar man fortfarande mot samma mål.

Den tredje filmen, You Can (Not) Redo, går dock långt utanför det som är etablerat och bryter helt ny mark. Det blir allt tydligare att man inte ska se den nya filmerna som en renodlad remake utan kanske snarare som ett parallelt eller alternativt händelseförlopp. Det finns många antydningar om hur det hela hänger i hop men utan att ge några konkreta svar. Det finns de som säger att den nya filmerna och främst You Can (Not) Redo har förstört Evangelionserien. Det är en åsikt som jag verkligen kan relatera till då jag själv känner ett brinnande hat för vad de nya Star Trek och Star Wars filmerna gjort mot sina original. Men för mig så ger You Can (Not) Redo ett nytt och intressant perspektiv på originalserien även om den inte riktigt lyckas provocera fram samma känslostorm som serien gjorde. Kanske är den inte lika bra som originalen eller så är det jag som har förändrats. Men jag ser verkligen fram mot den fjärde och avslutande filmen. Med tanke på att det är Gainax som producerar så finns det inga garantier för något annat än att det kommer balla ur, det har man bevisat gånggång. Men förhoppningsvis kommer man någon form av avslut på den långa och omvälvande transformation som Neon Genesis Evangelion varit.

Annonser

Någon annans problem

2013/05/07 § 3 kommentarer

På senare tid så har jag haft tillfället and fundera över och diskutera min tidvisa tjänstgöring som soldat ur ett vidare perspektiv.  Under Valborgshelgen så fick jag vid ett tillfälle en fråga om vad det var för halsband jag hade på mig. Jag bär nämligen sedan ett par år tillbaka min ID-bricka runt halsen. Det ledde till följdfrågan varför jag bär den, vilket jag förklarade bland annat hade att göra med att jag är tidvis tjänstgörande soldat. Det var något som jag kunde se inte möttes med någon direkt entusiasm, men väl nyfikenhet över hur det går ihop med en långhårig och skäggig akademiker. Kanske hade bilden av mig passat in bättre med batikkläder på Urkult än i M90-uniform på A9? Hur man kan väja att jobba som soldat är en fråga som dyker upp då och då, oftast som en dialog men ibland som en anklagelse. Man ses ibland som en person som med glädje tar på sig uppgiften att sprida död och förstörelse.

Det sätter fingret på en för mig viktig aspekt kring försvaret och kanske ännu mer yrkesförsvaret. Jag vill tro att få söker sig till försvaret eftersom man vill döda andra människor och ännu färre som klarar sig igenom alla kontroller. Men samtidigt måste man erkänna att det är den verklighet som vi förbereder oss inför, men hoppas aldrig inträffar. Försvaret har fått förtroendet att stå för en stor del av vad man kallar statens våldsmonopol.  Ett försvar som saknar förankring hos befolkningen kommer aldrig kunna fungera i ett krig då det är något som drabbar alla, om än på olika sätt.

Visst är det synd att det finns blir allt ovanligare att hitta någon att utbyta lumparhistorier med på fyllan, inte för att det hindrat någon från att berätta en ändå. Men ett av problemen med yrkesförsvaret ligger i att det blir allt färre som har en relation till försvaret och förstår vad man faktiskt gör. Eller för den delen känner någon som jobbar som soldat eller officer. Försvaret är en så pass annorlunda värld att det snabbt blir väldigt abstrakt när man ser det från utsidan. Just detta blir allt tydligare när det för en gångs skull är något som är uppe för diskussion. Det är många som har åsikter men dess då färre som har insikter. Dessvärre gäller de även de folkvalda. Det är skrämmande hur få av de som tar beslut om försvaret som faktiskt vet vad resultaten blivit.

Med en allt sämre folkförankring blir dessutom försvaret lätt något som andra, lite suspekta, våldsromantiker håller på med. Inget för den civiliserade och moderna medborgaren. Det är någon annans problem, inget som berör mig. Men om så nu är fallet så bör man istället ställa sig den stora och obekväma frågan. Är det verkligen människor som du har så låga tankar som du vill ska ges vapen? Om man anser att Sverige bör ha ett försvar, vilket jag inte tar för givet, så måste man också inse att någon ska bemanna detta försvar. Det behövs inga fiender som stormar riksdagen om vi redan gett upp vårt självbestämmande av rädsla för vad som skulle kunna hända. Sverige är inte bara en landyta utan vår gemensamma idé om vad Sverige är och borde vara. Det är det som ska försvaras. Därför är det viktigt att försvaret inte blir något separat och väsensskilt från samhället i stort. När man slåss för något man inte tror på slutar man vara soldat och blir reducerad till ett vapen i någon annans hand.

Eftersom jag tror att vi behöver ett försvar så tror jag också att vi måste göra det till vårt gemensamma ansvar igen. Värnplikten hade många brister och är ingen idealisk lösning. Men verkliga problem har sällan perfekta lösningar utan bara acceptabla kompromisser. Men att införa en allmän, könsneutral, värn- och civilplikt tror jag är det minst dåliga sättet. Det ger en välbehövlig förmåga att hantera alla typer av kriser, inte bara de militära. Och när den som tar beslutet vet att de egna barnen, barnbarnen, vännerna och grannarna kommer vara de som tar på sig uniformen så görs det sällan lika lättvindigt. Krig är aldrig den bästa lösningen, det är oftast den sämsta, men ibland den enda. Och värnplikten är det enda sättet jag ser som ger så väl folkförankring som legitimitet. De operativa fördelarna är en annan fråga, för en annan dag och kanske ett annat forum.

Med den inställning är det kanske ett konstigt beslut att vara del av yrkesförsvaret. Men jag kan inte kräva av andra det jag inte själv är beredd att göra. Jag kan inte reducera det hela till att vara någon annans problem och någon annans ansvar. Så får jag leva med att ibland ses som en våldsromantiker och anställd krigshetsare. Men förhoppningsvis innebär det att någon annan slipper ta på sig den rollen.

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för maj, 2013Endast för förryckta.