Att gilla läget

2013/03/27 § Lämna en kommentar

Det svenska försvarets tillstånd situation har varit ett hett samtalsämne sedan ÖB:s berömda uttalande om ”en-veckas-försvaret”. Det handlar alltså om att vi kommer kunna försvara oss, på en plats, i en vecka, efter 2019, om de 31 miljarder kronor som saknas i budgeten tillförts. Även om jag är glad över att frågan äntligen tas upp på bred front så är det inte utan viss oro jag följer debatten. Det blir allt tydligare om hur lite gemene man, men även våra folkvalda, faktiskt vet om den situation vi satt oss i. Istället tenderar debatten att snabbt spåra ur och förlora fokus. Antingen landar man i en partipolitisk pajkastning eller en polariserad debatt mellan ”förlegad rysskräck” och ”blåögd pacifism”. Det här är verkligen inte det ämne jag vill inleda min blogg med, jag hade hoppats på något gladare och trevligare. Men ibland så vill omständigheterna något annat.

Igår fick jag ett e-mail från mitt förband, 92. Artilleribataljonen, angående årets första övning. Jag är en så kallad tidvis tjänstgörande soldat, det innebär att jag till vardags har ett annat jobb men också är anställd av försvarsmakten och genomför ett par övningar varje år. Jag tjänstgör som pjässoldat vilket innebär att min huvuduppgift är att bemanna Sveriges mycket moderna och kapabla 155 mm haubits, Archer. Vad är då problemet? När insatsorganisation 2014 är färdig, tidigast 2019, så kommer vi ha 24 Archers fördelat på två bataljoner. En bataljon med kontinuerligt anställda (läs: heltidsanställda) och en bataljon med mestadels tidvis anställda. Problemet är att i nuläget har inte en enda Archer-pjäs levererats. De två som finns tillhör försöksserien och används som testplattform och saknar dessutom flera av de funktionerna som de färdiga pjäserna skall ha.

Men det behöver ju inte vara så allvarligt, säkerligen finns de gamla pjäserna kvar fram till dess att Archer börjar levereras? Då Archer-pjäserna bygger på delar från den tidigare Fälthaubits 77 så har samtliga gamla pjäser antingen skrotats eller demonterats för att man ska kunna återanvända delarna. Dessutom har sedan ett tag tillbaka försvarsmakten avvecklat sina 120 mm granatkastare och därmed all förmåga att skjuta så kallad smart ammunition som Strix, Bonus och Excalibur. I det system av system som försvaret ofta benämns som, har man därmed avvecklat stora delar sin förmåga att med indirekt eld verka mot bepansrade mål. Sveriges samlade artilleri är därför fram tills dess att Archer-pjäsen kommer ut på förband begränsat till att använda sig av 81 mm granatkastare, vår tänkta sekundärbeväpning.

Men eftersom våra politiker ofta förklarar att det inte finns några omedelbara hot mot Sverige så är det väl inte så allvarligt? Problemet är att bristen på pjäser inte bara innebär att vi saknar artilleri om kriget kommer, det innebär att vi inte heller kan öva förbandet i fredstid. Vi har med andra ord anställt kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater samt officerare som inte kan syssla med sin huvuduppgift. Samtidigt försöker man att rekrytera fler personer till tjänster som i själva verket inte existerar annat än på pappret. Oavsett vilken inställning man har till försvarets vara eller icke vara så gör man gott i att fundera vilket försvarseffekt per krona detta ger oss. Man behöver inte vara tankeläsare för att förstå vilken negativ effekt detta har på de anställdas motivation. Man har under paroller som tillgänglighet och spetskompetens slagit undan benen för så väl, rekrytering, kompetensutveckling som förmågan att behålla den personal som redan är anställd.

Man skall dock inte lägga skulden för denna situation på A9. De bristerna som uppkommit är främst resultatet av en inkonsekvent och kortsiktig försvarspolitik som förts under lång tid av samtliga riksdagspartier samt organisatoriska problem över hela försvarsmakten. Men att försöka hålla sig inom budgeten endast genom att skjuta beslutade och nödvändiga inköp framför sig är att likna vid att betala räkningen för Visakortet med sitt Mastercard. Det ger på sin höjd en tillfällig respit men när det inte går längre är problemen flerfaldigt värre.

Vad betyder det för min egen del? Det var ärligt talat inte så oväntat, då hela försvarsreformen är, försenad, illa genomtänkt och underfinansierad. Det förändrar dock inte min inställning till att vara tidvis tjänstgörande då alternativet, att sluta, är så mycket sämre. Men jag har samtidigt full förståelse för att alla inte känner likadant. Varför ska jag offra min tid på en organisation som inte ens kan se till att använda den till något meningsfullt? Att lära sig pjästjänst på granatkastare har säkert sina fördelar då det är ett mer manuellt vapen än den helt datoriserade Archer-pjäsen. Jag kommer troligtvis få en bättre känsla för artilleriets hantverk på det sättet. Själv väljer jag att fokusera på försvarets paradgren, att gilla läget.

Annonser

Var befinner jag mig?

Du tittar för närvarande i arkivet för mars, 2013Endast för förryckta.