För Sverige i rymden

2015/10/21 § 4 kommentarer

Efter en intensiv vecka på ESA:s årliga workshop för Cluster konstellationen så fick jag till sist tid att se Folk och Försvars seminarium, Rymden: Strategi för militär förmåga och civil nytta. Då det behandlar två saker jag brinner för, rymden och försvaret, så väckte det många funderingar. Det här är ett försök att ge min bild av vad civila och militära aktörer har att vinna på att Sverige satsar på ett ambitiöst och långsiktigt arbete med rymdvetenskaperna.

Ur ett samhällsperspektiv så har rymdarenan en flerdelad roll. Rymden och vårt eget solsystem utgör i sig en källa till samhällsrisker. Mitt forskningsområde, rymdplasmafysik, studerar den ständiga växelverkan mellan solvinden och planeternas magnetosfärer. Småskaliga variationerna i solens aktivitet och variationer mellan natt och dag påverkar t.ex. radiokommunikation, både i rymden och på marken. Vilket signalister kan märka av genom att räckvidden på vissa typer av radio kan vara betydligt sämre under vissa av dygnets timmar. Kraftig solaktivitet, i form av solstormar, ger en kraftig expansion av jordens strålningsbälten vilket bland annat leder till skador på satelliter och ökad strålningsdos för astronauter. Starka förändringarna i jordens magnetfält kan leda till att transformatorer överbelastas och förstöras. Extrema solstormar, som 1859 års solstorm, kan leda till strömavbrott och förstörd infrastruktur på en global skala.

De flesta meteorider som träffar jorden är små som sandkorn och brinner upp i atmosfären. Men större meteorider och långperiodiska kometer utgör ett litet men allvarligt hot. Det största nedslaget i modern tid skedde år 1908 över en glesbefolkad del av Sibirien. Men den resulterande explosionen motsvarade 10-30 megaton trotyl, vilket är jämförbart med de kraftigaste kärnladdningarna som provsprängts. Konsekvenserna av ett motsvarande nedslag över en storstad skulle vara katastrofala.

Samtidigt utgör rymdarenan en i det närmaste ovärderlig resurs för de som har tillgång till den. Att på ett eller annat sätt nekas tillgång till rymdarenan utgör i sig ett hot mot stabilitet och säkerhet då många samhällsviktiga funktioner är beroende av t.ex. vädersatelliter eller GNSS-system. Det är inte en slump att både EU och Ryssland lagt resurser på egna alternativ till det amerikanska GPS-systemet, i form av Galileo och GLONASS.Ur ett militärt perspektiv så är rymden ett viktigt verktyg för både kommunikation och informationsinhämtning, så väl i fred som under kriser och konflikter

Ska vi kunna skydda oss mot hot från rymden så måste vi först och främst förstå dem bättre. Vi kan upptäcka solstormar som har potential att ge skador på elnätet ett dygn innan de når oss. Men vi kan inte uppskatta omfattningen förrän cirka en timme innan den når oss. Det går inte att stänga ner stora delar av Sveriges elnät på en chansning, men kan samtidigt inte riskera att reagera för sent. Ska vi kunna förhindra eller minimera skadorna av ett meteoritnedslag så måste de upptäckas mycket god tid, vilket är svårt då de är extremt ljussvaga. Dessutom måste vi kunna beräkna deras bana med stor precision, vilket är komplicerat då de påverkas av andra kroppar i solsystemet. Även om utvecklingen har gått framåt så finns det fortfarande stora luckor i vår kunskap och våra förmågor. Vill man verkligen gå till botten med att förstå och förebygga dessa hot så krävs det riktade satsningar.

Att verka i rymden ställer helt andra krav än de som finns på jorden och kräver helt andra lösningar. En nyttolast måste vara både lätt och liten för att hålla ner kostnaderna för uppskjutningen. Att skjuta upp ett kilo till low-earth orbit kostar upp emot 15000 USD/kg. Som en konsekvens av viktbegränsningarna måste man bygga nyttolaster som är energisnåla, för att hålla nere vikten från solpaneler och radiatorer. Slutligen måste nyttolasten vara extremt tålig. Den ska klara av stora krafter vid uppskjutning och väl i omloppsbana utsätts för extrema temperaturskillnader och höga strålningsdoser utan möjligheter till reparation.

Att utveckla teknik som ska användas i rymden är därför något som kräver ett helt nytt förhållningssätt och ofta tvingar fram helt nya tekniska lösningar. Lösningar som ofta kommer att leva sitt eget liv. NASA har en databas där man listar de spin-offs som man genererat, och det är en diger läsning. Det är allt ifrån mjukvara för att simulera nedisning av flygplan, effektivare solceller eller metoder för att upptäcka cancer på mammogram. Ur ett militärt perspektiv är rymd spin-offs extra intressanta då det finns en stor överlappning mellan de krav som ställs på rymdplattformar och militära plattformar

Sverige har en lång historia av att delta i internationella rymdprojekt och har bidragit med instrument som bland annat studerat, Venus, Jorden, Mars, Saturnus och kometen 67P/Churyumov–Gerasimenko. Dessutom är Sverige inblandat i instrumentering till två kommande rymdprojekt till Merkurius och Jupiter. Problemet är att de stora internationella projekten löper över upp emot 15-25 år från att de föreslås tills dess att de är klara. Men de olika faserna involverar helt olika aktörer och det krävs flera att man arbetar med flera parallella projekt för att kunna behålla de olika kompetensen. Sverige har konstruerat ett antal egna rymdplattformar, bland annat i form av satelliterna Viking (1987), Freja(1992), Astrid 1/2 (1995/1998) och senast Munin (2000). Men sedan dess har det delvis gått i stå, och den kontinuitet som krävs för att behålla kompetensen har brutits.

Ett första steg skulle kunna vara att satsa på så kallade CubeSats, nanosatelliter som max får vara 30x10x10 cm. CubeSats är ett relativt okomplicerat sätt för universitet och företag att bedriva självständig forskning och lära sig vad det innebär att bygga för rymden. På KTH arbetar studenter med vad man hoppas ska bli Sveriges första studentsatellit, MIST. I nuläget skjuts CubeSats upp i mån om utrymme på befintliga raketer. Det gör att det är svårt att veta när man faktiskt kommer skjutas upp, eller bestämma vilken bana satelliten kommer få. Det finns goda möjligheter att börja göra billiga och miljövänliga CubeSats uppskjutningar från Esrange, förutsatt att den politiska viljan finns. Det skulle sänka tröskeln för aktörer som vill ge sig i på rymdarenan vara ett första steg för att den kontinuitet som krävs för en livskraftig nationell rymdindustri.

Jag vill, inte helt opartiskt, påstå att en satsning på rymdforskning erbjuder lösningar på många av de utmaningar Sverige ställs inför inom rymdarenan. Att besvara nya rymdvetenskapliga frågor, kräver utveckling av nya rymdplattformar, som kräver att vi löser problem ingen tänkt på och utvecklar teknik som ingen drömt om. Teknisk som kommer att komma till nytta på mest oväntade platserna. Ett ambitiös och långsiktig rymdforskningsprogram ger oss det know-why och know-how som krävs i ett högteknologiskt samhälle. Det ger oss de verktyg som krävs för att internationellt, och kanske i framtiden även nationellt, kunna tillgodose framtida svenska rymdbehov, militära så väl som civila. Som Jan Salestrand beskriver i sitt avslutande anförande så får man för varje krona som investeras i rymdverksamhet tillbaka fem kronor i återbäring. Så för att parafrasera astrofysikern Neil deGrasse Tyson, är frågan inte om vi har råd att satsa på rymden, utan om vi har råd att inte satsa på rymden?

 

Utomjordiska megastrukturer – Konsten att (miss)tolka ett abstract

2015/10/19 § 3 kommentarer

I den strida strömmen av clickbait-journalistik och frekventa copy/paste-artiklar så händer det till och från att man snubblar över en tidningsartikel som påstår sig presentera nya och revolutionerade forskningsrön. Det gäller alla typer av forskning, men just hälsa och medicin verkar vara extra hårt drabbade. Kanske eftersom det är något som kvällstidningarna vet säljer väldigt bra. Under förra veckan så fick vi se ett praktexempel på vetenskapsjournalistik där rubrikerna inte hade någon som helst koppling till den ursprungliga forskningsartikelns innehåll. Jag syftar naturligtvis ”upptäckten” av utomjordiska megastrukturer kring stjärnan KIC 8462852. Då kunde det låta så här:

Sjuka upptäckten kan vara beviset för utomjordisk civilisation

Experten: Ser ut som en enorm civilisation

Astronomers may have found giant alien ‘megastructures’ orbiting star near the Milky Way

Det låter ju onekligen som en upptäckt som har potential att förändra hela vår världsbild. Det betyder alltså att sund skepticism är på sin plats, som med all forskning. Men var ska man börja?

Här bygger man sina tidningsartiklar kring nya rön från en forskningsartikel. Men ger man någon källhänvisning till forskningsartikeln ifråga? Svaret är i de allra flesta fallen ett rungande nej. Däremot så hänvisar man till en annan tidningsartikel i The Atlantic där man intervjuar en forskare, som inte varit delaktig i den ursprungliga artikeln, och som har en alternativ teori. Saknas det vettiga källhänvisningar så är det på sin plats att skriva ett argt email till den som skrivit tidningsartikeln eller till ansvarig utgivare. För det första så kan man inte ens få en högstadieuppsats godkänd utan källhänvisningar, lite mer än så ska man förvänta sig av professionella journalister. Att ange sina källor är själva grunden i god vetenskapsjournalistik, det gör att läsaren kan kontrollera påståendena, och om det verkar intressant fördjupa sig i ämnet. För det andra så är det för forskare att bli citerad och refererad till som är den verkliga belöningen för att publicera sina resultat. Arbetet och publikationskostnaderna står man för själv och rättigheterna till dina resultat och intäkterna från försäljningen av din artikel behåller journalen.

Via lite google-fu så kan man rätt snabbt hitta ursprungsartikeln Planet Hunters X. KIC 8462852 – Where’s the Flux. Redan namnet ger en fingervisning att man kanske inte riktigt har hittat bevis för utomjordiskt liv. För det vore klart oskickligt att inte få med den ”lilla detaljen” i sin rubrik. Artikeln är publicerad på Arxiv, en site som innehåller så kallade pre-prints, artiklar som inte blivit publicerade ännu. Det innebär att den inte genomgått peer-review och alltså inte är granskad av oberoende experter. Det betyder inte att artikeln är dålig eller felaktig, bara att den inte har granskats. Men det innebär lyckligtvis också att den är helt gratis att läsa i sin helhet. För publicerade forskningsartiklar så måste man ofta ha en prenumeration på journalen ifråga eller köpa artikeln, vilket kan bli väldigt dyrt. Lyckligtvis så är abstract, en sammanfattning av artikeln nästan alltid gratis att läsa, och är ofta tillräckligt för att kunna sålla bort de värsta överdrifterna.

För att förstå ett abstract så bör man känns till hur det är uppbyggt. Då det är en sammanfattning så följer det ofta samma format som forskningsartikeln. Ett klassiskt format är IMRAD, introduction, methods, results and discussion. Även om abstract är kort så kan det i många fall vara ganska kompakt och tungläst. Därför kan det vara klokt att börja läsa från slutet, där man finner slutsatser och diskussion. Det är trots allt oftast just detta som man vill undersöka.

By considering the observational constraints on dust clumps orbiting a normal main-sequence star, we conclude that the scenario most consistent with the data is the passage of a family of exocomet fragments, all of which are associated with a single previous breakup event. We discuss the necessity of future observations to help interpret the system.

Redan nu så är det uppenbart att forskarna inte alls kommit till samma slutsats som alla dags- och kvällstidningar. Man har kommit till slutsatsen att variationerna i stjärnans ljusstyrka troligtvis orsakats av exo-kometer. Man nämner inga utomjordiska megastrukturer eller ens antyder dem. Och man påpekar, som en god forskare bör, att man behöver studera frågan närmare innan man kan ge ett helt definitivt svar. Så nu har vi löst vår gåta, det var bara en skamlös rubriksättning, baserat på ett spekulativt uttalande, som sedan återupprepats så många gånger att det nästan blev sant.

I vissa fall så kanske abstract ger vissa stöd för rubrikerna. I så fall får man kanske gräva lite djupare för att se om resultaten stödjer slutsatserna. Det är nu det börjar bli lite svårt. I det här fallet så ger abstract väldigt lite information och man blir tvungen att läsa själva artikeln. Ska artikeln bli publicerad så kommer man troligtvis att så förbättra sitt abstract. Så därför tar jag ett exempel från en artikel som dök upp på forumet Kolozzeum, med rubriken: Probiotic Supplementation Attenuates Increases in Body Mass and Fat Mass During High-Fat Diet in Healthy Young Adults. En rubrik som gärna kunnat skrivas om med fraser som ”mirakeldiet” eller ”gå ner x kilo innan midsommar” om valfri kvällstidning hittat den.

Conclusions
VSL#3 supplementation appears to have provided some protection from body mass gain and fat accumulation in healthy young men consuming a High-fat and high-energy diet.

Man drar slutsatsen att VSL#3 skyddar mot viktuppgång och fettinlagring hos friska unga män som äter en hög-fett, hög-energi diet. Men stämmer slutsatserna överens med resultaten?

Results
Body mass (1.42 ± 0.42 kg vs. 2.30 ± 0.28 kg) and fat mass (0.63 ± 0.09 kg vs. 1.29 ± 0.27 kg) increased less following the High-fat diet in the VSL#3 group compared with placebo. However, there were no significant changes in insulin sensitivity or in vitro skeletal muscle pyruvate and fat oxidation with the High-fat diet or VSL#3.

Gruppen som fick VSL#3 ökade i genomsnitt 1.42 ± 0.42 kg samtidigt som kontrollgruppen ökade 2.30 ± 0.28 kg. Så även om vi tar övre gränsen av intervallet för första gruppen genomsnitt 1.42 + 0.42 =1.84 kg så är det mindre än undre gränsen för kontrollgruppen 2.30 - 0.28 = 2.02 kg. Även ökningen i fettvikt är mindre i gruppen som fick VSL#3 än kontrollgruppen, 0.63 ± 0.09 kg mot 1.29 ± 0.27 kg. Då de två intervallen inte överlappar så kan vi faktiskt påstå att det finns en skillnad mellan grupperna. Dock så nämner man inte hur stor statistisk signifikans man har, vilket är sannolikheten att skillnaden uppstått av ren slump, något som är viktigt att kunna tolka resultaten. Men det är något som man kan misstolka, manipulera och ett ämne som kräver ett eget inlägg. Det som däremot är intressant är att man i sista meningen påpekar att man dock inte hittat något som kan förklara hur skillnaden mellan grupperna uppstår.

Nästa steg är att se till vilka metoder som används. Nu börjar det bli rätt avancerat och kräva en del kunskaper om ämnesområdet. Men vissa saker kan man även som lekman urskilja, om man vet vad man ska leta efter.

Methods
Twenty non-obese males (18-30 years) participated in the study. Following a 2-week eucaloric control diet, participants underwent dual X-ray absorptiometry to determine body composition, an intravenous glucose tolerance test to determine insulin sensitivity, and a skeletal muscle biopsy for measurement of in vitro substrate oxidation. Subsequently, participants were randomized to receive either VSL#3 or placebo daily during 4 weeks of consuming a High-fat (55% fat), hypercaloric diet (+1,000 kcal day−1). Participants repeated all measurements following the intervention.

Försökspersonerna var 20 män, utan fetma, i åldrarna 18 och 30 år. För det första är det rätt få försökspersoner vilket gör att det är svårt att få tillförlitlig statistik, framför allt då de var uppdelade i två grupper om tio personer. Vi får veta att de inte led av fetma, men inte vad de vägde i genomsnitt. Är man 200 cm kan man enligt BMI-skalan väga upp emot 120 kg innan man räknas som fet (BMI <30). Är man å andra sidan 170 cm och på gränsen till underviktigt (BMI<18,5) så kanske man bara väger 53 kg. Det gör att ett visst antal kilos viktuppgång troligtvis inte ger samma hälsoeffekt på de två personerna. I den mån resultaten stämmer så kan vi dessutom bara förvänta oss att resultaten stämmer på personer som till hör samma urvalsgrupp. Personer som är yngre, äldre, kvinnor och/eller lider av fetma behöver inte alls få samma resultat av VSL#3.

Att dela upp testpersonerna i två slumpmässigt valda grupper, där en grupp får behandling och en grupp får placebo, är standard. Det krävs för att man ska ha något att jämför VSL#3 mot. Saknas en kontrollgrupp, eller om kontrollgruppen inte valts ut slumpmässigt måste man dra öronen åt sig. Försöket gjordes under fyra veckor med hög-fet och hög-kalori diet. Är fyra veckor en tillräckligt lång tid? Om effekten försvinner efter fem veckor så kanske det inte är till någon större hjälp i det långa loppet. På motsvarande sätt så kan vi som bäst vara säker på att det gäller för den som äter en hög-fett diet men kan vara helt verkningslös för den som äter en hög-kolhydrat diet. Hade det gjort någon skillnad om kaloriöverskottet var högre eller lägre? Det är mycket vi inte kan vi dra några slutsatser om utifrån just den här forskningsartikelns abstract.

Om man har tillgång till hela artikeln så kan man dessutom göra klokt i att se vem som finansierat studien, det är allt som oftast ett krav att det redovisas. Här står det att läsa att den finansierats av VSL Pharmaceuticals, som föga förvånande också producerar VSL#3. Det betyder inte per automatik att det föreligger någon form av oegentligheter i själva studien. Men där det finns stora pengar inblandade finns alltid den risken. I många fall så skulle finansiären inte tillåta att en studie med negativa eller tvetydiga resultat publiceras. Därför kan vi aldrig veta om denna studie bara utgör toppen på ett isberg av ”misslyckade” studier eller om den är den första i sitt slag.

Att tolka forskning är svårt och tar tid. Det är därför vi forskare måste ha både en bred kunskap om vetenskapsmetodologi, gärna vetenskapsfilosofi och spetskunskaper inom vårt ämne. Har man inte ork och/eller kunskaper för att åtminstone läsa och tolka abstract så ska man nog inte använda sig av forskningsartiklar för att ge tyngd åt sina argument. Inte nog med att man riskerar att fara med osanningar, man riskerar dessutom att urholka förtroendet för vetenskapen som helhet. Det är något som tydligt syns i debatten om klimatförändringar. Där väl underbyggda resultat buntas i hop med dåligt underbyggda resultat och som sedan ofta tolkas helt felaktigt, antingen på grund av okunskap eller på grund av en agenda. Vetenskap och forskning är i första hand en process, inte ett slutresultat. Kan man inte följa processen så kommer man inte förstå resultaten.

Underlåtenhet att handla?

2015/05/15 § Lämna en kommentar

När jag för över tio år sedan gick min ledarskapsutbildning för att bli värnpliktig gruppchef så var det en punkt man ständig belyste, vikten av att våga agera. Detta brukar ofta sammanfattas med förmaningen:

Underlåtenhet att handla ligger oftast en chef mer till last än valet av medel.

Man har aldrig perfekta förutsättningar, man har aldrig full överblick och man har inte alltid möjlighet att vänta på order uppifrån. Men man måste ändå snabbt och beslutsamt kunna agera och anpassa sig till den situation som råder. Det är inte enkelt och det kan leda till fruktansvärda konsekvenser. Men ibland måste man kunna ta svåra beslut på kort tid. I 2015 års försvarspolitiska inriktningspropositions inledning står det att läsa:

Beredskapskraven innebär att krigsförbanden med befintlig krigsduglighet och utan föregående återtagning ska kunna mobiliseras inom en vecka efter beslut om höjd beredskap. [min emfas]

Det är uppseendeväckande är att Insatsorganisationen 2014 (IO14) har en mobiliseringstid som är längre än de 24-72 timmar som gällde under värnpliktsförsvarets dagar. Som ett exempel kan vi ta Rysslands beredskapsövning mellan 16-21 mars, total sex dagar. Den omfattade cirka 80,000 soldater, cirka 12,000 fordon och vapensystem, 65 örlogsfartyg och 15 stycken ubåtar samt över 220 luftfarkoster ur MD N och MD V. Det är en numerär som vida överstiger den som återfinns i IO14. Ur Jägarchefens utmärkta sammanställning av övningen går det bland annat att utläsa att 98. Luftlandsättningsdivisionen redan under övningens andra dygn hade transporterat två regementen från deras baseringsområde i Ivanovo till övningens operationsområde i Olenegorskom, en sträcka om 1300 km. Under denna tid mobiliserades även delar av Norra flottan, 76. Luftlandsättningsdivisionen, flertalet specialförband, markförband och flygförband. Det är ur detta perspektiv som vår mobiliseringstid på en vecka måste ses.

Så den stora frågan är om vi kommer kunna mobilisera, i tid? Om övningen som beskrivs ovan hade varit ett anfall så hade vi varit tvungna att besluta om mobilisering tre till fem dygn innan det första Ryska förbandet. Senare än så så hade vi riskerat att ställas inför fullbordat faktum. För att detta ska vara möjligt krävs två saker, goda underrättelser och förmågan att på mycket kort tid agera på dessa underrättelser. Vår förmåga till underrättelseinhämtning är jag dock varken rätt person att analysera eller kommentera, eller något som bör diskuteras offentligt.

I modern tid har Sverige alltid varit långsamt att reagera på försämringar i omvärldsläget. Försvarsbeslutet 1925 resulterade i att Sverige vid andra världskrigets inledning hade genomfört en omfattande nedrustning. Trots varningar om en stundande invasion av Danmark och Norge så togs inget beslut om mobilisering, man ville inte provocera Hitler. Har vi lyckats bryta denna trend under senare år? Omställningen av försvaret, till att vara dimensionerat för internationella insatser, kom i och med Försvarsbeslutet 2004. I försvarspropositionen står att läsa,

Regeringens säkerhetspolitiska bedömning är att ett militärt väpnat angrepp enskilt mot Sverige fortfarande är osannolikt under överskådlig tid (minst en tioårsperiod).

samt att,

Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet.

I enlighet med den inslagna vägen så omvandlades försvarsmakten till en organisation som allt mer var anpassad efter att kunna bemanna den nordiska EU-stridsgruppen (NBG) samt de internationella insatserna Sverige deltog i. I försvarsberedningens omvärldsanalys från 2007 gör man bedömningen att

I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland.

Försvarsbeslutet 2008 innehöll det som är Försvarsmaktens nuvarande organisation, IO14, eftersom den skulle vara införd senast under år 2014. I den konstaterar man att

Den politiska utvecklingen i Ryssland får allt tydligare auktoritära drag med inslag av korruption, inskränkning av det oberoende civila samhällets utrymme samt ökande nationalism. Den centrala politiska kontrollen över samhället och ekonomin fortsätter att förstärkas. Oberoende massmedier har ett begränsat utrymme och partiväsendet är svagt.
 …
Det finns en politisk ambition att återta stormaktsrollen och med alla tillgängliga medel, inklusive militära, kunna hävda nationella intresse Georgienkonflikten har visat att den ryska tröskeln för att använda militärt våld i närområdet har sänkts, men att den varierar med den politiska och strategiska situationen i varje enskilt fall

Trotts att den säkerhetspolitiska situationen förvärrats och att omvärldsanalysen lackmustest har visat att Ryssland är beredd att använda militärt våld mot sin grannar så görs inga ansatser att påbörja den återtagning av militär kapacitet som omnämns i försvarsbeslutet 2004. Den försvarspolitiska reaktionen på Rysslands invasion av Ukraina är i samma anda, man finansierar hälften av det som behövs för att kunna införa IO14. En organisation som i bästa fall kan försvara en del av landet i en vecka, men först någon gång efter 2020. Inriktningspropositionen 2015 innehåller ytterligare en viktigt detalj:

Beredskapskraven innebär att krigsförbanden med befintlig krigsduglighet och utan föregående återtagning ska kunna mobiliseras inom en vecka efter beslut om höjd beredskap. [min emfas]

Den vecka som vi har på oss att mobilisera inkluderar inte tid för repetitionsövning och kommer troligtvis inte räcka till mycket mer än transport till mobiliseringsplats, fältlastning och eventuellt transport av förbanden till den enda plats som kommer försvaras. Då den nuvarande organisationen, utöver kontinuerligt anställd personal, även bemannas av tidvis tjänstgörande personal samt inpliktade före detta värnpliktiga så får man räkna med att det på sina håll kommer finnas stora övningsbehov. På så väl personlig nivå, som på förbandsnivå. Övningsbehov som kan mätas i allt ifrån veckor till månader innan en acceptabel stridsduglighet kan uppnås. Därför är den övningsverksamhet som sker just i detta nu helt avgörande för att hur stridsdugliga förbanden kommer vara på mobiliseringens sjunde dag. En mobilisering utan föregående beredskapshöjning och repetitionsutbildning, kan förvisso vara möjlig att genomföra, men då med avsevärda brister i förbandens stridsduglighet. Om vi dröjer längre än så är risken att motståndaren redan uppnått sina mål.

Med risk för att låta defaitistisk, så finns det väldigt lite som talar för att våra politiker kommer uppvisa den handlingskraft som krävs för att i tid ta beslutet att mobilisera. Frågan som återstår är om vi då överhuvudtaget kan tala om att vi har en reell försvarsförmåga? Kan vi ens påstå att Försvarsmakten överhuvudtaget har en tröskeleffekt när det står klart att den politiska viljan saknas? Det är inte en slump att Ryssland kommunicerar med av militärt maktmedel. De förstår att den avskräckande effekten hos deras armé är beroende av att omvärlden är övertygad om att de inte tvekar att använda den. Jag tycker inte att Sverige ska bedriva en utrikespolitik baserad på militära hot. Men om vi inte ens kan övertyga oss själva att Sverige kommer försvaras, hur ska vi kunna övertyga någon annan? Så gärna en större försvarsbudget, men först en rejäl försvarsvilja.

Relaterat:

Försvarsproposition 2004 – Vårt framtida försvar
Säkerhet i samarbete – Försvarsberedningens omvärldsanalys (2007)

Försvarsproposition 2008 – Ett användbart försvar
Försvarsproposition 2015
Jägarchefen: Si vis pacem para bellum

Crux

2015/03/06 § Lämna en kommentar

Crux är uppföljaren till vad som för mig var 2014 största litterära överraskning, Ramez Naams transhumanistiska roman Nexus. Första bokens namne, Nexus, är en silvrig vätska bestående av nanodatorerer som låter användaren augmentera sin hjärna, överbrygga gränsen mellan människa och maskin samt riva murarna mellan individuella medvetanden.

När vi kommer in i Crux har Nexus gått från att vara ett privat experiment till att vara ett globalt fenomen. Nexus finns nu så väl på skumma bakgator som i lugna villaområden och användningsområdena är lika många som användarna. Föräldrar till autistiska barn använder det för att kunna nå ut till sina barn, buddhistiska munkar för att uppgå i världssjälen, sektledare för framtvinga fanatisk lydnad och sadister för att kunna känna sina offers skräck och lidande. Nexus har tagit ett stor steg mot att nå sin enorma potential, för gott och för ont. Bokens huvudperson, Kade, bedriver ett privat krig mot de som försöker utnyttja hans skapelse för onda syften. När han och hans vänner skapade Nexus byggde de in en bakdörr i Nexus-OS som ger honom förmågan att se till att förövarna aldrig kan upprepa sina illdåd.

Bokens drivande externa konflikt, vem som ska kontrollera Nexus känns på många sätt sekundär för berättelsen. För mig är Kades etiska och moraliska konflikt mycket mer intressant. Är hans rättvisa, som utkräver med hjälp av sin bakdörr in i Nexus-OS, verkligen så annorlunda från de illdåd han försöker förhindra? Finns det syften som är så ädla att de ursäktar även de mest avskyvärda medel och är Kades syften verkligen så ädla som han själv vill tro? Crux tar ett steg närmare en av transhumanismens stora frågor, var går gränsen mellan människa och post-människa? Vad händer med de som inte kan eller är villiga att ta steget bortom de männskliga begränsningarna? Kan omodierfierade människor och post-människor samexistera eller kommer den omodifierade människan, liksom Neandertalaren, att utkonkurreras?

Där den första boken utstrålade optimism och förundran över Nexus oanade möjligheter och en känsla av rättmätigt uppror mot etablissemanget målar Crux upp en betydligt mörkare bild. Nexus existerar inte längre i en värld sprungen ur sina skapares idealism utan har släpats genom verklighetens lera och blod. Men det är i den imperfekta verkligheten som idéer verkligen testas och åstadkomma förändring, inte inlåst i ett laboratorium eller reducerad till en partydrog. Där Nexus var euforisk, psykedelisk och full av upptäckarglädje så känns Crux mer jordnära, allvarstyngd och kontemplativ. Den bjöd mig inte på en lika stor läsupplevelse, troligtvis eftersom den inte har nyhetens behag, men lyckas ändå med konststycket att fascinera, ifrågasätta och vara sin idé trogen utan att börja gå på tomgång.

Wardruna – Runaljod

2015/01/21 § 2 kommentarer

Det är ingen överdrift att säga att jag lyssnar på musik rätt ofta, mest hela tiden är kanske en bättre beskrivning. När jag pendlar till och från jobbet lyssnar jag på musik, när jag är på jobbet lyssnar jag på musik och när jag kommer hem så lyssnar jag på musik. När jag flyttar så är stereon ofta det sista jag packar ner och det första jag packar upp. De senaste veckorna har det varit en blandning av favoriter som Amon Amarth och Finntroll, med P2 Klassiskt och lite nightcore som omväxling. Men det som spelades mest under hösten 2014 hörde inte hemma i någon av dessa genrer.

Wardruna är en norskt grupp vars musik bäst beskrivs som nyskriven folkmusik spelad på traditionella instrument. Texterna är på så väl norska som på forn- och urnordiska. Det som gör Wardruna lite extra intressant inom sin genre är att gruppen inte består av folkmusiker. Wardrunas grundare Einar ”Kvitrafn” Selvik kommer närmast från den norska black metal scenen och band som Jotunspor och Bak de syv fjell. Det samma gäller för en av gruppen vokalister, Kristian ”Gaahl” Espedal, mer känd sångare i Gorgoroth och God Seed och Lindy Fay Hella som varit vokalist åt bland annat Röyksopp och DJ. Wardunas musik ingår i ett projekt som man kalla Runaljod, en svit om tre album där varje spår representerar en av den äldre futharkens 24 runor. Hittills har bandet släppt två album, Gap Var Ginnunga (2009) och Yggdrasil (2013).

Jag är väldigt svag för kontrasten mellan traditionell folkmusik och ordentligt distade instrument, som hos Hoven Droven. Men Wardrunas styrka ligger i att man istället går åt andra hållet och väljer mer traditionella instrument. På de två albumen spelar Kvitrafn bland annat mungiga, kraviklyra, gethorn, näverlur och tagelharpa. Så trots att musiken är helt nyskriven så ger den ett ålderdomligt, men ändå inte uttalat traditionellt, intryck. Om jag skulle välja ett enda ord för att beskriva Wardrunas musik så är det shamanistisk.

Basen i musiken utgörs ofta av en avskalad, monoton trumslinga som för tankarna till hjärtslag eller trolltrummor. Gaahls mässande och bitvis atonala sång passar perfekt som kontrast till Lindy Fay Hella bidrar mer traditionell skönsång. Lindy Fay Hella har en sångstil som ofta tangerar jojk, och som låter som om den kom från en plats långt bortom lyssnaren. De två stilarna kompletterar varandra, just kombinera det vackra och lite sköra med det fula och grovhuggna gör att musiken blir både jordnära och utomvärldslig.

Det finns ett inslag i Gap Var Ginnunga som jag är rätt kluven till, det är de naturljud som man hittar i bakgrunden. Allt för ofta används det för att förmedla någon form av disneyfierat New Age-perspektiv på naturen som något gulligt och harmoniskt. I Wardrunas musik så hör jag lika delar solljus mellan löv och älvdimma över ängar som nordanvind och iskallt regn. Det känns aldrig insmickrande eller pålagt utan som en självklara bakgrundsljud i den värld där musiken utspelar sig. Gap Var Ginnunga är väldigt tematiskt sammanhållet, men ibland så önskar jag att det var lite spretigare. Idén att varje låt ska representera en runa ur futharken är svår att ta på allvar när det bland är svårt att ens veta var en låt sluta och en annan börjar. Den låt som sticker ut mest är Hagal. Det avskalade ackompanjemanget består av mungiga och slagverk och inledningens mörka och ordlösa sång för tankarna de sutror jag hörde under min vistelse på Eiheiji.

Yggdrasil är ett steg i rätt riktning, det övergripande temat från Gap Var Ginnunga är kvar men utan att man nöter vidare i samma hjulspår. Tempot är högre, arrangemangen är mer dynamiska, stämmorna är fler och albumet har den variation som Gap Var Ginnunga saknade. Där Gap Var Ginnunga är kontemplativ så är Yggdrasil både hårdare och råare men med en transliknande kvalitet. Här får sången utvecklas och går från att bara var ett bland andra instrument till att vara i centrum och utnyttja röstens unika egenskap, att bilda ord. Texterna som är hämtade ur nordisk folk- och asatro får ta mer plats och tillför en dimension som jag verkligen uppskattar och behöver. Öppningsspåret Rotlaust Tre Fell är en god kandidat till att vara min favoritlåt under 2014. Sången är både finstämd och grovhuggen och med har en refräng som formligen kräver att få sjungas högt vid en eld.

Gap Var Ginnunga och Yggdrasil lämnar mig med två frågor. Kommer det avslutande albumet, Ragnarok, hålla samma höga klass? Och när ska jag få tummen ur och köpa den där säckpipan?

Nya tider, nytt försvar?

2014/11/26 § Lämna en kommentar

Med det pågående kriget i Ukraina och ubåtskränkningen i Stockholms skärgård så har värnpliktens vara eller icke vara åter igen diskuterats, både bland närmast sörjande men också av gammelmedia. Värnplikten har av vissa föreslagits som en lösning på Försvarsmaktens bemanningsproblem och som ett sätt att höja vår territoriella beredskap. Men är en återinförd värnplikt verkligen lösningen på de problem försvaret lider av? Kan värnpliktiga hantera komplexa konflikter som kriget i Ukraina, där gränserna mellan terrorism, inbördeskrig och krig allt mer suddas ut eller operera modern högteknologisk försvarsmateriel? Ska vi helt frångå det tankesätt som präglade omställningen till yrkesförsvaret, tillgänglighet och spetskompetens var ledord?

Det råder inga tvivel om att anställda soldater har potential att bli bättre än sina värnpliktiga dito. Det en värnpliktig övade under 12 månader kan en anställd soldat ägna 12 år till. Det ger inte bara möjligheten att bli bättre på samma uppgifter den värnpliktige skulle kunna lösa utan även att både bredda och fördjupa sina färdigheter. Det är ingen slump att flygförare varit anställda officerare långt innan stridsvagnsförare blev anställda soldater. Vissa befattningar är så pass komplexa att de måste övas kontinuerligt, där en mobiliseringsövning vart fjärde år räcker inte till för att bibehålla sin kompetens. Dessutom så ger kontinuiteten som anställd personal innebär en större möjlighet att ta steg i från att verka i samövade grupper och plutoner till samövade brigader och kanske även fördelningar.

Ett problem med värnpliktsförsvaret var de värnpliktigas varierande grad av motivation. För även om det utbildats många initiativrika och motiverade grupper så finns det också många som endast löste sina uppgifter i den mån som krävdes för att undvika bestraffning för ordervägran. En återkommande reflektion efter våra övningar på 92. Artilleribataljonen är hur mycket snabbare vi lär oss och tar för oss av uppgifter jämfört med de värnpliktskullar som vi rekryterats ur.

Men om anställd personal ska bli så bra på sin tjänst som reformen till ett yrkesförsvar försätter så krävs det övning, övning och åter övning. Problemet är att det är allt annat än billigt att öva med förband som består av anställd personal. För varje fältdygn som en anställd har så får man en ersättning på cirka 1000 kr samt åtta timmar ledighet. För ett förband som består av värnpliktiga så är dagsersättningen den samma oavsett om man ligger på logementet eller har strapatsövning, det som kostar extra är de anställa befälens fältdygn. Det är därför en stor skillnad i vad det kostar att ha ett fältdygn för ett kompani med hundra anställda eller ett kompani med 90 värnpliktiga och tio anställda. Med försvarets ansträngda ekonomi så bidrar detta till den trend av sjunkande övningsverksamhet som Wiseman, Skipper och Försvar och Säkerhet redovisat. För egen del så kunde jag i dagarna, med vemod konstatera att nästa års KFÖ blivit omvandlad till en SÖF, bedömt av ekonomiska skäl. Resultatet av den sjunkande övningsverksamheten är att man urholkar många av de fördelar man hoppades få av övergången till ett yrkesförsvar.

Ett välkänt problem är att många avbryter sin anställning i förtid. Med kortare anställningstid så förvärras problemet med uteblivna eftersom man får en minskad intensitet i övningstid kombinerat med en minskad ackumulerad övningstid under en anställning. Med de låga ingångslönerna för GSS utgör tillägget för fältdygn ett avsevärt ekonomiskt tillskott. Kombinerat med att många, på grund av få övningar, upplever att man inte sysslar med sin huvudtjänst så är detta en starkt bidragande orsak till för tidiga avhopp. För hur ska man kunna rekrytera folk med talang, oavsett om det är uthållighet som en professionell triatlet eller simultanförmågan hos en flygledare, om man varken kan erbjuda en bra lön eller en meningsfylld arbetsdag?

Så har värnplikten någon roll att fylla i dagens Sverige? Jag tror det, men inte sin ursprungliga form och inte som ett renodlat värnpliktsförsvar. Politik handlar om att utnyttja de resurser som finns och att göra de kompromisser som krävs. Jag tror inte att vi har de ekonomiska förutsättningarna som krävs för att kunna ställa upp en tillräcklig numerär med enbart anställda soldater. Det handlar om att kravsätta tjänster efter hur mycket övningen tjänsten kräver och hur hög beredskap den kräver. Förband med höga krav på att öva och hög beredskap bör bemannas av kontinuerligt tjänstgörande personal, förband med medelhöga krav på övningstid och beredskap med tidvis tjänstgörande personal och de med låga behov inpliktad personal som gjort repetitionsövningar.

Ett vanligt argument mot förband bestående av värnpliktiga är att ett skytteförband av värnpliktiga bara skulle vara kanonmat, vilket är ett oacceptabelt slöseri med liv. Oavsett ens syn på värnpliktigas förmåga till strid så ska man minnas att inte alla som bär uniform har en stridande befattning. En av de viktigast och mest oglamorösa aspekterna är logistik, något som kan avgöra ett krig och där kvantitet är avgörande. Här finns det många civila kompetenser som är av yttersta vikt, om man bara har förmågan att verka under fältmässiga förhållanden. En fungerande logistikkedja och omfattande basorganisation skulle göra att vi kan få större effekt ur de stridande förband vi har.

I mina ögon har värnplikten fortfarande en viktig roll att fylla, dels som rekryteringsbas till yrkesförband. Jag hade ingen lust att göra värnplikt, men efter tio månader hade jag bytt uppfattning om försvaret. Jag tror inte att jag är ensam om den upplevelsen, även om det kan slå åt båda hållen. De som efter värnplikt motsvarande en förlängd GMU vill jobba vidare, antingen som kontinuerligt tjänstgörande eller som tidvis tjänstgörande, blir anställda och får sin befattningsutbildning vid respektive krigsförband. De som inte har något intresse av anställning får utbildning inom underhållsfunktioner och civilförsvar. Varje person som kan ge första hjälpen vid olyckor, rena vatten vid störningar i vattenförsörjningen eller hålla sig varm vid ett strömavbrott frigör resurser till att åtgärda det som orsakar problemen istället för att lösa akuta problem som gått att undvika.

Jag tror dock inte att en blixtsnabb försvarsreform är den rätta vägen att gå. Om något så behöver Försvarsmakten just nu de resurser och den arbetsro som krävs för att lyckas inta IO14. Det är den åtgärd som ger snabbast effekt och redan här saknas det stora mängder materiel och personal. Dessutom tillkommer ett skriande behov av medel- och långräckviddigt luftvärn, något som inte finns med i IO14. Vägarna är många men det är tydligt att den inslagna vägen inte gett oss en reell försvarsförmåga. Kvalitet kan trumfa över kvantitet, förmågebredd över specialisering, men just nu har vi varken eller. Oavsett vilken väg man väljer framöver kommer det kräva mer resurser och klarare koppling till målsättningen.

Om man vill återinföra värnplikten utan att orsaka en organisatorisk kollaps så måste kanske skapa en utbildningsorganisation som är skild från krigsförbanden, som kan sköta en försvarsmaktsgemensam GMU. Då kan krigsförbanden, där även hemvärnet är en viktig del, fokusera på befattningsutbildning av sina nya soldater och samövning av förbandsdelarna. Vi har inte tio år på oss att reagera på vår förändrade omvärld, men måste samtidigt kunna se längre än den nuvarande mandatperioden. Gärna ett nytt invasionsförsvar, men först ett fungerande IO14.

Cosmos: A SpaceTime Odyssey

2014/08/26 § Lämna en kommentar

Det långt ifrån alla dagar som jag längtar efter att gå till jobbet. Glädjen att upptäcka och utforska kan ofta begravas under berg av data som är både överväldigande och irrelevant. Men sedan några veckor har tillbaka så har jag hittat något som alltid lyckas med att påminna mig om varför jag inte har ett vanligt jobb och varför jag efter 19 års utbildning fortfarande ser mig själv som en student.

Cosmos: A SpaceTime Odyssey är den andliga uppföljaren till Carl Sagans tv-serie Cosmos: A Personal Voyage från 1980. I den nya tappning har astrofysikern Neil deGrasse Tyson tagit över rollen som berättare. Neil deGrasse Tyson är på många sätt även Carl Sagans andliga arvtagare i att han är inte bara forskare utan en entusiasmerande lärare. Som sjuttonåring så var Neil deGrasse Tyson på studiebesök hos Carl Sagan. En upplevelse som han beskriver med orden.

”I already knew I wanted to become a scientist. But that afternoon, I learned from Carl the kind of person I wanted to become.”

A SpaceTime Voyage är en ganska spretig historia, som så ofta är fallet när försöker beskriva vårt kosmos. Den spänner över hela vårt universums historia, från Big Bang, till den avlägsen framtid. När solen förångat jorden och allt som återstår är en vit dvärg som sakta kommer svalna över de kommande tiotals miljarder åren. Man går bortom de ofattbara avstånden som avgränsar vårt synliga universum, ut i multiversum och hela vägen ner i de subatomära partiklarnas absurda värld.

Som fysiker och science fiction entusiast så är det ganska sällan som jag lär mig något nytt från den här typen av dokumentärer. För att jag ska lära mig något nytt så måste jag oftast gå bortom det rent populärvetenskapliga. Naturfilmer med sitt vackra foto ofta ha ett konstnärligt mervärde, även om de inte tillför några nya insikter eller kunskaper. Men inom fysiken är det sällan som data kommer i form av fotografier eller filmscener. Inom fysiken har astronomin en särställning i att bygger på just bildanalys och har producerat bilder som både kan ta andan ur en och förändra ens perspektiv på kosmos. Ta bara Hubble Ultra Deep Field som ett exempel.

A SpaceTime Odyssey är mycket riktigt en visuell fest. Man har på ett sömlöst sätt kombinerat astronomiska foton och naturbilder med ambitiösa datorvisualiseringar. Men samtidigt är det där som serien uppvisar sina brister, den känns ibland överproducerad. Man verkar inte är trygg i sitt narrativ och försöker klämma in så många visuella bländverk som möjligt i varje scen. Neil deGrasse Tysons genuina passion för vetenskap och utforskning av rymden gör honom till en fantastisk föreläsare. Hans försvarstal för rymdprogrammet ger mig rysningar varje gång jag hör det. Men manuskriptet förmår inte riktigt att förmedla denna passion. Det blir för perfekt, för genomtänkt och för sterilt.

För mig så är den stora behållningen av A SpaceTime Odyssey det perspektiv på vårt universum och på vetenskapen som den ger. Att förstå de mest grundläggande egenskaperna hos vårt universum är att konfronteras med sin egen obetydlighet. Vi är en planet, i ett solsystem runt en av Vintergatans 300 miljarder stjärnor, i en av det synliga universums 200 miljarder galaxer. Mänsklighetens födelse är en konsekvens av 14 miljarder år av ständig förändring och oräkneliga supermassiva stjärnors död. Utan dem hade inte det kol, syre, kväve och andra tunga grundämnen som vår kropp består av skapats. För trots universums sinnesförintande storhet så är vi alla en del av vad som gör det så fantastiskt.

När Neil deGrasse Tyson beskriver vetenskapens historia upplever jag samma ambivalenta känsla av obetydlighet och samhörighet. För den urmänniska som lärde sig tämja elden så måste den moderna människan framstå som gudar. Men vi skulle inte vara där vi är idag om det inte vore för en av mänsklighetens äldsta och mest karaktäristiska drag, vår nyfikenhet. A SpaceTime Odyssey berättar vetenskapens historia genom betydelsefulla, och inte så sällan uppmärksammade, forskares levnadsöden. Det som är slående är inte bara hur många briljanta forskare som tillsammans, steg för steg, gett oss vår förståelse av universum, utan också hur många gånger de mest banbrytande forskarna varit motarbetade av sin samtid. Men även när det inte råder någon oenighet om sakernas tillstånd så ligger det i vetenskapens natur att ifrågasätta. Vetenskapens styrka ligger i att den alltid ställer den enklaste, men mest subversiva frågan. Varför? En fråga som lett till att vetenskapens historia är kantad av konflikter med så väl religiösa som världsliga ledare samt både juridiska och akademiska auktoriteter. Ett tema som är lika sorgligt som återkommande och gör mig ännu mer tacksam för de uppoffringar som ligger bakom den kunskap vi besitter.

För mig är det just det historiska perspektivet som gör Cosmos: A SpaceTime Odyssey så minnesvärd. Mina egna resultat ser rätt oväsentlig ut jämförda Maxwells och Hubbles och även om mina utmaningar bara är bagateller jämfört med det Galileo fick genomlida. Men det får mig inte att känna att mina insatser är meningslösa. Jag känner mig istället tacksam och hedrad över att få vara del av denna mänsklighetens största bedrift, den vetenskapliga metoden och utforskningen av vårt universum. Och jag kan bara hoppas att jag, om det så blir mitt sista andetag, vågar skrika ”There are four lights”.